Det var hockeyproffs han skulle bli, lite för att gå på tvärs mot resten av fotbollssläkten. Men som nittonåring bestämde sig Peter Nordahl för att byta en elitsatsning mot en annan.
– Jag hade spelat piano i kommunala musikskolan. Sedan tänkte jag en dag att om jag får vara skadefri kan jag hålla på med idrotten i tio år till, men om jag lägger ner lika mycket tid på musiken som jag gör på idrotten så kanske jag skulle kunna hålla på med den livet ut, säger Nordahl när vi ses i Folkoperans foajé för att prata om hans första opera.
”Herr Arnes penningar” bygger på Selma Lagerlöfs verklighetsbaserade kortroman från 1904. Att just han skulle bli tillfrågad att skriva en sådan storsatsning är långt ifrån självklart, menar han. Eller så är det just det, i en tid då klassiska musikinstitutioner omdefinierar sig själva och sin målgrupp i jakten på ny publik. Kanske har glappet till slut blivit för stort i konkurrens med andra mer samtidsorienterade konstarter och en generation mer van att konsumera Netflixserier.
Som arrangör och dirigent har Degerforssonen, som växte upp i Stockholm, med tiden mutat in ett eget hörn i crossoverfacket mellan klassiskt och pop. För librettot står i sin tur skräck- och fantasyförfattaren Sara Bergmark Elfgren.
– Det är modigt av Folkoperan att de har vågat fråga mig och Sara när det finns så många etablerade operatonsättare. Samtidigt har jag hållit på med röst i trettio års tid, konstaterar Nordahl.
Som ung studerade han klassiskt piano privat, men försörjde sig som barpianist. Det var därifrån Nordahl halkade vidare in i den mer avantgardistiska jazzen. Sedan dess har han hunnit producera både filmmusik och folkkära artister. Från Sven-Bertil Taubes hyllade ”Hommage”-skivor till orkesterarrangemang av Ted Gärdestad och Tomas Ledin samt musikdramatiska samarbeten med hustrun Myrra Malmberg. Med tiden har han skaffat sig ett brett hantverkskunnande.
Häromåret meddelade Metropolitan i New York att man ämnade satsa sig ur den ekonomiska krisen med nutida och nyskrivna operor
– Att skriva en opera kändes väldigt naturligt. Jag upplevde inte att det var någon större skillnad mot att skriva ett arrangemang för Sven-Bertil Taube, en visa på tre-fyra minuter som också är en historia. Allting handlar om att få fram texten, oavsett genre, säger Nordahl.
Såväl Nobelpristagare som storfilmer vinner över huvud taget mark på operascenerna. Häromåret meddelade Metropolitan i New York att man ämnade satsa sig ur den ekonomiska krisen med nutida och nyskrivna operor – helt enkelt för att publiken efter pandemin såg ut att svika historiska uppsättningar. Försäljningsframgångarna för urpremiärerna har varierat och äldre repertoarverk tycks trots allt behålla sin ställning. Men nog går det internationellt sett att ana en nytänkande tendens, från ”Breaking the waves” till ”Melancholia”.
I december sätter La Monnaie i Bryssel upp Mikael Karlssons nya Ingmar Bergman-opera ”Fanny och Alexander”. Även Norrlandsoperan i Umeå följer trenden och satsar till våren på en nyskriven opera baserad på Elfriede Jelineks roman ”Älskarinnorna”. För musiken står popartisten Jenny Wilson som hoppas att hennes ”utifrånperspektiv” resulterar i något ”skevt, uppfriskande och nyskapande”. Idén kom från operachefen Dan Turdén som hade hört hennes album ”Trauma”, inspelat med dirigenten Hans Ek och Norrköpings symfoniorkester.
– Vi spånade under en ganska lång period kring vad vi ville göra och en dag föreslog Dan ”Älskarinnorna”. Det kändes fullständigt klockrent. Därifrån växte projektet från något mindre och kortare till ett riktigt mastodontprojekt, svarar Wilson i ett mejl.
Tillvägagångssättet har varit relativt likt hur hon brukar skriva och producera sin musik. Sedan har Johan Siberg hjälp till att arrangera materialet för full symfoniorkester och operasångare.
– Jag ”målar” fram stämningar i olika lager. Den största skillnaden med att skriva en opera har varit arbetet med librettot, det vill säga själva replikerna som ska passa åtta olika röster, solo och i kör. Det kändes läskigt i början. Men sedan släppte jag all ”duktighet” och bara öste på, förklarar Wilson.
När DN besöker Folkoperan i mitten av augusti repeterar andra sångarlaget med Tessan-Maria Lehmussaari och Bernt Ola Volungholen i huvudrollerna. ”Herr Arnes penningar” handlar om den unga kvinnan Elsalill som ovetandes förälskat sig i mannen som mördat hennes kära fostersyster och familj. Operan utspelar sig i ett fruset Marstrand på 1500-talet. Magdalena Åbergs scenografi med stiliserade vågor för tankarna till både barockens teatermaskineri och skeppsdäck. Det förstärker draget av gotisk saga, menar Nordahl som medvetet undvikit att lyssna på tonsättaren Gösta Nystroems tidigare operaversion för radio och senare scen.
– Den följer boken till punkt och pricka, men vi har gjort en väldig reducering och destillering av rollistan och hela historien.
Hans egen ingång till västkustdramatikens vågspel blev snarare ett tidigare Sven-Bertil Taube-samarbete, ”Sånger ur havet” med Göteborgs symfoniker.
– Många av dikterna handlar om döden, fast med havsmetaforer. Där hittade jag nyckeln även till den här föreställningen. Det är rätt mycket ond bråd död, och havet finns med även om det är fruset.
Osaligheten i Lagerlöfs spökhistoria går igen i musiken. Nordahl talar om ”en oro och skav” som löper genom hela verket. Men också om sångbara sångstämmor med någon ”figur eller hook” som kanske stannar kvar i minnet även efteråt.
– Ibland behövs det för att man ska kunna skruva igång tårkanalerna, säger han.
”Herr Arnes Penningar”, premiär 18 september, på Folkoperan i Stockholm.
Läs mer om opera och scenhösten 2024
