Onda tomtar och elaka nissar – julen är inte alltid god

Stämningen sur och tonen hård, släkten tjafsa och stimma
Där sitter du i enslig gård, långt efter midnattstimma
Månen vandrar sin tysta ban, under granen sover ett barn.
Snön lyser vit på taken, den femtioelfte hemska julen på raken.

När barnen känner igen jultomten och försöker dra av honom skägget, när du samlat mod att våga fråga svärmor om det finns kvitto på klappen och stämningen sjunker under nollan.

När den ingifta oduglingen som endast tittar upp från mobilen för att glo ner i din tonårsdotters urringning börjar på det undre lagret i Aladdinasken utan att fråga och Janssons frestelse bränns vid lagom till att vinet redan tagit slut – då är det trösterikt att veta att du inte är ensam. Julen är en katastrof och tomten är ond. I alla fall i kulturens värld. Dessutom kan du muntra upp dig med att det var värre förr.

Elaka tomtar på film är en jultradition lika pålitlig som att tjuren Ferdinand aldrig lär sig att se efter var han sätter sig, och finns i en uppsjö av format – från 1980-talets Santa-slashers som ”Christmas evil” till David Harbours småalkade men helvåldsamma jultomte i 2022 års ”Violent night”. Vi har Billy Bob Thorntons helalkade och småvåldsamma jultomte i filmen som återupplivande genren, ”Bad santa” (2003) och som fick en obligatorisk uppföljare tretton år senare. Och lagom till novent i år så hade den mörka serien ”Tomteländ” premiär på SVT Play. I det första avsnittet styckas renen Rudolf och läggs i frysen.

Litteraturen är nerlusad med julhatare, från Ebenezer Scrooge och Grinchen till Mårran som sprider dålig stämning i Mumindalen i Tove Janssons ”Trollvinter”.

På scen har vi sett Nisse Hallberg som tragikomisk jultomte i föreställningen ”Tomten är ensam” och i vinter har scenversionen av katastrofklassikern ”Tomten är far till alla barnen” spelats på Cirkus i Stockholm.

Men alla dessa tomtevarianter bleknar i jämförelse med den nordiska gårdstomten, även han ett surt väsen men långt mer obehaglig än Billy Bob Thornton och Mårran tillsammans.

Gårdstomten är en nyckfull dubbelnatur som kunde vända sig emot dem han skulle hjälpa – både fruktad och älskad hade han det förmoderna bondesamhället i sitt urstarka nissegrepp. Men gårdstomtarna var inte genomelaka, säger Jonas Engman som är intendent på Nordiska museet och kan allt om tomtar och nissar.

– Övernaturliga väsen inom de folkliga traditionerna är sällan onda i sig själva. Gårdstomten var ambivalent, men inte ond, säger han.

Trodde folk verkligen att de hade en tomte på gården?

– Man kan inte säga vad folk trodde på utan vidare, men man kan säga att det fanns många som höll det för sant. Man hade en annan världsbild, som tack vare forskning och vetenskap har förändrats i dag. Men en del av vardagsverkligheten innehöll den här sortens väsen, gastar och tomtar.

Hur var han, gårdstomten?

– Å ena sidan var han god, men å andra sidan var han ju också rätt egotrippad – om något inte passade så kunde han ta med sig boskapen och flytta till en annan gård. Som bekant så skulle man hålla sig väl med tomten, ställa ut gröt till honom exempelvis – något som lever vidare än i dag. Han var inte elak i sig men han ställde till hyss. Den här dubbelnaturen är typiskt för ambivalenta väsen.

Han klev in på scenen med en getabock i ett rep

Under 1800-talet och romantiken började jultomten att ersätta gårdstomten. Men den tomten har egentligen inget att göra med gårdstomten, säger Jonas Engman. I stället har han sina rötter i berättartraditionen om Sankt Nikolas, ett givmilt helgon som dök upp i tyska mysteriespel under medeltiden.

– Han klev in på scenen med en getabock i ett rep. Getabocken är naturligtvis djävulen och repet symboliserar att det goda har tämjt det onda.

Det där med gott och ont är dock inte så enkelt. Även jultomten är en ambivalent figur.

– Den moderna jultomten kan ju också straffa! Sköter inte barnen sig får de inga klappar, och vi är alla bekanta med jultomtens lista, säger Jonas Engman.

Författaren och journalisten Göran Everdahl tolkar årligen Stockholms julskyltningar i radioprogrammet ”Spanarna”. Han diskuterar regelbundet film och även julfilm i podden ”Everdahl & Karlssons Film TV” som han har tillsammans med kritikerkollegorna Johan Andreasson och C-G Karlsson. Han är inte jätteförtjust i julfilmer om onda tomtar.

– Den film som man av naturliga skäl mest förknippar med elaka tomtar är ju ”Bad santa” – en rätt tunn film, just för att hela konceptet med elaka tomtar är just … tunt.

Everdahls bästa exempel på dåliga tomtar har skapats av Peter Dalle.

– Idén håller i kanske fem minuter, vilket är något som exempelvis Peter Dalle har förstått. Han har skrivit två riktigt bra, dåliga tomtar: en pedofiltomte i serien ”Lorry”, och så Johan Ulveson som full tomte i filmen ”Ogifta par”.

Den nordiska gårdstomten med sina nycker och spratt, är han en outforskad filmkaraktär?

– Jo. I Selma Lagerlöfs rysare ”Tomten på Töreby” tvingar gårdstomten en drummel till godsägare att gå i sjön, att dränka sig. Det ser man då inte i Disneyfilmerna på julafton!

Alla dåliga jular innehåller inte onda tomtar. Ett vanligt misslyckat julfirande är också ett tacksamt filmtema och är, till skillnad från en sinnesrubbad tomte, något som drabbat oss alla.

– Julafton kan vara en mardröm som de flesta upplever någon gång. Där kommer komedier undan med mycket – se på ”Ensam hemma” som ju egentligen är ren sadism. Den filmen skildrar en övergiven pojke som hämnas på sina föräldrar genom att plåga livet ur två tjuvar. Den allra bästa julfilmen, Frank Capras ”Livet är underbart” från 1946, handlar om självmord, säger Göran Everdahl.

Hur fräsch är julen som filmkoncept 2024 egentligen?

– Inte fräsch alls, men det är ju en del av själva poängen. Frågan är om man kan göra en subversiv jul? I den finska filmen ”Family time” av Tia Kouvo så lyckas man väldigt bra. Där finns en traumajul-scen som är riktigt chockerande.

– Att skildra julfirande på film är ett slags parallellfenomen till sommarfilmen. Inför både semestern och julhelgerna finns höga förväntningar. Den bästa nisseskildringen jag tagit del av är i David Sedaris novell ”Santaland diaries” om när han jobbade som nisse på den amerikanska shoppinggallerian Macys och om statusjakten och elakheterna mellan varuhusnissarna. Jag är lite förvånad över att det inte finns så många filmer om elaka nissar, säger Göran Everdahl.

En svensk blockbuster om en ond gårdstomte, vem skulle regissera den?

– Med Selma Lagerlöfs ”Tomten på Töreby” som förlaga så kanske Daniel Espinosa, det ska vara lite äkta skärpa på tomtenissen. Han ska mena allvar!

Tomten som paradoxal figur är spännande

Tomten har alltså en inbyggd motsägelsefullhet som har rötter i historien – och som museiintendent Jonas Engman ser eka även i dagens julkultur.

– I en film som ”Bad santa” så plockar man upp just det ambivalenta i figuren. Om det inte redan finns, så kommer det säkert en film om att tomten är sexualförbrytare. Det är ju intressant att en gång om året så bjuder familjen in en överviktig fadersfigur i hemmet som tar upp barnen i knäet. Tomten som paradoxal figur är spännande.

Men kanske är den mest underutnyttjade onda filmfiguren egentligen julbocken – en både äldre och grymmare julfigur.

– Julbocken föregick jultomten i högreståndshem i Sverige. Han var mycket mer skrämmande som gestalt, han äter ju upp barnen. I grunden handlar det ofta om belöning som ställs mot bestraffning, säger Jonas Engman.