När portarna till Folk och Försvars rikskonferens i Sälen öppnades i söndags var det nya försvarsbeslutet mindre än en månad gammalt. Åtta partier hade enats om en historisk höjning av försvarsanslaget till 2,6 procent av bnp. Ändå var rikskonferensens största fråga hur mycket mer pengar Sverige behöver lägga på försvaret.
Natos högste befälhavare, general Christopher Cavoli, förärade rikskonferensen med ett besök. I sitt tal gav han en nästan obruten radda hyllningar till Sverige. På frågan om hur Sverige ska förbättra sig var svaret ”more of the same”. Det fanns dock ett men.
Den viktigaste processen i Nato sker vart fjärde år, och i höst är det dags igen: Då ska alliansen uppdatera kraven de ställer på medlemsstaternas förmågor, och de nya målen är de första sedan kriget i Ukraina. De kommer att innebära en väsentlig ambitionsökning. I en passage sade Cavoli att det kommer att krävas mycket mer än 2 procent av bnp till försvar, och mer än de 2,6 procent av bnp som Sverige beslutat att nå 2028.
Det vill säga: Det knappt en månad gamla försvarsbeslutet – avsett att hantera de kommande fem åren – kommer inte att hålla. Det kommer att behövas ett nytt beslut, och en ny finansiering. Kanske var det också det statsminister Ulf Kristersson antydde när han i sitt anförande i Sälen underströk att ”vi har råd att försvara vår frihet – men vi har inte råd att förlora vår frihet”. Finansminister Elisabeth Svantesson upprepade samma formulering i sitt anförande.
Det var en sådan avsaknad av större politiska konflikter att flera journalister ställde frågan om det finns en fara i enigheten
Journalisterna på plats började pressa statsråden på hur mycket mer pengar som krävs, och varför de inte utlovar en höjning. Något sådant svar kommer de inte att få, av alldeles uppenbara skäl. Nästa ökning av försvarsbudgeten kommer att ske främst av utrikespolitiska skäl och i en förhandling. Först med andra europeiska länder, och sedan med den tillträdande Trump-administrationen.
Vårt nuvarande försvarsbeslut drevs av en intern logik, där förband och förmågor som svenska riksdagspolitiker ville ha beställdes och prissattes. De nya förmågorna kommer i stället att formuleras av Natos samlade expertis. Det nya anslaget kommer att köpslås fram mellan Europa och USA, mellan å ena sidan vad som krävs för att behålla Trump-administrationens stöd till Nato och å andra sidan vad som är genomförbart.
Allt detta kommer att kulminera vid Nato-toppmötet i Haag i slutet av juni. Fram till dess kommer vi inte att få några entydiga besked. Däremot kan vi förvänta oss spektakulära utväxlingar så som att Trump kräver 5 procent av bnp till försvaret. Det bör framför allt ses som ett förhandlingsbud.
I övrigt präglades rikskonferensen av en hög allvarsgrad, och en bred samsyn. Det var en sådan avsaknad av större politiska konflikter att flera journalister ställde frågan om det finns en fara i enigheten.
Det svenska kynnet präglas absolut av ett flockbeteende. Även när idéer och världsbilder byts ut snabbt och skoningslöst följer flocken med. I försvarspolitiken är det av godo.
Det svenska kynnet präglas absolut av ett flockbeteende. Även när idéer och världsbilder byts ut snabbt och skoningslöst följer flocken med.
I försvarspolitiken är det dock av godo. På samma sätt som att åtta riksdagspartier är eniga om att vi ska ha vägar och sjukhus är de överens om att vi ska ha ett försvar. Sedan träter man om exakt hur det ska se ut, men åtta partier är eniga om att vårt försvar ska kunna möta den militära och ickemilitära hotbilden vi står inför, och då krävs det en stor och långsiktig ambitionsökning.
För det finns nog inget politikområde som har lika långsiktiga processer. Exempelvis håller vi nu på att utreda vilket stridsflyg vi ska ha på 2040-talet, och decennierna därefter.
I försvars- och säkerhetspolitiken räcker det inte med att göra bättre än vad vi gjorde förra året. Vi måste förstärka vårt försvar snabbare än vad omvärldsläget försämras. Endast så kan vi bli säkrare. Tyvärr är det just där skon klämmer.
Vi ser frekvent allvarliga fientliga handlingar riktade mot oss. Säkerhetspolisens chef, Charlotte von Essen, underströk därför på scen att ”det omvärldsläget vi har kan försämras, och försämras fort”. Det är vad allt detta går ut på att hantera.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Det kanske inte är så konstigt att folk har tröttnat på ”etablissemanget”
Isobel Hadley-Kamptz: Kristerssons kritiker har fel – det vi lever i kan inte kallas fred
