I lokalen där Olga Ravn och jag träffas, det som i dag är ett tjusigt kafé vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm, har det tidigare legat en klädaffär vid namn Blåkulla.
Det är värt att notera, eftersom Olga Ravns nya roman ”Vaxbarnet” handlar om 1600-talets häxprocesser i Danmark och skildrar en grupp kvinnor i Aalborg som allihop brändes på bål.
Berättare i den lyriska romanen är vaxbarnet själv, en sorts nordisk voodoo-docka skapad av bivax och buren av sin skapare – adelsdamen Christenze Kruckow, en ogift, barnlös kvinna med trolldomsrykte. När hon börjar umgås med den karismatiska Maren Kneppis, och kvinnokretsen kring henne, kommer ryktesspridningen igång på allvar. Och alltihop betraktas – eller snarare erfars, med en magisk dockas förhöjda sinnen – av vaxbarnet.
Olga Ravn har själv något av ett trolldomsrykte. Det är inte första gången hon intresserar sig för häxor.
– Nej, det började när jag var barn. Jag trodde att jag var en häxa. Jag hade en grön bok där jag skrev in trollformler, teorier om djursymbolik, hieroglyfer, hela runalfabetet. Jag lade tarot. Jag hade häxkläder på mig i skolan. I literally had a hat.
Hon ger ifrån sig en blandning av ett skratt och ett kvidande, och utbrister på svenska:
– Så pinsamt!
Hon berättar om ett misslyckat försök att starta en coven, en häxgrupp, i sin skolklass efter att ha sett kultfilmen ”The craft”. Ingen nappade på hennes idé om att skriva kontrakt i blod, men en pige sträckte sig så långt att hon klämde en finne och kladdade lite med det blodblandade varet.
– Först några veckor senare insåg jag: Maybe I actually committed social suicide.
Varför lockade magin dig?
– Jag gillade starka kvinnliga förebilder, och häxor var mycket mer spännande än prinsessor. Vad heter hon på svenska, häxan i ”Kalle Anka”…?
Magica de Hex?
– Ja! Hon är sexig, liksom.
Ja, jättesexig.
– Hon har snygga kläder och bor i en vulkan. Jag bara: This is me. Men jag tror också att det handlade om ett djupt behov av att förstå världen. Idén om att en sten kunde vara magisk, eller idén om att man kunde tala med ett träd, gav så mycket mening för mig. Men det var inte så religiöst, utan det handlade mer om att vara i dialog med naturen.
År 2015 startade Olga Ravn, tillsammans med den svenska författarkollegan Johanne Lykke Naderehvandi, den fristående skrivarkursen Hekseskolen på konsthögskolan Valand i Göteborg.
– There was definitely some witchy stuff going on, säger hon.
Var det där du fick din häxgrupp, till slut?
– Alltså, ja. Det var litteraturundervisning with a side of coven. Vi kallade det Hekseskolen som ett fuck you till seriösa skolor, för att vi var så trötta på de skandinaviska skrivarskolorna som fanns. Särskilt före metoo var de så extremt macho. Men vi insåg också att vi inte kunde kalla det Hekseskolen utan att lära eleverna något om de historiska människor som kallats häxor.
Finns det inte också ett mått av häxkonst i själva skrivandet?
– Fullständigt!
Hon nickar ivrigt.
– Jag har försökt, med ”Vaxbarnet”, att minnas med kroppen. Det låter flummigt, men jag har försökt att ha en öppenhet för det jag har skrivit om. Att jag får inre bilder av det jag gestaltar – det spelar ingen roll om det är min fantasi, eller om det är klärvoajans. Någon gång är det nästan som en visshet. För mig är det samma sak som det magiska, att det finns ett muskelminne som går många generationer tillbaka.
I romanens efterord framgår det hur mycket research Olga Ravn har gjort under skrivandet. Hur viktigt var det för henne att romanen skulle vara historiskt korrekt?
– Det är likgiltigt för mig om folk lär sig något av att läsa boken. Men det var viktigt för mig att närma mig de här historiska personerna med respekt.
De har funnits på riktigt – Christenze Kruckow, Maren Kneppis, Apelone Ibsdatter och de andra kvinnorna som i romanen anklagas för trolldom. Olga Ravn har läst om dem i brev, rättsdokument och räkenskapsböcker från 1600-talet, och utifrån de knappa uppgifterna skrivit deras historia. Ändå säger hon att hon inte riktigt tror på idén om den historiska romanen, att det skulle gå att föreställa sig hur det verkligen var.
– Det är därför jag använder mig av vaxbarnet som berättare. Det är min position.
Jaha! Vaxbarnet – det är du?
– Precis. Jag längtar efter att förstå, men jag kan inte förstå.
Det är en upplevelse som går att känna igen sig i, eftersom världen som skildras i ”Vaxbarnet” är så radikalt annorlunda från vår förment upplysta samtid – häxbränningarna är inte bara svåruthärdliga, utan svårbegripliga. Vad är det för tid som skildras?
– Lagarna mot trolldom stiftas för att konsolidera Danmark som ett protestantiskt land. Det är ett rationellt upplysningsprojekt – man kan se trolldomsanklagelserna, och de straff som delas ut, som kanske det allra första steget mot det moderna samhället, säger Olga Ravn.
I romanen sker det på poetiskt vis över en natt. Alla vaknar med ett ryck, och med en konstig känsla: ”I ett omärkligt ögonblick har den gamla världen oåterkalleligt förlorat mot den nya.”
– De som blir anklagade för trolldom blir då exempel på den gamla världen. Satan var inte särskilt stor bland katolikerna, men protestanterna är all about Satan. Han är som ett terrorhot – han är överallt, och han är hela tiden igång med att förföra oss och fördärva våra själar. Och eftersom kvinnan ses som svagare i både kropp och själ anses det vara lättare för Satan att fresta en kvinna. Därför är Satan, och trolldom, sammankopplat med kvinnan, säger Olga Ravn.
Där man bedrev ett protestantiskt projekt brände man häxor, konstaterar hon. Följaktligen brändes många fler på bål i länder som Danmark, Skottland och Tyskland än i det katolska Sydeuropa. ”Tidens tro drabbar människan”, står det på den minnessten som rests vid Häxberget i svenska Torsåker, där 71 personer år 1675 avrättades för häxeri.
– Men frågan är: vilken tro? Är det en kristen tro, eller är det en modernitetstro?
Deras bild av det moderna är också så långt ifrån vår bild av det moderna. Deras tillvaro är så köttig och våldsam. Vi är långt ifrån den, här på Hornsgatan.
– Man hade ett helt annat förhållande till våld. Straffet för att stjäla var högre än för att sticka någon med kniv. Lite beroende på vem man stal ifrån, kanske. Men häxbålen var nog egentligen inte till för den som blev bränd, utan för den som såg på. Det var ett sätt att dressera och civilisera befolkningen, att säga: Sådana här är vi inte mer, nu är vi sådana här. Men befolkningen var ambivalent inför trolldom – för vad är trolldom? Det var det inte riktigt någon som förstod.
Det var svårt att avgöra vad som var häxeri och vad som var tradition?
– Precis! Alla hade örtkunskap! Alla visste de här sakerna, precis som alla visste vad ett vaxbarn var! Och sättet att råda bot på det var ett totalt förbud. Man sattes i fängelse för sina örtkunskaper.
Jag berättar för Olga Ravn att jag ömmade för vaxbarnet i romanen, som längtar efter att bli omhändertagen och omhållen, som drömmer om att vara en riktig bäbis. Kvinnliga författare älskar inte alltid att få frågor om sina barn, men med både ”Vaxbarnet” och den prosalyriska moderskapsskildringen ”Mitt arbete” i åtanke frågar jag ändå: Hur har hennes eget moderskap påverkat hennes författarskap?
– Jag ska bara tänka lite, svarar Olga Ravn och sluter ögonen.
– När jag själv fick barn förstod jag att en del av det vi kallar kvinnans liv inte behandlas i litteraturen. Eller i varje fall inte blir upptaget i litteraturhistorien. Det har förvånat mig att det inte har funnits en större nyfikenhet på den sortens litteratur. Och det har gjort mig arg att jag, när jag själv har skrivit den, vare sig det handlar om moderskap eller om häxor, har blivit mött av fördomar.
Så fel verkar frågan om moderskapet alltså inte ha landat.
– Jag kan också drabbas av självhat för att jag skriver om de här ämnena. Åh nej, varför har jag skrivit en bok om häxor, den största klichén… Nästa bok blir väl om en suffragett!
Olga Ravn begraver dramatiskt huvudet i händerna, innan hon tittar upp igen.
– Men den skammen tänker jag är en skam över min egen historia. Det är den där irriterande inre kampen mot att skriva om det som inte är så fint. I Danmark älskar man den realistiska romanen, och power to it, men jag kan inte skriva den. När jag blev mamma blev det tydligt för mig att idén om realism är en lögn.
Hon kastar huvudet bakåt och skrattar högt.
– Jag har hittat ett gränsområde mellan science fiction, skräck, romance, dikt och kvinnolitteratur där det sker något för mig.
Och där kommer du att fortsätta vara?
– Jag tror inte att jag har något val. Om du visste hur många gånger jag har suttit hemma och tänkt: Kan jag inte bara skriva en normal bok? Jag längtar så efter att vara normal, efter att ha ett trevligt författarskap, men jag kan bara inte.
Olga Ravn.
Olga Ravn är född 1986 i Köpenhamn, Danmark.
Hon är författare, litteraturkritiker och översättare, och sedan 2020 ledamot av Det Danske Akademi.
Hennes debut var diktsamlingen ”Jag äter mig själv som ljung” (på svenska 2013).
Sedan dess har hon bland annat skrivit ”Celestine” (2016), ”Den vita rosen” (2017), ”Mitt arbete” (2022) och ”De anställda” (2023).
Hon är aktuell med ”Vaxbarnet”, i översättning av Johanne Lykke Naderehvandi (Wahlström & Widstrand).
Läs mer: ”Hex” på Det Kongelige är nästan förbjudet vacker om kvinnomord
