Jag har ett minne. Det är tydligt, jag kan känna dofterna, höra surret. Långa, rangliga stockrosstjälkar nickar över mitt huvud och daggen gör luften fuktig. Det är oktober, men runt mig trängs blommande växter jag inte kan namnet på, skira rabatter breder ut sig och över gången sträcker sig otyglade gröna armar. Vid trädgårdens kortsida har husets ljusa stenfasad helt tagits över av klängväxter.
Ett litet jubel hörs från andra sidan skärmen när jag berättar om trädgårdsupplevelsen som tog mig med överraskande storm.
– Ooh, Charleston’s garden! De arrangerade den första litteraturfestivalen jag deltog i med min debutbok om Virginia Woolf. Det är en av mina favoritträdgårdar. Jag älskar att den är så genomtänkt och vacker men också ganska rörig och fri.
Det är den brittiska författaren Olivia Laing som jublar, och trädgården vi hetsar upp oss över tillhör huset som i början av 1900-talet var lantlig tillflykt för Bloomsburygruppen där bland andra nämnda Virginia Woolf ingick. Det visar sig att Laing deltog i programmet för Charlestons trädgårdsfestival även i våras, av samma anledning som vi nu hörs över länk mellan Bohuslän och hennes hem i Suffolk i sydöstra England: boken ”The garden against time. In search of a common paradise”.
Klockan är tio på förmiddagen i England och i vanliga fall har Laing redan varit ute i trädgården i timmar. Just i dag är hon off routine efter en resa till Italien och väljer att ha sin videokamera avstängd. Rösten är däremot pigg, oerhört brittisk, orden rusar fram. Och trädgården mår bra, säger hon, tack vare regnet.
– Suffolk är en extremt torr region så vanligtvis är det torka så här års. Men i år har det varit massor av regn, klimatförändringarna skapar kaos.
Laings bakgrund i miljörörelsen sipprar fram, engagemanget märks även i boken. Olivia Laing är prisad författare, skribent och kulturkritiker med fem fackböcker, en essävolym och en roman bakom sig. ”The garden against time” följer upplägget från hennes tidigare fackböcker, där egna erfarenheter – i det här fallet sökandet efter och arbetet med att restaurera en egen trädgård – vävs samman med politik, kultur och historia genom verk av författare, poeter, aktivister och konstnärer. Bokens titel syftar på den förmåga som hon menar att trädgården har att etablera en annan förståelse för tiden.
– Trädgården drar in dig i och ger en direkt känsla av nuet: en fjäril flyger förbi, en blomma böjer sig i vinden … Det är omedelbart och mentalt återuppbyggande. Samtidigt rör sig en trädgård i cykler, från fruktbarhet och överflöd till absolut förruttnelse.
Laing gör en direktkoppling till kapitalismen och den problematik hon anser följer med att dess linjära idéer om tid och expansion så starkt genomsyrar samhället.
– Kapitalismen tror på illusionen om evig tillväxt, och att du kan få allt du vill ha när du vill ha det. Det sättet att vägra att acceptera död och perioder av icke-tillväxt har skapat en mängd problem, inte minst är det den största pådrivaren av klimatförändringarna. Jag tror att trädgården har förmåga att påminna oss om vad tid verkligen är och hur den rör sig.
Sin egen trädgård med tillhörande hus köpte Laing och hennes man, poeten Ian Patterson, under pandemin 2020. Den blev en tillflykt från det apokalyptiska världstillståndet, men detta pekade också på något olustigt. Statistiken visar att arbetslösa, unga och svarta inte har tillgång till trädgårdar i lika hög utsträckning som andra, och Laing skriver att ”om man vill ha en ny samhällsmodell, en modell som försöker fördela svårigheter och fördelar mer rättvist, då blir trädgården intressant att fundera över”.
Så vad är egentligen en trädgård? En fristad, kan vi läsa ut. En plats för långa tankar och biologisk mångfald, ett paradis och ett världsligt Eden – men också en symbol för orättvisa, en svulstig maktmarkör som i sin mest pompösa skrud götts av omänsklig grymhet. Genom kapitlen får läsaren följa Laings restaurering av sin nyköpta trädgård, som visar sig vara skapad av den berömde trädgårdsmästaren Mark Rumary. Hon spårar trädgårdens ursprung, som ord och som fysisk plats, tar oss genom John Miltons 1600-talsepos ”Paradise lost” och 1800-talspoeten John Clares förtvivlan över etableringen av Storbritanniens så kallade enclosure acts. Hon gräver i de pompösa trädgårdarnas koppling till brutal kolonialism och reflekterar över vad trädgårdsskötsel kan lära oss om gemenskap och allmän välfärd. Som en återkommande referenspunkt finns också hennes personliga relation till konstnären, filmskaparen, författaren och trädgårdsmakaren Derek Jarman och hans bok ”Modern nature. The journals of Derek Jarman”, 1989–1990.
– Jag läste ”Modern nature” när den kom ut i mitten av 1990-talet. Jarman var i princip den enda offentliga personen som gick ut med att han var hiv-positiv och han var överallt: på tv, radio, i tidningar. Extremt karismatisk, extremt rolig och extremt arg. Jag växte upp i en gayfamilj under aidskrisen, homofobin var enorm och för människor som jag var Jarman en hjälte. I sitt hus i Dungeness i södra England skapade han en trädgård som manifesterade allt han stod för.
Olivia Laing beskriver Derek Jarmans strävan att skapa en trädgård som sitt paradis på jorden: ”en drömlik tillflyktsort, ett utomvärldsligt hem, där timmarna inte går enligt tidtabell utan droppar som honung från en sked”. Bibelns paradis och Eden – Guds trädgård från vilken Adam och Eva sparkas ut när de ätit av kunskapens frukt – är också en bärande byggsten i boken. Kopplingen mellan trädgård och paradiset är uråldrig och en rad andra författare, däribland Jamaica Kincaid, skriver återkommande om relationen. Kincaid menar att det är genom den bibliska uppdelningen av livets träd och kunskapens träd som trädgården fått sin dubbla funktion som dels en plats för odling av mat för överlevnad (livets träd), dels en plats för kontemplation (kunskapens träd), vilket ger trädgården dess speciella plats i våra liv och vår fantasi.
Tror du att man ser annorlunda på trädgården i kulturer som inte är rotade i kristendomen?
– Så är det säkert. Själva ordet ”trädgård” har dock inga kristna kopplingar. Det är ett persiskt ord som refererade till en världsträdgård – den mest perfekta, fantastiska plats man kunde föreställa sig. Trädgården blev en metafor för ”the beyond world”, världen bortom, och är äldre än den kristna kulturen, även som en idé. Den är så rik i våra sinnen att jag tror att alla kulturer och religioner fyller den med paradisiska attribut.
Hon berättar att hon haft en lång mejlkonversation med Jamaica Kincaid, som gärna ifrågasätter Laings idé om trädgården som tillflyktsplats och fristad, och i boken lyfts det faktum att våra världsliga paradis i många fall har becksvarta baksidor. Shrubland Hall, en slottsliknande fastighet som omges av vad som en gång ansågs vara en av de finaste italienska trädgårdarna i England, visar sig till exempel ha närts av en förmögenhet som byggts upp på sockerplantage i den amerikanska Södern, där slavar arbetat under bestialiska förhållanden.
– En av de stora underliggande frågorna som jag försöker undersöka är vilken roll kolonialismen har spelat och hur omsorgsfullt dolt ursprunget till pengarna som finansierat många stora trädgårdar är. Det finns så mycket förtryck i den delen av vår historia.
Historien vävs samman med nuets politiska turbulens, där trädgården blir ett slags motpol mot brexit, Trump och Ukrainakriget – en fristad där hon kan ”reparera” och ”bygga något vackert”. Nu när hennes egen restaurering är klar ligger symboliken på ett större plan.
– Jag tänker mycket på den roll framför allt offentliga trädgårdar kan spela politiskt, till exempel kring biologisk mångfald, i hanteringen av värmeböljor, översvämningar etcetera. Trädgårdarna är extremt gynnsamma för vår mentala hälsa och efter pandemin har allt fler börjat reflektera över tillgången till offentliga trädgårdar som ett allmänt behov.
En röst för det allmänna höjs i boken oväntat nog av William Morris (1834–1896), för de flesta känd som en blomstervurmande mönsterdesigner. Men i Morris djupa sociala engagemang fanns radikala utopiska visioner för såväl London som stad som för människors lika värde.
– Han skulle vara helt förfärad över att allt han förknippas med i dag är tapeter och blommor! Hans politiska idéer var centrala i allt han gjorde. Det var ekologiskt grundade, radikalt socialistiska idéer om hur våra liv skulle kunna se ut.
En trädgård sedd ur William Morris ögon är ingen lyx utan en manifestation av en sorts medborgerlig värdighet. Olivia Laing översätter hans vision till en ”garden state” byggd på gemenskap, en ”artöverskridande ekologi av häpnadsväckande skönhet och fullständighet, aldrig statisk, alltid i rörelse, progressiv och produktiv”. Jag vill leva där, skriver hon, och menar att världen inte kommer att överleva mycket längre om det inte blir så. Att döma av den nyvaknade längtan som Laing anar hos folk, att vilja återgå till det allmänna och offentligt ägda, verkar det också finnas hopp.
– Vinsterna från privatiseringarna har ökat antalet miljardärer i en hastighet och omfattning som vi aldrig sett förut, med enorma klyftor som följd. I svallvågorna tycks idén om allmän välfärd och generositet vara mer tilltalande för folk igen. Fler tänker som sagt också på tillgången till offentliga trädgårdar, så jag tror att en förändring är på väg, och jag är genuint glad att vara del av den förändringen.
Fakta Olivia Laing
Född 1977.
Brittisk författare, skribent och kulturkritiker.
Bor i Suffolk i sydöstra England med sin man, poeten Ian Patterson.
Har skrivit fem fackböcker: ”To the river” (2011), ”The trip to Echo Spring” (2013), ”Den ensamma staden” (2016), ”Inpå bara kroppen” (2021) och ”The garden against time” (2024); en essäsamling: ”Märkligt väder” (2020), och en roman: ”Crudo” (2019).
Hennes böcker har översatts till 21 språk, legat på bästsäljarlistor världen över och mottagit en rad priser och utmärkelser.
Laing skriver även om konst och kultur för bland andra The Guardian, Financial Times och New York Times, och ligger bakom ett flertal katalogessäer om konstnärer som Andy Warhol, Agnes Martin, Derek Jarman och Wolfgang Tillmans.
Läs mer om trädgård och samhälle:
Vildvuxen och mångbottnad trädgårdsutställning
