Opera
”Fotografen”
Av Anna Einarsson (musik) och Magnus Florin (libretto). Musikalisk ledning: Marie Rosenmir. Regi: Patrik Sörling. Kostym och mask: Linda Goncalves. Ljusdesign: Kajsa-Sara Hogenlid. Medverkande: Lovisa Wahlund Ferm, Viktor Rydén, Lotta Bagge, Karin Blom, Emmi Kauppinen och Laura del Sol Oróstica. Scen: Vadstena Gamla Teater. Speltid: 2 tim inkl paus.
När Roland Barthes skriver om fotografiets väsen och dess förmåga att beröra oss i sin bok ”Det ljusa rummet” lyfter han fram fotografiets kemiska bas. Dess spår av ljusstrålar som utgått från något befintligt, något som har varit, och som varje gång vi ser det väcker en förnyad förundran i oss. I Anna Einarssons (musik) och Magnus Florins (text) opera ”Fotografen”, som nu haft sin urpremiär på Vadstena Gamla Teater, finns denna förundran också närvarande som en vibrerande underton. Vad är det som kan komma till liv i ett fotografi?
Operan utspelar sig i porträttfotografen Emma Schensons ateljé i Uppsala. Emma (Lovisa Wahlund Ferm), som är en av Sveriges kvinnliga pionjärer inom fotografin, och hennes assistent Herman (Viktor Rydén) är till att börja med ensamma då hon ser Fyrisåns glittrande vågor från ateljén. Ett strömmande vatten som hon med sin kamera får att stanna i en bild: ”Vad är jag? Apotekare, färghandlare, optiker, kemist…”
Det är en dag i juli 1867, en ”underlig dag”. Kunderna som dyker upp i ateljén är nämligen fem övriga svenska kvinnliga pionjärer inom olika fält – litteratur, matematik, juridik, kartgravyr och medicin – som i tablå efter tablå förmedlar sina berättelser om den fruktlösa kampen för att bli erkända för sina kompetenser. Och om sin frihetslängtan. Något som i finalen snappas upp av en ung och rätt så vilsen kvinnogestalt från nutiden vid namn Robin (Laura del Sol Oróstia) som hälsas med orden: ”En fågel röd som soluppgången. Ärorika ljusa strålande.” Och som svarar med hisnande koloraturer i höga lägen.
Musiken, som säkert leds av Marie Rosenmir, skiftar mycket fint mellan det silvrigt kristalliska och det grovkornigt svärtade. En stämning som väl tas till vara på i Patrik Sörlings iscensättning. Ändå undrar man om inte detta borde blivit en sångcykel i stället för en opera. Här sägs mycket, men händer väldigt lite. Och trots att starka livgivande eller förgörande vätskor av olika slag är ett genomgående inslag sker inga förvandlingar. Inget som bär iväg bortom texten, eller i strid med den. Även om matematikern Louise (Karin Blom) med sin våldsamt utdragna intensitet i frasen ”Utan min matematik vill jag inte till himlen” ingav ett visst hopp.
Man väntar helt enkelt på att musiken då och då skall övermanna librettot, ge plats för det ”punctum” som Barthes talar om – den förvildande och attraktivt oroande detaljen i ett fotografi som på ett oväntat sätt spränger dess ramar.
Närmast denna effekt kommer scenen med Tvätterskan (Lotta Bagge) och två stora vita lakan som hänger på tork. Om henne sägs att hon är en gestalt som ingen minns, ”utan ansikte och namn”. Och som tycks vara helt gjord av verb. Hon tvättar, byker, öser, klappar, gnuggar, skrubbar, sköljer och sköljer igen – och sätter allt i rörelse. Som vore hon den här operans verkliga utbrytardrottning.
Läs fler texter om opera och fler texter av Martin Nyström.
