Olof Lundh skriver om maktspelet som ”höll på att knäcka svensk fotboll”

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Bilden av Olof Lundh som fotbolls-Sveriges ”främsta kritiska journalist” är vid det här laget något av en klyscha. Och som i fallet med de flesta klyschor ligger det en hel del i den.

Dessutom verkar den reslige skåningen vara närmast outtröttlig. Utöver sin granskande journalistik på TV4:s sajt Fotbollskanalen – som han själv var med och startade – de två poddar han gör varje vecka, krönikorna om fotboll och pengar i Dagens Industri och hans återkommande tv-framträdanden har Lundh hunnit med att ge ut inte mindre än sju böcker på tio år.

Puh. Den senaste i ordningen heter ”Allt eller inget” och behandlar herrlandslagets senaste tre år samt de förbundsintriger som pågått bakom stängda dörrar. Undertiteln ”Berättelsen om revolutionen som höll på att knäcka svensk fotboll” är naturligtvis rejält dramatiserad, men mötesscenerna som utspelar sig i diverse grå konferenslokaler i Solna är stundtals rafflande.

I korthet går ”revolutionen” till som följer: Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl Erik Nilsson avgår 2023 efter att ha fullgjort sina tolv år i styrelsen. Generella förändringsvindar blandade med trötthet inför stelbenta sossepampar blåser outsidern (i sammanhanget) Fredrik Reinfeldt till posten.

Reinfeldt gör Andrea Möllerberg – kanslichef på Stockholms Fotbollförbund, första kvinna att göra lumpen i amfibiebataljonen och allmän hårding – till generalsekreterare. Möllerberg rekryterar i sin tur den erfarne fotbollsspelaren, men oerfarne chefen, Kim Källström till den nya rollen som fotbollschef, som hon själv har skapat i sin omfattande omorganisering.

Exakt vad triumviratets revolution syftar till är inte alltid helt tydligt, men klart är att det ska vara nya, friska, effektiva tag för svensk fotboll. Möllerberg vill ha ut gubbigheten, in med tidigare spelare i nyckelroller och flytta makt från förtroendevalda till tjänstepersoner.

Hur det gick vet vi alla, även om Lundh vet mer. Revolutionen uppe på kansliet följde ett liknade mönster

Lundh observerar tidigt att rekryteringen av svenska förbundskaptener de senaste 40 åren har följt ett dialektiskt mönster; pendeln har varit i ständig rörelse mellan defensiva realister och publikfriande, offensiva krafter. Erik Hamrén följde på Lars Lagerbäck – sedan blev Janne Andersson en historisk nödvändighet. Och efter Janne kom Jon Dahl Tomasson farande söderifrån med löften om ”någonting för ögat”.

Hur det gick vet vi alla, även om Lundh vet mer, och ingående förtäljer om turerna. Revolutionen uppe på kansliet följde ett liknande mönster. ”Sverige tycks ha svårt för lagom”, konstaterar Lundh, ”när kursen väl läggs om sker det ofta i form av en kraftig förflyttning från ett ytterläge till ett annat.”

Och när Möllerberg satte axeln till hjulet blev skakningarna på förbundet alltför kraftiga. Hon fick gå. Ordförande Reinfeldt som gått hårt åt sin styrelse och upplevdes som avlägsen blev inte nominerad för omval av valberedningen och fick lämna över till Simon Åström efter endast två år. Kim Källström hade svårt att fylla ut sin stora ledarskapskostym, men blev ändå revolutionens Talleyrand – han är fortfarande kvar, om än med beskuret ansvarsområde.

Lundhs bild av förloppet är tydlig, och känns nyanserad. Jag skriver ”känns” eftersom skildringen till stor del bygger på anonyma källor. Det är ett problem som författaren själv tar upp och skyller på en utbredd tystnadskultur inom fotbollen, där den som talar öppet riskerar att förlora sin position. Konkreta exempel på att detta sker ges i boken. Icke desto mindre är det problematiskt för läsaren att inte veta vilka som har format den bild som förmedlas.

Kanske kan man ana en viss stress över att boken ska hinna komma ut före mästerskapet

Även prosan är en stötesten. Överlag är journalisten i Lundh mäktigare än själva pennan. Det märks när Fotbollskanalens triviala nyhetsjakt får oförtjänt utrymme. Och på matchreferaten, som inte firar några triumfer.

”Känslan när slutsignalen gick på nationalarenan var ren och skär lycka. Sverige var i VM!”

Enstaka meningar är också förvirrande formulerade. Kanske kan man ana en viss stress över att boken ska hinna komma ut före mästerskapet.

Ändå syresätter Lundh svensk fotboll med sin ladugårdsbreda kunskap och sitt brännfokus på makten. I en bransch där många kollegor faller för frestelsen att bli hejaklacksledare, rena nostalgiker eller agentproxys är hans värv värt en extra applåd.

Läs fler texter av Samuel Levander och andra av DN:s bokrecensioner