Vi har alla våra egenheter. En av mina är att jag aldrig kan glömma en rolig historia. Eller jag kanske borde skriva ”rolig” historia. För jag pratar om usla pappavitsar och nattståndna fräckisar som inte var särdeles spirituella ens när de dök upp i kvälls- och veckotidningarnas skämtspalter på 60- och 70-talen.
En gång i tiden var historieberättande ett sätt att bryta isen i sociala sammanhang. Så är det inte längre. Nu plockar folk istället fram sina mobiltelefoner och visar varandra memes. Om jag harklar mig och drar den där om nunnan och sjömannen möts jag på sin höjd av ett medlidsamt Mona Lisa-leende.
Men ibland skingras molnen för oss tvångsmässigt vitsfixerade. Det är när vi träffar likasinnade. Jag har en kollega, en fotograf som vi kan kalla Paul. Han är proppfull med historier som pockar på att berättas och som, hrm, förgyllt många transportsträckor på reportageresorna.
Vid ett tillfälle drevs vitsandet till sin spets. Jag tror att Egypt Airs personal fortfarande talar om episoden.
Vi hade varit på jobb i Bahrain, en litet bortglömt hörn på den Arabiska halvön där det plötsligt brutit ut stora regimkritiska protester. Det blev en ruffig arbetsvecka med allt vad det innebär av tårgas och bårhus. Men nu hade vi bordat nattflyget till Kairo, tre timmars resa.
Vi var uttröttade men lättade över att vara på väg. Då drog Paul den om killen som gick och dansade på Valand i ovanligt välputsade skor. Jag kontrade med baderskorna i Härnösand (som var tvillingar). Paul turnerade omedelbart med golfaren som stötte ihop med ett begravningståg.
Därmed var den i gång, vitsduellen. Ingen av oss ville bli den som stod svars- och historielös. Tystnaden i den nedsläckta kabinen bröts av ”kvickheter” om pigan som somnade i kohagen och vad förstagluttaren sade till sin nya fröken.
Flygvärdinnorna tittade undrande på oss och vi sänkte våra röster. Men vitsandet fortsatte. Och fortsatte. Tills landningsstället fälldes ut och vi såg pyramiderna utanför Kairo i gryningsljuset.
Men vem av oss som drog vitsen om hur man underhåller en uttråkad farao, det spar jag till en annan gång.
Läs fler kåserier, till exempel Onkel Erik om när favoritkavajen blivit bortom räddning och vad internet kunde erbjuda.
