Oljans förbannelse drabbar urfolken i Amazonas

Hon kliver i en urholkad trädstam i naturreservatet Cabo Orange vid Atlantkusten och glider ut i floden Curipi i Amazonas. Hon tar ett paddeltag och pekar på vegetationen på andra sidan.

– Ser du hur högt tidvattnet kan nå?

Spår i den gröna regnskogen visar hur reservatet sköljs över varje dag med Atlantens vatten. Som mest kan floden stiga flera meter.

– Om det blir ett oljeläckage till havs kommer oljan att flyta in här. Ingen hinner göra något, säger 36-åriga Janina Forte, som tillhör urfolket Karipuna som levt i Amazonas i tusentals år.

Hennes ansiktsuttryck förändras när hon pratar om oljan. Hon ser ledsen ut.

– Folk förstår inte att vi lever av fisken. Får vi in olja här har vi ingen mat.

Janina Forte glider fundersamt vidare i sin kanot. Inte förrän hon får syn på sin 11-årige son som plaskar i floden tillsammans med sina kompisar kommer glädjen tillbaka.

– Att växa upp här är något av det bästa man kan tänka sig. Vi har allt vi behöver, säger hon medan hon iakttar sin son.

Solen håller på att gå ned i reservatet och fåglarna söker efter ett träd att övernatta i. Plötsligt blir hon allvarlig igen.

– Jag förstår inte hur vår president vill riskera allt detta. Utvinna olja utanför vår kust? Varför? Är det inte dags att lägga oljan bakom oss. Det är väl det alla pratar om?

Janina Forte förtöjer sin urholkade trädstam vid flodbädden.

– Jag har röstat på Lula da Silva flera gånger. Han har varit bra för urfolken och utökat våra reservat. Men vad tjänar det till när han vill utvinna olja – det smutsigaste som finns – rakt utanför våra hem. En sak ska han ha klart för sig, säger hon och får något argt i blicken. Under COP30 kommer vi att demonstrera. Vi ska skämma ut honom inför hela världen.

Naturreservatet Cabo Orange ligger längst norrut i den brasilianska delen av Amazonas och gränsar till Franska Guyana. Reservatet är dubbelt så stort som Gotland och skapades under 1980-talet för att skydda den unika naturens ekosystem från yttre påverkan. Sedan dess har Cabo Orange blivit en tillflyktsort för fågelarter som tidigare levt längs den brasilianska kusten. I reservatet lever drygt 10 000 människor, spridda över fyra urfolksgrupper. Bland dem finns Karipunafolket som Janina Forte tillhör.

Hennes far var cacique, hövding, i en av byarna inom reservatet, men gick bort i covid-19 under pandemin. När det var dags att ersätta honom inträffade något historiskt. För första gången enades byns familjer att välja en kvinna till hövding.

– Jag blev väldigt smickrad, säger Janina Forte medan hon går upp mot skolan som ligger högst upp på en grönskande kulle.

Trots att hon numera är hövding fortsätter hon sitt arbete som språklärare i byns grundskola.

Första gången Karipunafolket kom i kontakt med det brasilianska samhället, var för hundra år sedan när myndigheter gav sig in i deras by för att tvinga dem att lära sig portugisiska. De flesta av Karipunafolkets 29 byar gav efter, men i byn Espírito Santo, där Janina Forte är hövding, höll man stången. Än i dag har alla familjer sitt språk – kheuol – som första språk. Portugisiska är andraspråket.

– Nästan all min undervisning är på kheuol, säger hon.

Stämningen i klassrummet är upplivad. Om några dagar är det dags för byns årliga fest – turé – en ritual för att upprätthålla kontakten med de andliga krafterna i naturen, tacka för fisken och skörden, samt skapa skydd mot onda krafter. Inför ceremonin målar skolans elever sina kroppar med traditionella mönster.

– Skärp dig. Måla rakt, säger Ana Demaceno, 12, till sin klasskompis medan hennes arm målas i ett sicksackmönster som står för förbindelsen mellan människor, djur och andar.

Tillsammans med andra urfolksgrupper i Amazonas kommer Karipunafolket att resa till hamnstaden Belém för att delta i en mobiliseringskampanj som ska pågå samtidigt som FN:s miljökonferens COP30. Urfolken hoppas kunna pressa det brasilianska miljöverket Ibama att dra in miljölicensen för det statliga oljebolaget Petrobras, som vill exploatera upp till 26 oljekällor i Amazonasbäckenet.

– De vill borra upp hela inflödet till Amazonasfloden, säger Janina Forte.

För två år sedan nekade miljöverket Ibama till provborrningar i Amazonasbäckenet med hänvisning till den känsliga, orörda naturen vid kusten. Sedan började Brasiliens president, socialdemokraten Lula da Silva, lobba för att miljöverket skulle ändra inställning. Chefen för miljöverket byttes ut och Petrobras, som är Brasiliens största statliga bolag, byggde ett sjukhus för oljeskadade djur för att blidka miljöverket. Det funkade. För två veckor sedan gav Ibama klartecken till provborrningar utanför naturreservatet Cabo Orange.

Urfolken i reservatet blev inte kontaktade innan, vilket strider mot den brasilianska konstitutionen som har ett särskilt skydd för urfolk. Om urfolk kan drabbas av exploatering i Amazonas måste de konsulteras innan.

– De sket i lagen, säger Janina Forte medan hon trär pärlor på ett band inför helgens rituella fest.

– Vad som gör mig extra ledsen är djursjukhuset. Det känns som oljebolaget bryr sig mer om djurlivet än om oss. De byggde ett djursjukhus för 262 miljoner kronor, men vi fick ingenting. Är vi värda mindre än djuren?

Det sprillans nya djursjukhuset mäter nästan 5 000 kvadratmeter och ligger vid infarten till den brasilianska guldgrävarstaden Oiapoque, som gränsar till Franska Guyana. Fasaden har smyckats med fotografier av marina däggdjur, sköldpaddor och fåglar. Utanför djursjukhuset finns bassänger där djuren ska förvaras efter att de tvättats rent från oljan vid ett eventuellt läckage. Ingen i personalen vill prata med media.

– Som ni förstår är det här en känslig fråga, säger en biolog som är anställd av miljöverket Ibama.

Hon vill inte ens svara på hur de ska transportera de oljeskadade djuren från de känsliga mangroveträsken längs kusten till sjukhuset.

– Jag får inte lov att prata med er, säger hon och vänder ryggen till.

För några år sedan hade Oiapoque knappt 20 000 invånare. De flesta var brasilianska guldgrävare som vaskat guld i Franska Guyana och dragit sig tillbaka. När rykten om nya oljefyndigheter utanför kusten började spridas för fem år sedan förändrades staden. Lycksökare från andra brasilianska delstater sökte sig hit i väntan på oljeboomen.

– Det är en helt annan puls nu, säger Maria Gonçalves som driver en underklädesbutik på huvudgatan.

Förutom att sälja underkläder till sexarbetarna som besöker guldgrävarlägren i djungeln kränger hon trosor och behåar till fransyskor som är på besök från grannlandet.

Lite längre bort ligger flygplatsen som tidigare endast tog emot guldgrävarnas propellerplan. Nu har Petrobras breddat flygplatsen till att ta emot regionalflyg med upp till 70 passagerare. På flygplatsen står tre helikoptrar som flyger ut arbetarna till oljeplattformen som är ankrad 170 kilometer utanför kusten.

– Vi har redan 200 man där ute, säger en av Petrobras chefer i Oiapoque.

Presstjänsten har förbjudit honom att prata med medier, men han ställer upp på en intervju mot att vi lovar att inte uppge hans namn. Jag undrar vad som händer med naturreservatet Cabo Orange om det skulle ske ett oljeläckage.

– Inget. Vi har gjort flera övningar. Vi hinner få ut länsar i tid, menar han.

Miljöverkets rapport slår fast att stormar och starka strömmar kan försvåra räddningsarbetet?

– Vi är medvetna om det, men har tillgång till den bästa utrustningen. Om ett läckage sker kommer det ta flera dagar innan oljan når kusten, försäkrar han.

Vad säger du om urfolkens oro för att deras marker kan förstöras?

– Jag förstår deras rädsla, men de behöver inte oroa sig.

Petrobras är ett olycksdrabbat företag. För 24 år sedan exploderade bolagets oljeplattform P-36 i havet norr om Rio de Janeiro. Trots ett intensivt räddningsarbete sjönk plattformen som på den tiden var världens största. Elva personer dog och 350 kubikmeter olja läckte ut i Atlanten. Den federala tillsynsmyndigheten ANP, som reglerar den brasilianska oljeindustrin, visar i en rapport att antalet olyckor till havs fortsätter att öka. Under förra året skedde 731 olyckor, vilket är rekord.

– Det beror mest på att vi blivit bättre på att rapportera incidenter, inte på att olyckorna ökar, menar han.

I utkanten av Macapá, huvudstad i delstaten Amapá där oljeutvinningen ska ske, håller forskningsinstitutet Iepé sin årliga konferens. I år har institutet bjudit in representanter från delstatsregeringen i Amapá. De stödjer alla Lula da Silvas vilja att utvinna olja i Amazonasbäckenet och menar att delstaten, där 55 procent lever i fattigdom, kommer få ett bättre liv när royalties från oljan tickar in.

– Jag förstår inte varför alla är så negativa, säger 36-åriga Sônia Jeanjacque som är ansvarig för urfolksfrågor i delstaten Amapá.

Hon är inte bara lika gammal som urfolksledaren Janina Forte från Karipunafolket. Sônia Jeanjacque har också varit aktivist inom ursprungsfolksrörelsen och blev vald till första kvinnliga vicehövding av sitt folk Galibi Kali’na. När hon för två år sedan bjöds in att bli en del av delstatsregeringen ändrade hon åsikt om oljeutvinningen.

– Det är så mycket gnäll i byarna. De vill ha en generator så att de får tillgång till el, men inser inte att en generator kostar två miljoner kronor. Om vi utvinner oljan kan vi köpa generatorer till alla urfolksbyar, säger Sônia Jeanjacque.

Hon tar en kort paus.

– Vi kan också bygga fler skolor och vårdcentraler. Oljan är vår chans. Folk måste förstå det.

Tillbaka till naturreservatet Cabo Orange vid gränsen till Franska Guyana. När jag berättar för Janina Forte hur deras representant i delstatsregeringen svängt skakar hon på huvudet.

– Det är så sorgligt. Sônia var en bra ledare för sitt folk. Nu har hon sålt sig. Oljan gör så med folk. Den är en förbannelse.¨