Höstens försvarsbeslut kommer att vara det viktigaste sedan 1942 då Sverige rustade upp mitt under ett brinnande världskrig. Åtta riksdagspartier har i försvarsberedningen enats om hur vi ska möta hoten mot vår säkerhet mellan 2025 och 2030. De stora rubrikerna var att försvarsanslaget på sikt skulle öka till 158 miljarder kronor och det civila försvaret kommer få 15 miljarder per år.
Försvarsmakten skulle sätta upp fyra brigader till 2030, det är en arméenhet på 4 000 till 5 000 man. Personalförsörjningen skulle förstärkas och luftvärn anskaffas till brigaderna. Det finns dock tre avgörande brister i vad beredningen föreslår och vad det moderna kriget kräver.
1. Luftvärn. Medan Rysslands framsteg vid fronten i Ukraina är långsamma och dyrköpta, är deras bombkampanj deras största hopp för en snabb vinst. Det ukrainska luftvärnet är det som håller landets städer, energi- och vattenförsörjning vid liv. Och försvararen är i underläge: det är mycket billigare att bygga en projektil med sprängmedel än en robot som kan hinna i kapp och bekämpa den.
Ryssland gör allt de kan för att öka sin robotproduktion. De har sexfaldigt ökat produktionen av Kh-101, kryssningsrobotar med en räckvidd på 3 500 kilometer. Om du sätter en sådan på Gotland kan du skjuta till Teheran.
Iran har i september skickat nya ballistiska robotar till Ryssland. Dessutom massproducerar Ryssland iranska ”kamikazedrönare”. Förmågan till luftförsvar är avgörande.
I dag har Sverige fyra Patriotsystem som är bra men få till antalet. Det finns bara två luftvärnsbataljoner – och ställer du dem vid Stockholm och Göteborg lämnar du Arlanda och kärnkraftverken i Oskarshamn och Forsmark oskyddade.
Försvarsberedningen vill köpa in två och ett halvt brigadluftvärn, och ett antal mindre och burna system. Brigadluftvärnet är bra tillskott till det luftförsvar som kan skjuta ned robotar, men dess syfte är självskydd så att brigaderna inte blir utslagna direkt. Med andra ord är det inte till för att stärka skyddet av städer och kritisk infrastruktur. I försvarsberedningen finns ingen ambitionsökning på det medel- och långräckviddiga luftvärnet förrän någon gång på 2030-talet. Det är för lite.
2. Långräckviddig bekämpning. På samma sätt som vi är sårbara för långräckviddig bekämpning är en motståndare det. Den ukrainska ledningen har ägnat hela 2024 åt att försöka bli av med restriktionerna mot att använda västliga system längre in i Ryssland . Det är enklare att slå mot en vapendepå inne på ryskt territorium än mot vapen när de kommer på fordon och flygplan inne i Ukraina.
Detsamma skulle gälla vid ett krig i vårt närområde. Det skulle vara lättare att slå ut ryska bombflyg på deras baser än att försöka slå ut dem i luften. Det vore bättre att slå mot trupp, ledningsplatser och vapendepåer på avstånd än att vänta tills rysk trupp är inom synhåll för att bekämpa den. En stark långräckviddig förmåga är avskräckande.
Försvarsberedningen beskriver visserligen den långräckviddiga bekämpningens betydelse både för Ukraina och för Ryssland. Dock föreslås endast en ”begränsad förmåga” av raketartilleri på en ”mindre enhet” till 2030. Sedan tycker beredningen att man ska överväga en hel raketartilleribataljon, det vill säga runt 16 system. Det är väldigt lite eldkraft. Den högre ambitionen på 16 system hade utgjort ungefär en femtedel av Finlands nuvarande raketartilleri. Inget sägs heller om en högre ambition av kryssnings- och ballistiska robotar, som är Ukrainas bästa hopp att slå mot Ryssland på djupet.
3. Drönare. Kriget i Ukraina är det första drönarkriget, även om de använts tidigare i krig. De är ständigt närvarande för att inhämta en lägesbild och för precisionsbekämpning. Ukrainas målsättning är att producera två miljoner drönare under 2024. För ungefär ett halvår sedan förlorade Ukraina 30 000 drönare i månaden.
Hur många drönare Försvarsmakten har är svårt att veta. När DN besökte drönarverksamheten i Karlsborg beskrevs det dock som att ”Försvarsmaktens drönare räknas i tiotal och snart hundratal”. Det är uppenbart att det är långt ifrån den numerär som behövs. Dessutom behöver hela Försvarsmakten lära sig att verka i en miljö där det finns drönare ständigt närvarande. Det krävs för taktikutvecklingen.
Medan vi i Sverige har utrett försvarsfrågan i över två år har våra allierade dammsugit marknaden efter kvalificerad försvarsmateriel inom dessa områden. Finland har beställt några av de mest kvalificerade kryssningsrobotar som finns, JASSM. Norge har bett om att få köpa 16 raketartillerisystem av USA. Polen har ökat sin beställning av Patriotluftvärn med 48 lavetter vilket är fyra gånger så mycket som Sverige har.
Det finns mycket bra och viktigt i det som försvarsberedningen föreslår, men det åtgärdar inte de viktigaste förmågorna som kriget i Ukraina visat. Vi går in i vad regeringen och oppositionen har betraktat som det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget, men riskerar att möta det med att göra för lite, för långsamt och med fel prioritering.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det stora problemet är inte Richard Jomshof, utan hans möjliggörare
Ledare: En budget i balans kan faktiskt vara viktigare än att barnen klarar skolan
