Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Nattens lekar”
Ingela Ihrman
Bonniers konsthall, Stockholm. Visas t o m 14/6
Ett stort fikon på två ben som mödosamt delar sig på mitten. En enorm prunkande kaktusblomma som slår ut. En fladdermus tultar runt i buskarna och plockar bär.
Det går inte att värja sig mot Ingela Ihrmans performancer och filmer där hon klär ut sig till växter och djur. Neurologiskt uttryckt går de rakt in i orbitofrontala cortex utan att passera det logiskt-rationella prefrontala dito.
Mer konkret uttryckt drabbas man av en närmast okontrollerbar ömhet inför Ihrmans djur och växter.
Delvis har det med skalan att göra. Saker blir nästan alltid rarare och mer rörande när de förminskas, men något liknande gäller också ofta när de blir större. I ”Nattens lekar”, det nya verket för Bonniers konsthall som gett namn åt utställningen, är en ligustersvärmare upphängd i taket. Den cirklar runt i det stora rummet och krockar varje varv lite med en artfrände som ligger på rygg, sannolikt död.
I verkligheten har dessa nattfjärilar en vingbredd på en dryg decimeter. Entomologer tycker kanske att de är gulliga. Jag tror de är ensamma om det.
Men drygt hundra gånger större än i naturen, lite taffligt men hyfsat realistiskt tillverkad av papier-maché, textil och gamla cykelhjälmar ser den rolig ut och man undrar hur det är med kompisen som den stöter i då och då. Det imperfekta gör den nästan mer levande.
Möjligen mer mänsklig också. Ingela Ihrmans konst påminner ibland om verk av Peter Geschwind, som gick bort häromåret alldeles för tidigt. Hans estetiska värld handlade visserligen mer om konsumtionssamhällets soptipp än om djur och natur, men han hade en liknande förmåga att besjäla golvmoppar eller gummislangar så att man helt enkelt började tycka om dem.
Ihrmans blom- eller djurdräkter är alltså inga hyperrealistiska kopior utan liknar något från ett pysselkalas med bra budget och tillgång på material. Dessutom sticker nästan alltid ett par ben ut, eller en hand som hjälper till med något.
Det är själva antropomorfiseringen, förmänskligandet, som är poängen och får oss att trilla dit. Den sätter igång liknande mekanismer som när vi ser ett barn eller en apunge som släpar på ett gosedjur.
Det här är intressant. Man kan se Ihrmans verk som en formens revansch över den betoning på innehåll som dominerat i ett par decennier. Den som dristade sig att säga att ”Det här postkoloniala arkivet med kopierade tidningsartiklar och Frantz Fanon-pocketar är väl ändå en ganska svag installation” var det lätt att täppa till truten på: ”Hur kan du komma dragandes med estetiska frågor när dekoloniseringsarbete pågår?” Mängder av tråkig konst passerade då ingen ville få sin moraliska vandel ifrågasatt.
Ihrman å sin sida skulle kunna göra konst om en installation av nya drivrutiner till skrivaren som vore helt oemotståndlig.
Därmed inte sagt att hon är formalist och att hennes konst inte ”handlar” om något. Här finns ofta finstämda teman kring attraktionskraft, att våga visa sig sårbar eller förhållandet mellan inre och yttre på olika plan. Det sistnämnda är gestaltat högst bokstavligt i ett gammalt klipp där Jan Lindblad brottas med en anakonda i en sydamerikansk flod 1975 och mittemot hennes fantasi i ljusrött om vad den legendariske naturfilmaren skulle se inuti ormen om han blivit uppäten.
Det är faktiskt lite roligt, humor är ett annat grepp som inte är överutnyttjat i samtidskonsten.
I en film med namnet ”Den fertila halvmånen”, efter det område som sträcker sig från Röda havet upp längs Levanten och ner igen mot Persiska viken, kånkar konstnären på ett stort veteax. Bördiga halvmånen, säger man vanligen på svenska men Ihrman väljer (som faktiskt de flesta andra språk) ett namn som tydligare betonar fruktbarhetsaspekten.
Hon kliver ut från ett vetefält med sitt sädesax utan något på underkroppen (en blinkning till en av Gösta Ekmans Papphammar-sketcher) och kommer så småningom fram till havet.
Det är vackert, med drag av uråldrig rit mitt i en halländsk sensommar. Vemodigt och roligt, självutlämnande men inte det minsta självupptaget. ”Vi har konsten för att sanningen inte ska störta oss i fördärvet”, skriver Friedrich Nietzsche någonstans. Just så. Tack, konsten.
Läs fler texter av Nils Forsberg och mer om konst
