Utställning
”Hertervig – Hill. Dröm och verklighet”
Waldemarsudde, Stockholm. Visas t o m 26/1
Den tidiga industrikapitalismen suktade efter Norges urskogar. Timmer, virke och träkol skeppades till Europas gruvdrift och fabriker. Vid 1800-talets början tog de norska kustlandskapens träd nästan slut. Med utbyggda järnvägar avancerade skogsavverkningen till inlandet.
Inte underligt att Norges industriella expansion och starka självständighetsrörelse behövde ett nationellt landskapmåleri som gav illusionen av den norska naturen som en oövervinnerlig kraft, oändlig resurs och enande ödesgemenskap. Skeppsredare och köpmän finansierade. Konstnärerna JC Dahl, Hans Gude och Knud Baade satte stilen med mäktiga fjordmotiv, björkar i storm och upprörda vatten. Utan andra spår av mänsklig närvaro än tappra lastfartyg och vilsekomna timmerstockar.
På hantverksuppdrag hos skeppsredare GB Sundt i Stavanger kopierade den unge möbeldekoratören Lars Hertervig en målning av Knud Baade. I smyg. Sundt skickade honom genast till konstakademien i Düsseldorf. Det var på 1840-talet.
I dagens klimatkris är det lätt att fascineras av 1800-talets besvärjande landskapsmåleri. På väg till Waldemarsuddes stora utställning med Lars Hertervigs (1830–1902) tidiga nationalromantiska måleri i möte med Carl Fredrik Hills (1849–1911) realistiska stämningsmåleri från 1800-talets slut väntar jag mig naturnostalgi.
Det blir tvärtom. Det är inte som pliktuppfyllande nationalmålare Hertervig visas här, i samarbete med Stavanger kunstmuseum, utan som den konstnär som i likhet med Hill bröt det nationella kontraktet. Som inte orkade, insjuknade och formade en egen inre bildvärld.
Vägen in i utställningen anger fokus. I passagen möts de omstörtande bildsviter som Hertervig och Hill skapade under sina perioder av mental sjukdom. Så olika i tid, uttryck och drivkrafter att jag först undrar vad de har att säga varandra.
På ena sidan hänger Hertervigs spröda teckningar och akvareller på billigt tobakspapper, där bergstopparna lämnat marken och lagt sig som moln på himlen. Likt hägringar. Vattnen stiger, jorden sjunker. Trädstammar knäcks. Av hans storslagna oljemåleri återstår en döende skog i soldis. Uppdragen med rötterna. Lika vilsamt vacker som oändligt vemodig. En bildvärld befolkad av säregna figurer och rosafärgade paradisvisioner. Konst- och finansvärlden drog undan sitt stöd.
Vad var det Hertervig drabbades av? Författaren Jon Fosse har undrat. Lars Norén likaså. Den digra katalogen berättar om sjukhusjournalernas schematiska schizofrenidiagnoser.
På väggen mittemot visas Hills dramatiska sjukdomsteckningar, välkända för svensk publik. I Hertervigs sällskap tycks de komna ur ett annat och plågsammare universum där svarta och färgade kritor löser upp de akademiska kraven, där granarna slitit sig loss, demonerna släppts fria, vattnet forsar in och världens kontinenter öppnar sig.
Tidsenligt påminner katalogen om Hills många litterära, konstnärliga och andliga referenser. Det får inte relativisera styrkan i den obotliga schizofreni han drabbades av i Frankrike 1878 som kom sinnet att behärskas av förföljelselogik, storhetstankar och oförlöst längtan. Hills akademiska utbildning gjorde även hans sjukdomsärende åtkomligt. I sin sjukdomskonst utgör han själv både frälsaren och offret. I en nyckelbild står profeten/konstnären på en klippa vid floden, med makt att tämja naturen och de vattensprutande bestarna – och välja elefanten som skyddsdjur. Vad ropar hjortdjuren till det nedstörtande vattenfallet?
I Waldemarsuddes stora sal visas Hills och Hertervigs tidiga verk. Där syns motiven i deras alternativa bildvärldar. I Hertervigs naturalistiskt blåskimrande och bruntonade fjord-, skogs- och bergslandskap förvandlas klippudden med ens till en kuliss. Ett låtsasberg. Med penseldragen torra och knappt märkbara. Höga tallar vrider sig knotigt mot tillrättalagda himlar. Och så mot alla regler ett plötsligt hål av himmel och hav under stenbron.
Att i salen vända ryggen mot Hertervig och betrakta Hills 1870-talsmåleri, främst från Frankrike, är som att flytta över till en ny tid, från romantiken till den magiska realismen och modernismen.
Här återkommer Hills bild av den löftesrika flodkröken som i sjukdomskonsten förvandlas till strida forsar. Om Hertervig målar i fågelperspektiv, formar Hill sina buskar, berg och himlar inifrån och ut, med färg och ljus, till egna djupdimensionella subjekt. I färgen plöjs hjulspåren. Är inte vägen i målningen ”Route de Paris I” där små figurer går, samtidigt en flod?
Jag kan inte få nog av Hill. Eller av Hertervigs sena verk. Waldemarsudde visar hur deras motståndskonst seglar rakt in i vår egen samtid.
Läs mer: Målningar av Hill och Churberg mår bättre utan varandras sällskap
Läs mer om konst på dn.se
