”Att generalisera är att vara idiot”. Så kan man översätta en liten not av William Blake, nedplitad någon gång på 1820-talet. Första gången jag läste citatet var i en bok av Horace Engdahl och det bet sig fast. To generalize is to be an idiot.
I dag rasar generaliseringssjukan som en skogsbrand genom politik och debatt, inte minst på sociala medier. De där är sådana. Och de där andra är allihop sådana. Man kan förtvivla över lusten att göra sig dummare än man är och bunta ihop verkliga eller inbillade motståndare till en dallrande massa. Varför denna generaliseringsinfluensa?
Det var generaliseringarna som ledde till rasistkravaller i Storbritannien i augusti. Då spreds lögner om att den unge man som knivmördat tre småflickor i Southport skulle vara av muslimskt ursprung. Det var han inte, men det räckte som ursäkt för att mobben skulle bränna ned kaféer och butiker där ägarna antogs vara muslimer, från Manchester till Belfast. Det var ju ”de där” som var skyldiga. Man behöver inte vara alltför bevandrad i historia för att påminna sig övertydliga paralleller.
Om man vill kan man förstå generaliseringssjukan som ett uttryck för informationsstress. Vi överströmmas av såväl korrekta nyheter som av ren propaganda och halvlögner. Det är inget nytt – annat än till sin omfattning och hur nära inpå det kommer oss i dag. Att hitta mönster i allt detta blir till sist ett brännande behov som förklarar att så många tar till sig konspirationsteorier som snuttefiltar. Att leva med tvekan kostar på. Bättre att vara tvärsäker. Men vi ska påminna oss det grundläggande: att på allvar hemfalla till sådana generaliseringar är att säga upp själva samhällskontraktet, som bygger på att människor är ansvariga för sina egna handlingar och inte för gruppens.
Det är mycket bra om detta prövas i rätten
Det var för att man såg vart sådana generaliseringar kan leda som lagen om ”Hets mot folkgrupp” tillkom. De första riksdagsmotionerna lades 1942, när nazisternas utrotningspolitik började bli känd också i Sverige, av radikala socialdemokrater och liberaler som Erik Brandt och Kerstin Hesselgren. Orsaken var den nazistiske bokhandlaren Einar Åberg, han som satte upp skyltar om att judar inte fick gå in i hans butik. Åberg propagerade också för ”judendomens totala förintelse i Sverige.”
Diskussionen kom att handla om ifall detta var en alltför stark inskränkning av yttrandefriheten eller ej. Men 1948 antogs lagen – av ett samhälle som insett Förintelsens hela omfattning. Lagen urskiljer i sina första versioner just etniska och religiösa grupper som de som ska skyddas mot propaganda som uttrycker ”missaktning” – särskilt om den uppmanar till utfrysning eller våld. Det är generaliseringen som urskiljs som problemet. To generalize is to be an idiot.
Nu prövas lagen på nytt. Ingen mindre än riksdagens justitieutskotts ordförande har på X postat bilder där muslimer som grupp utmålas som våldtäktsmän och pyromaner. (Jag undrar vad Kerstin Hesselgren hade tyckt om att hennes parti väljer att tiga.) Trollfabrikerna på sociala medier delar bilderna vidare, i ”solidaritet”. Det är mycket bra om detta prövas i rätten. Men den fråga vi alla har att besvara är vad det gör med hela samhället när den sortens generaliseringar blivit det nya normala. Om någon ur en minoritet begår ett brott kan politiker i ledande positioner – som justitieutskottets ordförande – utmåla en hel grupp som medskyldig. Rasismens kärna är generaliseringen. Vaknar vi inte upp ur dess förtrollning sägs samhällskontraktet upp. Då går var och en av oss att reducera till sin tro, trolöshet, hårfärg eller bakgrund.
Och Blake fortsätter: ”Det enda som är värt något är att urskilja det unika”.
Läs fler texter av Ola Larsmo
