Pärmen är klädd i brunt läder. Häftet inuti är prydligt textat för hand och på tyska.
”Högt ärade professor Dahlberg! De flyktingar från fascistiska och ockuperade länder, vilka ni så oförtröttligt bistått, vill på er 50-årsdag framföra sina vänskapliga lyckönskningar!”
Sedan följer en lika prydligt handtextad lista på inte mindre än 83 namn, många som blivit mer eller mindre kända i efterhand eller redan var framstående forskare i sin tid. Ett namn lyser till direkt i mina ögon: Max Hodann, sexualupplysare i Weimar och frivilligläkare på republikens sida under spanska inbördeskriget, en person som förekommer i kretsen kring den unge Peter Weiss och nämns i hans ”Motståndets estetik”. Ett annat är den tjeckiskfödda medicinaren Annie Spitz som porträtterades av Lotte Laserstein 1946.
Pärmen, daterad till 1943, kunde lätt ha skattat åt förgängelsen. Idéhistorikern Sven Widmalm i Uppsala fann den i samband med urstädningen av ett dödsbo och förstod genast vad han hittat: delar av Gunnar Dahlbergs personarkiv – samme Dahlberg som annars är mest känd för att ha varit chef för Statens institut för rasbiologi åren 1936-56.
Den som inte är insatt i historien hickar kanske till: tackbrev från judiska flyktingar? Till rasbiologiska institutet? Det är den skenbara paradoxen som gör saken så intressant.
Redan 1933 grundades ”Kommittén för landsflyktiga intellektuella” där Gunnar Dahlberg fick rollen som sekreterare och småningom som ordförande. Initiativet kom från Mia Leche-Löfgren, Selma Lagerlöf och Östen Undén, och ett stort upprop till stöd för flyktingar från Nazityskland publicerades i december det året. Från högerhåll kom det att kallas ”Skandaluppropet”, och Helsingborgs Dagblad varnade för att Sverige nu skulle bli ”avstjälpningsplats” för ”undermåliga”. Men uppropet undertecknades också av högerintellektuella som Eli Heckscher, som själv hade judisk bakgrund. Här börjar på sätt och vis kampen för och emot att ta emot flyktingar från Naziockuperat område. Den blir hård.
Gunnar Dahlberg hade som ung statistiker och medicinare på 20-talet, tillsammans med sin fru Stina Dahlberg, arbetat vid det nyöppnade Rasbiologiska institutet i Uppsala under ledning av den notoriske Herman Lundborg. Dahlberg disputerade 1926 på en avhandling om tvillingfödslar, som inget hade med rasbegreppet att göra. Paret Dahlberg valde sedan att lämna institutet, förmodligen efter konflikter med Lundborg (som var lätt att bli osams med).
Dahlberg vände sig mycket tidigt mot rasismen som sådan och nazismen i synnerhet. Våren 1933 publicerade han i Ord & Bild en hård uppgörelse med tanken på att det fanns en ”nordisk ras” som skulle vara finare än andra. När han skulle hålla föreläsning på samma tema hos Clarté på Stockholms högskola i april attackerades han på scenen av nazistiska ”stormtrupper” och fick försvara sig med en stol. Dahlberg hörde till en yngre generation av genetiker som politiskt orienterade sig mot vänster och avvisade tanken på ”bättre” och ”sämre” raser. De ansåg att Lundborgs och dennes kollegors varningar för ”rasblandning” var farligt nonsens. De avvisade inte (ännu) rasbegreppet helt, men däremot tanken på att det hade något alls att göra med ”inre egenskaper” eller människovärde.
När Herman Lundborg skulle gå i pension 1935 utbröt en vetenskaplig strid. Redan 1934 hade utbildningsminister Engberg i en proposition slagit fast att Lundborgs typ av rasforskning skulle avslutas och att institutet nu ska lägga om sin inriktning mot ”ärftlighetsforskning”. Lundborg hade gjort sig alltmer omöjlig med sina utdragna mätningar i norra Sverige som aldrig avsatte några resultat. Också hans tidigare anhängare hade misströstat. Nu skulle institutets inriktning slås fast.
Dahlberg söker tjänsten, fast han vet att Lundborg hade sin kronprins utsedd: psykiatrikern Torsten Sjögren, med goda kontakter i de internationella rasbiologiska nätverken, inte minst i Nazityskland. Denne var också styrelsen kandidat. Tungt namn där var den välrenommerade växtgenetikern Herman Nilsson-Ehle, också han med starka sympatier för ”det nya Tyskland”. När styrelsen bland annat utsåg de två rasbiologerna Ernst Rüdin (Tyskland/Schweiz) och Charles Davenport (USA) till sakkunniga tycktes saken klar: Rüdin var Lundborg närstående och veteran inom den tyska rasbiologi som nu var kungsvetenskap i nazistaten, och Davenport var den amerikanska rasbiologins bjässe, med eget institut grundat 1910. Dahlberg hade anledning att anta att man ville blockera hans möjligheter.
I Dahlbergs korrespondens kan man se hur han nu först misströstar. Och här utbryter en politisk intrig, där bland andra Gunnar Myrdal spelar en central roll. Sedan utses Dahlberg, ganska tvärt och oväntat, till ny chef från 1936.
I ett brev från Paris sommaren 1936 tackar Dahlberg Myrdal personligen:
”Käre Gunnar Myrdal, vill bara med några rader tacka Dig. Så labil som situationen varit har uppenbarligen Din och Herberts insats varit avgörande.” (”Herbert” hette Tingsten i efternamn och var vid tiden god vän med Dahlberg och ännu socialdemokrat.) På brevet, som också finns i Gunnar Myrdals arkiv, har denne skrivit för hand: ”Vi talade vid Undén”. Alltså samme Östen Undén som just då var konsultativt statsråd i regeringen Hansson I – och en av initiativtagarna till ”Kommittén för landsflyktiga intellektuella”.
Det rör sig om ett politiskt manipulerande vi i dag skulle se som oacceptabelt – två namnkunniga intellektuella intrigerar för att en partikamrat ska få en kontroversiell statlig tjänst. Samtidigt sitter vi med historiens facit: det handlar om att blockera ett tydligt nazistisk inflytande över ett statligt institut, där styrelsen fortsatt vill backa upp den sortens ”forskning”. Vad hade sett annorlunda ut om en nazianstruken forskare fått fortsätta bestämma institutets arbete? (Sjögren, som blir överläkare i Göteborg, fortsätter att verka inom det internationella rasbiologiska forskarnätverket IFEA, nu helt dominerat av tyska nazister, och blir dess ordförande 1936-1948.) Intrigen uppmärksammades redan av Gunnar Broberg i dennes pionjärverk ”Statlig rasforskning” från 1995. I de nyligen återfunna delarna av Dahlbergs arkiv finns kanske dokument som kan kasta mer ljus över saken.
Det rör sig om en vetenskaplig och ideologisk strid. Som lundahistorikern Martin Ericsson slår fast i sin bok ”Vetenskapen som försvann?” (2023) hade Dahlberg inte styrelsen med sig; men den var nu överkörd av regeringen och en del av det som sker under de år som följer kan ses som en intern strid kring forskningsinriktningen. Men Dahlbergs engagemang för flyktingarna fortsätter att fördjupas. Han står 1938 bakom idén att Sverige ska bjuda in ett tiotal judiska, medicinska experter som fått yrkesförbud i Tyskland – ett förslag Socialstyrelsen lyssnar till, men som sedan möter kompakt motstånd i pressen från läkare på högerkanten och som resulterar i det famösa ”Bollhusmötet” i Uppsala i februari 1939.
Men flera av dem som Kommittén lyckas hjälpa till Sverige får tjänster som arkivarier vid Institutet, hur många vet vi inte – men det är nog ingen slump att dess arkiv på universitetsbiblioteket Carolina är så välordnat.
Dahlberg drabbades någon gång under fyrtiotalet av en stroke, men upprätthöll sin tjänst fram till sin död 1956. Institutet kom att behålla sitt underliga namn fram till dess att det gick upp i universitetets institution för medicinsk genetik 1958. Man kan undra varför – i sin korrespondens med utlandet valde Dahlberg ibland att tala om ”institute for human genetics”.
Martin Ericsson resonerar i sin bok ”Vetenskapen som försvann” också kring varför Dahlberg, som uppenbar antinazist och antirasist, fortsätter att använda begreppet ”ras”. Det handlar inte bara om motsättningar mellan styrelse och chef. Kanske för att Dahlberg menade att det måste undermineras metodiskt, på samma vis som den amerikanske antropologen och antirasisten Franz Boas gjorde? Eller för att inte ens UNESCO kommit fram till en annan term, när man 1951 försökte avskaffa ordet vetenskapligt – men inte lyckades hitta fram till ett bättre begrepp för att beskriva genetiska ”grupper” eller ”kluster”, något nytt begrepp utan koppling till en terminologi som lett till folkmord?
Ericsson skriver: ”Gunnar Dahlberg agerade till exempel mot nazism och antisemitism på ett sätt som var ovanligt bland svenska akademiker. Han gjorde det inte trots att han var rasforskare utan därför att han var en viss typ av rasforskare.” Enligt Ericsson är inte termen helt utmönstrad ur svenska läroböcker förrän på sjuttiotalet – då också den moderna genetiker som till exempel Richard Lewontin slagit ihjäl rasbegreppet ordentligt. Det kan vara som kvantfysikens grand old man Max Planck sade, när han bittert försökte förklara varför det tog sådan tid för nya vetenskapliga rön att slå igenom: ”Vetenskapliga genombrott sker en begravning i taget.”
Kvar finns då denna pärm med 83 namn och ett ännu oordnat men räddat arkiv. Liksom en till stor del oskriven historia om de svenskar som gjorde sitt bästa för att visa solidaritet med dem som flydde undan nazismens terror. Just de namnen verkar bortsorterade ur svenska historieböcker. Men jag vill själv läsa den historia som fördjupar innebörden av rader man hittar i tiggarbrev från tiden för pengar till flyktingars uppehälle, som detta till Stockholms borgmästare Carl Lindhagen 1941: ”Bidrag kunna sändas till professor G. Dahlberg, rasbiologiska institutet, Uppsala.”
