Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Naturligtvis har det uppstått konflikter kring Christoper Nolans film ”The Odyssey”, vilket är som det ska då det faktiskt är en succé. Nolan har lyckats föra över en grundmyt till vita duken på ett vis som gör att folk flockas. (Var det Borges som sade att det bara fanns två myter i västerländsk litteratur – Odysseus och Kristus?).
Rasistbabblet kan vi lämna därhän. Lite konstiga är också de mer seriösa invändningar som rests om historicitet – hade grekiska bronsåldersriken för tretusen år sedan verkligen så fina båtar? (Det verkar de haft.) Men det rör sig ju om en bronsåldersmyt. Det är som att bråka om vilken hjälm guden Tor hade.
Vad som däremot fälls ut som fascinerande är Nolans underliggande diskussion om tid. Det har alltid varit hans ämne, också i SF-filmerna, liksom i hans tidigare mästerverk ”Dunkirk”. Vad är tiden och vad gör den med oss?
Alltså hittar man en sådan grubblartråd om tidens natur också i ”The Odyssey”. Som när Cyklopen (välgjord) äter människor. Då är det Goyas tavla av Saturnus/Kronos som skymtar: tidens gud som äter sina barn. (Det finns fler sådana anspelningar på kända konstverk, som Gericaults ”Medusas flotte”.)
Nolan har lagt möda på att skapa en trovärdig bronsåldersvärld och för också in sin diskussion om epoken i replikerna, ibland aningen övertydligt: Odysseus får säga att bronsens tid går mot sitt slut. Men här finns en större underliggande tanke om varför ett antal bronsåldersriken gick under, ungefär vid den tid då ”Iliaden” och ”Odysséen” utspelar sig, i katastrof och brand. Precis som det gick för Troja – efter Odysseus egen list med trähästen.
Man har talat om klimatförändringar, om invasioner av ”Sjöfararfolk”, vilket nämns i filmen, som dock inte syns till så mycket – fast Odysseus säger vid ett tillfälle att han själv tillhör just detta hot. En tolkning säger att konflikterna handlade om hur bronset blev mindre värt då järnbruk slog igenom och gamla handelskonstellationer bröt samman i konflikt. En rätt trolig teori.
Hans värld går under därför att ”de sköra banden mellan människor brutits”
Allt detta finns där i Nolans manus, väl inbäddat och förankrat. Men vill man söka efter ett ”budskap” (alltid riskabelt) är det de ord Odysseus hela tiden återkommer till – hans värld går under därför att ”de sköra banden mellan människor brutits”: tilliten, kravet att ta emot främlingen med gästfrihet. Just detta hamras in gång på gång.
Trähästen, krossandet av Troja, var ett grundläggande svek mot världens sätt att fungera. Odysseus vet att han är en av de som är skyldiga till sin egen världs undergång. Det behövs inget yttre hot. Han är naturligtvis en kusin till den Oppenheimer som öppnade portarna till helvetet och skrämdes tom av vad han såg.
Den som vill kan se det som en moral för vår egen tid. Och det är nog vad som stört de få xenofober som faktiskt sett filmen. Vi bryter sönder tilliten och de humanistiska regelverken, ”de sköra banden mellan människor” och blir på så vis våra egna främsta fiender. Vi krossar den egna civilisationen. Myter handlar nu en gång för alla om oss själva.
Tidigare artiklar i ”Irrfärder”:
Jesper Högström: Utvikningarna är själva poängen med Odysseus resa
Leonidas Aretakis: Ebba Busch vill vrida tillbaka klockan till Homeros tid
Rebecka Kärde: Som hundälskare är det omöjligt att värja sig mot Argos öde
Kristina Lindquist: Ingen blir hjälte i cyklopernas värld
