Vems fel är bostadskrisen? Konsekvenserna beskriver Helena Andersson i DN 13 augusti. Skyhöga hyror och bostadspriser, hög skuldsättning, minskad köpkraft och personer som delar sin etta på 34 kvadratmeter i fyra bostäder för att hyra ut dem för 5 000 kronor i månaden.
Men vems ansvar är det? Marknadens? Så är det förstås inte. Utkräva ansvar av marknaden är som att utkräva ansvar av havet för att vågorna går höga när det blåser.
I själva verket råder ingen tvekan vems ansvaret är. Det framgår av grundlagen. Andra paragrafen i regeringsformens första kapitel säger att det allmänna skall trygga den enskildes rätt till bostad. Det allmänna betyder stat, regioner, kommuner och deras bolag.
Men vems ansvar är det? Marknadens? Så är det förstås inte. Utkräva ansvar av marknaden är som att utkräva ansvar av havet för att vågorna går höga när det blåser
Är det brist på bostäder beror det på att de inte tagit sitt ansvar. Men kan vi begära det? Sätter inte marknad, stelbenta lagar, krångliga regler, banker och byråkrati käppar i hjulen? Svaret är, med hundraprocentig säkerhet, nej. Så är det inte.
Det kan vi vara helt säkra på eftersom bostadsbristen inte är ett problem i hela landet. Att glesbygdskommuner med krympande befolkning inte har bostadsbrist är det kanske inte överraskande. Men även där har kommunen, trots att Uppsala vuxit lika snabbt som Storstockholm, lyckats bygga bostäder i den takt som befolkningen ökat. Antalet bostäder per invånare har till och med ökat.
Och det är inte bara där. Även andra snabbt växande städer som Linköping, Lund och Växjö har lyckats bygga bostäder i den takt invånarna blivit fler. Umeå har till och med ökat antalet bostäder per invånare rejält, trots kraftig befolkningstillväxt. I 237 av Sveriges 290 kommuner har antalet bostäder per invånare ökat eller varit konstant de senaste tjugo åren.
Ingen tar ansvar för helheten. I stället agerar kommunerna på bostadsmarknaden för att tillvarata sina egna, snäva intressen
Räntor, regler och lagstiftning är samma där som i storstäderna. Det bevisar att det mycket väl går att bygga bostäder i den takt som befolkningen ökar. Varför misslyckas storstäderna med det?
I städer som Uppsala och Umeå är det en enda kommun som själv råder över sin egen bostadförsörjning. I Storstockholm delar tjugosex kommuner på ansvaret. Ingen tar ansvar för helheten. I stället agerar kommunerna på bostadsmarknaden för att tillvarata sina egna, snäva intressen. Danderyd vägrar bygga bostäder för att inte släppa in nya invånare med normala inkomster som skulle hota dess ställning som höginkomsttagarkommun. Stockholm stad håller priset på sin mark uppe för hålla kommunalskatten nere, i stället för att sänka markpriset när bostadspriserna sjunker, med kraschat bostadsbyggande som följd.
Kommuner, regioner och länsstyrelser är alltså ansvariga för bostadskrisen. De enda som kan se till att de tar sitt ansvar och tvinga dem till samordning är riksdag och regering
Inte ens kommuner i storstäderna som har ett ambitiöst bostadsbyggande kan lösa problemet. Ett högt bostadsbyggande gör att de får ta hand om inflyttning från de kommuner som inte bygger, och bostadsbristen i den egna kommunen kvarstår.
Storstädernas kommuner, regioner och länsstyrelser är alltså ansvariga för bostadskrisen. De enda som kan se till att de tar sitt ansvar och tvinga dem till samordning är riksdag och regering.
Kommer de att göra det? Det finns inga tecken som tyder på det.
