Jag undrar ibland vad Ludwig Wittgenstein ställt till med i mitt liv.
Han var enligt biografierna tidvis en knepig människa. Men hans idéer om hur vi använder språk, eller hur det använder oss, kan få de mest banala middagskonversationer att bli riktigt genanta – om Wittgensteins spöke bestämmer sig för att dyka upp. Under ett drygt sextioårigt liv har jag hamnat i många situationer där människor i grupp velat uttrycka stark övertygelse om något. Det kan ha rört sig om religion eller politik, de kan ha varit frikyrkliga, socialister eller nyliberaler. Men medan det pratas runt bordet dyker tanken upp: menar du det där på riktigt? Eller använder du vissa ord för att signalera att du tillhör gruppen? Och framför allt: hur skiljer du det ena från det andra? Går det?
I sådana skeva ögonblick är det den sene Wittgensteins idéer om ”språkspel” som gjort sig påminda, från ”Filosofiska undersökningar” (1953). Språkspelet uppstår i en grupp som vill signalera något till varandra, kanske något mycket sakligt: ”Ge mig en tegelsten!” Men poängen är att det är gruppen som avgör vad det betyder. Vi skapar en gemenskap kring vissa ord och begrepp som bara vi helt förstår innebörden av – och som signalerar om vi är inne i gemenskapen. Eller utanför. Jag tror alla känner igen det här, vare sig vi talar om raggare, feminister, missionsförbundare, sossar eller gejmare.
Vi vet vart ultranationalism och högerextremism lett Europa förut – varför återkommer den, när vi sagt ”aldrig mer” och talat i decennier om att lära av historien?
Vill vi vara ett samhälle behöver vi sådana gemenskapsskapande språkspel: allt från fotbollsklacken över olika ritualer till allsång på Skansen hör dit. Men det provokativa hos Wittgenstein är att han menar att detta är ordens egentliga funktion, punkt. ”Tegelsten” betyder visserligen oftast tegelsten. Men språket är för den sene Wittgenstein inte längre en kamera som fotograferar verkligheten. Mening uppstår i spelet – vare sig det avspeglar något konkret och verkligt eller ej.
Många vill nog avfärda sådant som ren relativism. Men hans iakttagelser har stort förklaringsvärde för att få syn på riskerna i hur dagens sociala medier fungerar, och hur konspirationsteorier sprids – och får fäste i allt större grupper.
För ett drygt år sedan skrev jag en artikel här i DN om vikten av att förstå hur sociala medier som Tiktok eller X används som propagandaverktyg (”Fler måste säga emot trollen på nätet” 23/3 2023). En ovan besökare kan häpna över hur snabbt påståenden om att ”sossar egentligen är nazister” och hur ”Demokraterna styrs av pedofiler” blivit verklighet där. Då har vi inte kommit fram till all antisemitisk och rasistisk dynga som schaktas ut. Det är förstås så propaganda fungerar, genom upprepning och utnötning. Men *varför* tror allt fler på sådant? Det är ju uppenbart… osant?
Med ens använder svenska riksdagsmän öppet den gamla nazistiska tropen ”folkutbyte”. Och refereras i seriösa medier. Varför spelar fakta och erfarenheter då ingen roll?
Jag noterar att allt fler forskare som studerar konspirationsteorier och sociala medier numera refererar till just Wittgensteins språkspel. Det mest provokativa i hans sena teorier öppnar sig mot mörkret på sociala medier. Om du *vet* att något inte är sant – varför tror du då på det ändå? Och sprider det vidare?
För att vidga perspektivet: vi vet vart ultranationalism och högerextremism lett Europa förut – varför återkommer den, när vi sagt ”aldrig mer” och talat i decennier om att lära av historien? Med ens använder svenska riksdagsmän öppet den gamla nazistiska tropen ”folkutbyte”. Och refereras i seriösa medier. Varför spelar fakta och erfarenheter då ingen roll?
Det kalla svaret från Wittgensteins spöke blir: därför att vardaglig mening inte främst handlar om vad som är sant. Det handlar om att få vara med i språkspelet. Den som då viftar med fakta och empiri framstår som någon som inte förstår dess regler. Och därmed automatiskt står utanför.
På sociala medier gäller nu i allt högre grad andra språkspel än dem vi förknippar med demokratins rationalitet. Allt fler verkar tycka att det är ett rimligt pris för att få vara med i spelet och gemenskapen. Där inne är det varmt. Lika varmt som när man kissar på sig.
