Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att baka barkbröd är erkänt svårt. Att skapa politiska symboler kan verka enklare, men är även det svårare än man kan tro. De riskerar att läcka andra betydelser än de man avsåg. Ni fattar förstås att jag syftar på Jimmie Åkessons svar om varför Sverige var ”hans land” i en DN-intervju (10/3):
”Det är ju människor som jag är släkt med som har slagits och dött och ätit bark för att vi ska få ha den här lilla landplätten. Det handlar inte om värderingar. Man hade inte särskilt liberala värderingar då.”
Men varför skulle just barkätandet skapa särskilt nationalistiska känslor? Det var väl inte ryssen eller dansken som stack med vetemjölet?
Det är ganska lätt att se var bilden av barkbrödet kommer ifrån. Min far, som var folkrörelsemänniska ut i fingerspetsarna, tyckte om att recitera Runebergs dikt om bonden Paavo från 1830, som han först mött i Folkskolans läsebok och sedan hört läsas på otaliga nykterhetsmöten. Ni vet, Paavo som när missväxten klipper till säger åt sin fru: ”blanda du till hälften bark i brödet/ jag vill gräva dubbelt flera diken.”
Runeberg (som när han skrev dikten var rysk undersåte) förlägger skeendet till 1800-talets början. Men många svenska barkbrödrecept är från de stora nödåren på 1860-talet, som Magnus Västerbro skildrat i ”Svälten”. Det är storsvagåren på 1860-talet, då de döda kan räknas i tiotusental, som får riktig fart på den svenska emigrationen. Under de närmaste 50 åren bryter över miljonen svenskar upp och blir invandrare främst i USA.
Brödbiten påminner oss främst om hur vi en gång var ett av de stora utvandrarländer som inte kunde försörja vår befolkning
Om det är något symbolen ”barkbröd” signalerar så är det påminnelsen om hur stora grupper av människor av nöd tvingas skapa sig nya liv någon annanstans. Brödbiten påminner oss främst om hur vi en gång var ett av de stora utvandrarländer som inte kunde försörja vår befolkning.
Men bonden Paavo vill påminna oss om något mer. Det var därför dikten var högläsning på olika folkrörelsemöten. Det är slutraderna, då rågen äntligen växer och hustrun ser fram mot riktigt bröd – och Paavo skapar dålig stämning genom att säga:
”Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!”
Att blanda bark i brödet handlar alltså om att hjälpa den som råkat ännu värre ut än du. Det är liksom hela poängen med Runebergs dikt.
I dagens Minnesota har det uppstått ett nytt verb för vad du gör när du stöttar de grannar du kanske inte ens vet vad de heter, men som behöver din hjälp den dagen ICE sparkar in din dörr för att du har fel hudfärg. Eller för att se till att barnen kommer säkert till skolan utan att migrantpolisen tar dem. Thomas Friedman skriver fint i New York Times om detta nya ord, ”neighboring” (15/3).
Det är just ”neighboring” Runebergs barkbrödsdikt handlar om. Vi tackar Åkesson för att han påmint oss om hur Sverige formades av att vara ett utvandrarland och vikten av ”neighboring” för dem som behöver vår hjälp när vi själva kan dela med oss.
Att baka barkbröd är som sagt en erkänt svår konst. Jag tänkte ändå försöka i sommar, om jag nu kan få tag på en lagom stor nyfälld tall.
Läs mer:
Ola Larsmo: SD ger ut vitbok men överger aldrig sina rötter




