När mäklaren Ann-Helén Bågesund Marklund säljer hus utanför Skellefteå, är ingen försäljning den andra lik. Förutom ”vanliga” fastigheter på landsbygden har hon specialiserat sig på ödehus. De husen har oftast stått tomma i decennier och kan sakna både el, vatten och avlopp. Ibland till och med väggar eller golv.
– Förra året sålde vi ett som inte ens hade bjälklag, golvet var borta. Köparna var superlyckliga och säljarna var förvånade över att det fanns någon som ville köpa det, säger Ann-Helén Bågesund Marklund.
Hon driver sedan några år tillbaka en mäklarfirma som specialiserat sig på att sälja hus med lantliga lägen. Utmaningen med att sälja ödehus är att hitta svar på alla frågor om huset.
– Du behöver kunna allt om en gammal industrifastighet till torpet som står på arrendemark, eller ödehuset där man inte ens vet var vattenbrunnen finns, säger Ann-Helén Bågesund Marklund.
– Ofta får man gå på skattjakt och det går inte att ha kostym på det här jobbet.
I Forsbacka två mil utanför Skellefteå, ligger ett gammalt timmerhus vackert beläget vid Skellefteälven. Det är ett av objekten som Ann-Helén Bågesund Marklund ska sälja härnäst. Här har ingen bott sedan 1979, då Birgit Marklunds föräldrar flyttade från huset.
– Det var min morfar som köpte det här, han och mormor bodde på nedervåningen. Jag och mina föräldrar bodde på övervåningen, berättar Birgit Marklund och visar runt i huset.
På nedervåningen finns husets enda toalett, men det saknas dusch. I ett av rummen spänner pappen fortfarande över väggarna, som den gjort sedan slutet av 1800-talet. Där finns också en stor bakugn och i rummet intill en ståtlig, vit kakelugn.
Köket har endast vedspis och diskbänken är så pass låg att en genomsnittlig vuxen hade behövt stå böjd för att kunna diska.
Det finns ingen statistik över hur många hus som står öde runt om i Sverige. Däremot är det många kommuner som själva försöker inventera hur många hus som står tomma.
Förhoppningen är att de som äger husen men inte bor där ska vilja sälja och på så vis skapa en mer levande landsbygd.
Ann-Helén Bågesund Marklund har själv varit med och hjälpt kommuner i sådana projekt, men anser att det ofta kostar mer än det smakar.
– Man måste alltid ta reda på orsaken till varför det står tomt, säger hon.
– Bilden är kanske mer komplex än vad en del kommuner som gör husinventeringar i första hand tror. Det kan vara ägare som är där några veckor om året, och det är deras viktigaste veckor. Det får man ha respekt för.
Hon menar att kommuner behöver gå varsamt fram när de ställer frågan till ägarna om de kan tänkas sälja. Men när ägarna väl bestämt sig för att sälja, är det många som vill att försäljningen ska gå snabbt. Så var det för Birgit Marklund.
– Förut ville jag inte alls sälja. Jag hade en tanke om att rusta upp det, men nu känns det bara skönt. Det kommer vara ett stort ok som lättar från mina axlar, säger hon.
Att sälja ödehus är inte särskilt svårt menar Ann-Helén Bågesund Marklund. Beroende på läget finns köparna där. Ju längre ut på landsbygden desto troligare är det att en centraleuropé kanske från Tyskland, Nederländerna eller Belgien köper det.
Närmare Skellefteå är det troligtvis personer med koppling till området som är intresserade. Men trots att både säljare och köpare kan finnas, är det oftast hos en tredje part det kan ta stopp.
– Husen är oftast väldigt slitna, kanske finns det inte ens toalett. Jag har hittills inte sett någon bank som är med på den affären. Du måste komma med egna pengar och egen kunskap.
Vad skulle behövas för att få till en levande landsbygd?
– Någon bank behöver snappa upp den affärsidén. Att det faktiskt lönar sig att låna ut pengarna. Oftast är det personer som har väldigt bra jobb och har råd att renovera. Ta dem i hand och hjälp dem, i alla fall halvvägs. Är det ingen bank som gör det kanske staten borde gå in och borga för ett lån, säger hon.
Ann-Helén Bågesund Marklund tar en tur genom huset. På köksbordet har säljaren lagt fram en bok om bygden inför visningen. I den syns en bild av huset och vilka de tidigare ägarna var.
– Det är spännande att tänka vilka som tidigare bott i ett hus. Det är väl det som fascinationen för ödehus handlar om, säger hon.
– Jag bor själv i ett hus från 1830 och känner att vi varken är de första eller sista. Det är inte heller lika fascinerande att komma in i ett hus som är byggt för tio år sedan på grund av dåliga material. Kunskapen sitter också i väggarna.
Läs mer: Mängder av ödehus på Österlen – hennes jobb är att hitta deras ägare
