Festivalen i Edinburgh grundades 1947 av impressarion Rudolf Bing sedan han flytt från Nazityskland 1934, med målet att återerövra scenkonsten från nazismens propagandaspektakel i Salzburg och Bayreuth. För det är Harry Potters trollspö, snarare än Lord Voldemorts, som tänder facklorna på slottets krön när skymningen faller över folkmyllret i den skotska sagostaden.
Årets festival, som pågår under nästan hela augusti, invigdes någon vecka efter morden i Southport. Medan England skakats av extremhögerns kravaller och hundratals arresterats, så har festivalyran och de öppna författarsamtalen präglat Edinburgh. Samtal kring frihet, queerhet och kolonialism kryddar Fringefestivalens cocktail av feministisk standup, guineansk nycirkus och latinamerikansk dragshow, medan publiken vid internationella festivalen hänförs av Aakash Odedras ”Song of the Bulbul” – en sufiskt virvlande solodansföreställning kring myten om den tillfångatagna bulbulfågelns svanesång och död. Än mer gripande är adaptionen av Amy Liptrots bästsäljande memoar ”The outrun”; ett skimrande frigörelsedrama från skotska Orkney där en ung kvinna återfinner livsglädjen vid havet efter kamp med alkoholism och brustna relationer.
En kvinnlig förövare står i fokus i ”Nation”, en mikrothriller från London-baserade Yesyesnono, om drömmen om ett stilla liv långt från migrantströmmar och krig, som ges av Fringe-arenan Summerhall. Den karismatiske berättaren (Sam Ward) suggererar fram en byidyll lik ”Midsummer murders”, och utser publiken till dess självgoda invånare. Men vems fel är det att människor krymper av rädsla när en främling anländer till byn och kraschar ett party? Är det kanske mordet på den okände, som festens värdinna begår med ett svärd ur hembygdsmuseets samling, som väcker känslan av skräck och förlorad identitet, snarare än främlingen själv?
Utbudet av scenkonst är geografiskt snävare, inåtvänt och mer kommersiellt efter pandemin och Brexit
På samma arena spelar withintheatre, bestående av ryska och belarusiska exilskådespelare, Orwells dystopi ”1984”. Iklädda grå overaller hukar de politiska fångarna inför spelledaren, partipampen O’Brien (Ivan Ivashkin), som lurat Winston Smith (Faiaz Valiullin/Igor Laskyi) att röja sina upproriska känslor mot Big Brother och förråda flickvännen Julia. Medan fångarna försvarar sin plats i hierarkin med knytnävsslag och sparkar tränger verkligheten ut fiktionen, och belarusiskan ersätter bruten engelska. En nyhetsflash påminner om att en av hjärnorna bakom det belarusiska upproret 2020, Raman Pratasevit, precis som Orwells Winston Smith köpte sin frihet under tortyr genom att vittna mot flickvännen, sedan flygplanet de färdades i prejats av belarusiskt stridsflyg i maj 2021.
Att ”1984” ges för utsålda hus borde vara en fingervisning om vad publiken saknar: den är nämligen Fringefestivalens enda gästspel med östeuropeiskt anslag, och den blomstrande ukrainska dramatiken (som länge stöttats av British council) syns inte till. Utbudet av scenkonst är geografiskt snävare, inåtvänt och mer kommersiellt efter pandemin och Brexit. Men trots att världen tycks lite mer avlägsen, så behåller festivalmagin sitt grepp om Edinburgh.
Läs mer om scen och fler texter av Sofia Nyblom.
