De båda skotska konstnärerna Robert MacBryde och Robert Colquhoun var starkt lysande stjärnor på konsthimlen under 1940- och 50-talen. Berömdheter som Lucian Freud och Francis Bacon beundrade och inspirerades av dem, de blev fotograferade av Vogue och deras verk köptes in av museer som Tate i London och Moma i New York.

Nu visas ”Robert MacBryde and Robert Colquhoun. Artists, lovers, outsiders” på kulturcentrumet Charleston in Lewes (ingår i samma organisation som Vanessa Bells och Duncan Grants kända konstnärshem i närliggande Firle). Det är den första stora utställningen i England sedan 1962 med ”The two Roberts” – som de en gång så tongivande modernisterna kallades.

Författaren och konstnären Wyndham Lewis beskrev dem som ”en organism”, eftersom de både levde tillsammans och skapade så nära varandra.

Där den ena Robert var fanns alltid också den andra. Så var det ända sedan de träffades på Glasgow School of Art i början av 1930-talet. Där blev de snabbt ett par och flyttade ihop.

Robert MacBryde (1913–1966) och Robert Colquhoun (1914–1962) kom båda från arbetarklass i västra Skottland och var fattiga i princip hela sina liv. De tog sig fram med hjälp av välbeställda personer i konstvärlden som såg deras storhet.

Under och efter andra världskriget blev de en viktig del av det kreativa och bohemiska Soho i London. Förutom konstnärer ingick författarna Dylan Thomas, George Barker och Elizabeth Smart i kretsen och festerna i deras ateljé i Kensington var legendariska.

50 av deras verk ingår nu i utställningen, som avrundas med regissören Ken Russells hyllade dokumentärfilm ”The Scottish painters” från 1959. Presentationen täcker parets tid i Skottland, England och ute i Europa från 1930- till 1950-tal, och följer deras engagemang i tidens konstströmningar, vilket gav dem smeknamnen ”MacBraque” och ”McPicasso”.

MacBrydes specialitet var färg- och formstarka stilleben, medan Colquhouns keltiska rötter kom till uttryck i många av hans porträtt, ofta av kvinnor som i ”Women in Ireland”. Här visas även exempel på vad ”The two Roberts” skapade för teater- och balettscenen.

Det var i takt med att New Yorks konstscen och den abstrakta expressionismen tog allt större plats i konstvärlden som deras stjärnglans falnade.

Men nu gnistrar det åter om dem. Uppmärksamheten kring utställningen har varit stor i brittisk media och kurator är skotten Damian Barr, prisbelönt författare och programledare på BBC Radio 4.

Nyligen utkom Barr även med den historiska romanen ”The two Roberts” (Canongate). Liksom utställningen har den fått fina recensioner och tidningar som The Guardian och The Observer har liksom BBC Radio utsett den till ”Årets bästa skönlitterära bok 2025”.

Barr upptäckte dessa skotska storheter först 2014, i samband med en utställning på National Galleries of Scotland. Han blev förtrollad och undrade hur det kunde komma sig att han aldrig hade hört talas om dem.

”Jag insåg att det hade att göra med vilka de var; homosexuella i en tid då det var kriminellt, skottar, arbetarklass, alkoholister och, beroende på vem du lyssnar på, fullkomligt charmerande eller ett par kompletta mardrömmar. Oavsett vilket så har de inte fått den uppskattning de förtjänar”, säger Barr i en intervju.

De båda ”Robertarna” bodde i Lewes under några produktiva år 1947–49, efter att de hade blivit vräkta från sin ateljé i London på grund av ”fylleorgier”, enligt hyresvärden.

I Lewes togs de om hand av ”Ladies of Millers”, skulptören Caroline Byng Lucas och hennes syster Frances Byng Stamper. Systrarna drev det då välkända Millers Gallery och umgicks med många av Bloomsburygruppens medlemmar. MacBryde och Colquhoun var emellertid inte vidare imponerade av Bloomsburykollektivet (Duncan Grant undantagen) och kallade dem för ”Bloomsberries”.

De dog utblottade och alltför tidigt – klappjakten på homosexuella och alkoholismen krossade dem.

Utställningen visas t o m 12/4. Mer info på www.charleston.org.uk

Läs mer om konst och form på dn.se

Share.
Exit mobile version