Jag tänker ibland att just min generation – jag är född 1957 – hör till dem som vaccinerats mot utopier. Det är både bra och dåligt. Ibland måste man kanske kunna föreställa sig världen som den borde vara. Men jag reagerar med misstänksamhet när någon använder fraser som ”visserligen, men…”. Särskilt när det gäller någon av historiens människoframkallade katastrofer.
Det går som ett sår genom så många sammanhang jag hamnar i. Oförsonligheten. Lusten att vända bort blicken från verkliga människors verkliga lidande. Jag står inte ut med det.
En månad efter Hamas terrorattack den 7 oktober som kostade minst 1 200 människor livet, och när Israels vedergällningskrig mot Gaza inletts, det som nu krävt mellan 40 och 60 000 döda, skrev jag en text på Facebook som fick många upprörda kommentarer. (Man blir då ”avvännad”, detta underliga men träffande moderna ord.)
Jag skrev:
”Men det jag inte kan förstå är driften att sätta parentes kring den ena eller andra gruppens lidande och våldet mot den ena sortens civila. (…) Jag kan, utan att bottna alls, förstå något av det hat sådana övergrepp föder. Det är begripligt. Men jag kan inte förstå dem som i likhet med mig fasar på avstånd men menar att någons lidande är mindre viktigt. Bottom line här är den förlöjligade folkrätten, utan den har vi ingenting. Men be mig inte blunda på det ena eller andra ögat.”
Samtidigt ser jag delar av bekantskapskretsen nu säga upp kontakten med varandra, litet som jag antar skett i Trumps USA
Jag förstår inte hur en del människor, som jag annars respekterar, lyckas sätta någon särskild grupps död och smärta inom parentes. Samtidigt ser jag delar av bekantskapskretsen nu säga upp kontakten med varandra, litet som jag antar skett i Trumps USA. Judiska vänner utsätts för bisarra påhopp eller påtryckningar, och jag tänker ofta på några ord av den brittiske författaren David Baddiel: ”Att utgå från att jag har en grundmurad åsikt om Israel är rasistiskt.”
Min helg präglades av två omskakande upplevelser. I lördags lyssnade jag till ett seminarium i Uppsala med den palestinske kristne teologen Mitri Raheb, som berättade om hur hemstaden Betlehem alltmer blivit ett fångläger och hur israeliska staten lagt beslag på vattenresurser. Hur civila odlare behandlas av bosättare. Representanter för svenskt bistånd var på plats och krävde att mat till svältande skulle släppas igenom israeliska vägspärrar – utan att plundras av Hamas. På lördagens seminarium upprepades flera gånger Pilatus ord ”se människan” – som en påminnelse om verkligt lidande bortom ideologiska dimridåer.
På söndagen bevistade jag tillsammans med bland andra SKMA:s ordförande Ulrika Knutson avtäckandet av den nya minnestavlan över Förintelsens offer bakom Stockholms stora synagoga. På träden utanför minnesplatsen hänger gula band, som ska påminna om den gisslan som hålls av Hamas – 59 personer, av vilka vi inte vet hur många som lever. Under minnesstunden talades det om de flyktingar undan nazismens terror som fick komma till Sverige – och de som hölls borta av en ”restriktiv flyktingpolitik” och därför gick under.
I mars 1938 hämtade polisen Hans Szybilski för förpassning ur Sverige, varpå han i förtvivlan upprepade gånger slog sitt huvud i väggen. Han mördades av SS i en estnisk skog 1943
Jag tänkte på Hans Szybilski, vilken i dag har en ”snubbelsten” på Apelbergsgatan i Stockholm. I mars 1938 hämtade polisen honom för förpassning ur Sverige, varpå han i förtvivlan upprepade gånger slog sitt huvud i väggen. Han mördades av SS, troligen i en estnisk skog 1943. Att vi i dag känner vrede mot och avsmak för sådan politik beror på att man de åren framsade sitt ”visserligen, men…”.
Men vilka vill vi då utesluta ur ekvationen för att hålla oss väl med vänner, för att ingå i en åsiktsgemenskap? Och viktigare: vem kan med någon kraft bakom orden säga åt Netanyahu och Hamas att det är över nu – man bombar enligt folkrätten inte kyrkor och sjukhus, även om terrorister grävt ned sig i tunnlar under dem. Deklarationen om mänskliga rättigheter tog form 1948, efter andra världskriget, just utifrån insikten om hur en värld ser ut där sådana rättigheter avskaffats.
Därför måste Sveriges regering tveklöst och tydligt, på EU-nivå, ställer krav på att folkrätten gäller i Gaza. För det är den som står på spel
Just nu attackeras den världsordning som bygger på tanken om en universell rätt av olika högerpopulistiska makthavare. Tiden för sådana regelverk är över nu, säger man öppet. Men denna föraktade rättsordning är också vårt eget skydd. Därför måste Sveriges regering tveklöst och tydligt, på EU-nivå, ställer krav på att folkrätten gäller i Gaza. För det är den som står på spel. Nu när opinionsbildare från vänster till höger tycks eniga om att det som sliter sönder oss alla måste få ett slut. Inga fler bomber mot civila, släpp gisslan genast – varför tycks det vara så svårt att säga i samma mening?
Det nödvändiga och kompromisslösa försvaret av mänskliga rättigheter och folkrätt beror på att det är den enda verkliga utopi vi har. Utan den är vi alla utlämnade till en värld av ”var och en för sig och Gud mot alla”.
Läs mer:
Björn Wiman: Den ofrånkomliga sanningen om kriget i Gaza
Kristina Lindquist: Ska vi vänta med att tala om folkmord tills alla är borta?
