Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Är Sverige ett rike, kungarike till och med, eller en federation av självstyrande kommuner, anförda av SKR, föreningen för Sveriges Kommuner och Regioner? Ibland undrar man.
Nej, jag syftar inte på de brev som en rad kommuner skickat till regeringskansliet där de betackar sig för besök av samordnaren för frivillig återvandring.
Jag syftar på kommunstyrelsens ordförande i Danderyd, Johanna Hornberger, som vägrar göra planer för hyresrätter, vilket Vänsterpartiet föreslagit under sina kommun- och regiondagar. Hennes argument? ”Vänsterpartiet har inte ett enda mandat i kommunfullmäktige.”
Med andra ord: en självstyrande kommun som Danderyd behöver inte bry sig om vare sig lagar, förordningar eller föreskrifter från Sveriges riksdag, regering och myndigheter. I den svenska federationen av kommuner är det kommunfullmäktige i respektive kommun som bestämmer, ingen annan.
Det är ett pedagogiskt exempel på orsaken till bostadsbristen i storstäderna. Kommunernas brev till samordnaren för frivillig samordning visar att de flesta kommuner vill växa. Det gäller Jokkmokk, vars befolkning minskat oavbrutet de senaste 30 åren, lika väl som Uppsala, en av Sveriges snabbast växande städer. De har, liksom de flesta kommuner i Sverige, en egen bostadsmarknad. Ökar befolkningen ser de till att det finns bostäder till dem. Annars går det illa för kommunen, ännu sämre för kommunledningen.
Så är det inte i storstäderna. De består av många kommuner på samma bostadsmarknad, hela 26 stycken i Storstockholm. Ingen av dem vill, eller har ens möjlighet, att ensamma ta ansvar för bostadsbyggandet. I stället kan kommuner som Danderyd och Lidingö plocka russinen ur kakan och vägra bygga för andra än de allra rikaste.
Att tvinga kommunerna i storstäderna att samordna bostadsbyggandet är en förutsättning för att avhjälpa bostadsbristen. Och de som måste tvinga dem att göra det är förstås riksdag och regering, precis som Vänsterpartiet föreslår.
När Kiruna vägrade ta fram detaljplan för en ny grafitgruva i Nunasvaara fattade energiminister Ebba Busch i juni beslut att låta länsstyrelsen i Norrbotten, mot kommunens vilja, ta fram förslag till en detaljplan
Går det? Det finns, intressant nog, ett aktuellt exempel på att regeringen själva anser det. När Kiruna vägrade ta fram detaljplan för en ny grafitgruva i Nunasvaara fattade energiminister Ebba Busch i juni beslut att låta länsstyrelsen i Norrbotten, mot kommunens vilja, ta fram förslag till en detaljplan för att möjliggöra gruvan.
Kan regeringen tvinga på Kiruna planer för en gruva kan den också tvinga på Danderyd planer för flerbostadshus. Att bostadsbristen i Stockholm är ett större hot mot Sveriges välstånd än en utebliven grafitgruva i Kiruna borde vara uppenbart.
Danderyd är en av de kommuner i Stockholm som är mest attraktiv att bo i. Troligen en av få platser utanför tullarna där det fortfarande skulle gå som smort att sälja nybyggda bostadsrätter – om det fanns några. Och varför skall bara de som kan köpa sin bostad ha rätt att bo i Danderyd? Ska inte alla ha möjlighet att bo där de vill?
Att den svenska högern, såväl regeringen som moderata kommunpolitiker på Lidingö och i Danderyd, inte vill det beror förstås på att den, allt tjat om att integrationen misslyckats till trots, i själva verket för en segregationspolitik.
Problemet är inte att de fattiga helst vill bo där andra fattiga bor. Problemet är att de rikaste drar sig tillbaka i välbärgade enklaver, vevar upp vindbryggan och vägrar släpper in andra.
Läs fler texter av Ola Andersson, till exempel om hur de nybyggda villorna egentligen ser ut och om Arkitekturupprorets sovjetiska anor.
