Om ”Juror #2” blir Clint Eastwoods sista film så är det är en värdig och snygg final

Entonig, enveten, enstörig men med enorm karisma – den långbente, hesröstade Clint Eastwood har inte förändrats sedan 1964, när Sergio Leone hängde på honom en poncho och döpte honom till Blondie.

Han överraskade visserligen ordentligt mitt i livet när han visade sig vara en fullfjädrad regissör med sinne för moraliska dilemman, men vare sig han syns på duk eller bara står bakom kameran så finns den där jämna, hesa, återhållna tonen alltid med. Till och med i en högromantisk melodram som ”Broarna i Madison County”.

Nu är Eastwood 94 år och lite sorgligt är det att den här filmen, om en jurymedlems moraliska dilemma bara finns tillgänglig för strömning. Å andra sidan: rättegångsdramer har en lång, hedervärd tv-tradition och Nicholas Hoult, som har huvudrollen, har vuxit upp i en tv-serie (”Skins”) och slagit världen med häpnad i en annan (”The Great”).

Den här gången verkar Hoult tyvärr vara lite för inspirerad av sin regissörs sammanbitna spelstil vilket dämpar hans humoristiska ådra. Allt är gravallvarligt. Han spelar den tillfrisknande alkoholisten och blivande familjefadern Justin Kemp som kallas att sitta i en jury vid ett uppmärksammat mordfall. När Kemp försöker slippa undan med hänsyn till den fladdrande oron kring graviditeten verkar det upplagt för ett enkelt drama: Han blir förstås tvungen att välja mellan att ta hand om sin fru, som kommer att hamna i en livsfarlig förlossningssituation, och att följa sitt samvete kring domen.

Lyckligtvis är det inte så enkelt. Redan tidigt serveras en ordentlig vändpunkt, så smart och enkel att jag började leta efter den litterära förlagan – kunde det vara John Grisham? – men manuset är faktiskt skrivet direkt för filmen av nykomlingen Jonathan A Abrams. Att man aldrig sett just den här premissen förut beror möjligen på att polis- och rättegångshistorier numer måste hålla sig så nära verkligheten att de nästan ska kunna granskas av rättsvårdande myndigheter. Att höja nivån på ett drama genom att introducera några lite mer osannolika element är mer eller mindre tabu. Att Eastwood gör det piggar upp väsentligt.

Spänningen eskalerar ett tag, mycket tack vare en underbar JK Simmons som förstår det roliga med sin roll: en pensionerad polis som börjar snoka i fallet på fritiden och kommer allt närmare gåtans lösning.

Sedan händer det inte så mycket mer. Vi får många dramatiska, regndränkta återblickar till mordnatten där den mordmisstänkte spelas av Gabriel Basso (som tidigare spelat JD Vance I ”Hillbilly elegy”) och mordoffret av regissörens dotter Francesca Eastwood, men de berättar alla samma sak, bara ur olika kameravinklar. Dramat står i stort sett stilla fram till den klockrena, dialoglösa, moraliskt konsekventa slutscenen där blickarna mellan åklagare och anklagad möts med en laddning värdig två revolvermän i vilda västern.

Jag vill tycka om filmen av sentimentala skäl. Delvis för att den 85-åriga Francis Ford Coppola och 87-åriga Ridley Scott också har kommit ut med filmer under 2024 och jag har hållit mig med en teori om varför Eastwood skulle åldras bäst av dem. Coppola lär ha rökt på och varit fragmentariskt närvarande under inspelningen av sin megalomana och excentriska fantasi ”Megalopolis”. Scott lär ha lämnat sina skådespelare i sticket och suttit och myst i en trailer med en pompös och obalanserad uppföljare, ”Gladiator II”, som resultat.

Men Clint Eastwood är asket med självbehärskningen som ledstjärna. Jag inbillade mig att hans (möjligen) sista film skulle bli som djurhud i ökensol; tunnare, sprödare, blekare men fortfarande slittålig, snygg och värdig.

Värdigheten är det inget fel på. Man känner ingen underliggande desperation. Ingen hets kring att vara relevant. Ingen dröm om ett mästerverk. Slittåligheten är det nog sämre med, förutom just grundidén och slutscenen som kanske hade funkat ännu bättre i till exempel Woody Allens händer. En annan pensionär som sjunger på sista versen och hade kunnat få ut betydligt mer trassel, panik och komik ur situationen utan att förta allvaret i det moraliska dilemmat.

Ännu värdigare hade det varit om filmen visats på biograf. Det kan bli Eastwoods final och han är ju ändå synonym med bio, filmer, rullar. En republikansk fetisch och en ikon i storbildsformat.

Se mer. Tre sevärda rättegångsfilmer: Sidney Lumets ”Tolv edsvurna män” (1957), ”På heder och samvete” (1992) med Tom Cruise och Jack Nicholson, Guldpalmsvinnaren ”Fritt fall” (2023).

Läs fler filmrecensioner och andra texter av Kerstin Gezelius