Obemannade flygfarkoster – drönare – har funnits i decennier. I militärteoretiska diskussioner har de länge setts som en viktig del av den framtida krigföringen. Nu är den framtiden här.
För bara ett år sedan var det artilleriet som stod för uppemot 80 procent av förlusterna på slagfältet – i dag är det drönare. Det är ett banbrytande skifte: Kriget i Ukraina är det första drönarkriget.
Tidiga prototyper användes redan under andra världskriget, men det var först i och med USA:s operationer i Afghanistan och Pakistan som de blev kända för den breda allmänheten.
Sedan dess har det förutspåtts att drönare ska ta över en stor del av krigföringen. Futurologer har också varnat för vad det kan leda till: svärmande drönare som överväldigar luftförsvar.
Men är det något vi inte sett i det första drönarkriget, så är det en större tillämpning av svärmar.
Drönare används främst till två saker: att bära vapen och sensorer. I stället för att betala tiotals miljoner för en helikopter eller miljarder för ett stridsflyg kan man köpa en kommersiell drönare för 15 000 kronor och ändå komma åt motståndarens viktigaste resurser. Sensorerna på drönarna ger en lägesbild och gör nästan slagfältet transparent. Man kan se trupprörelser hos motståndaren med god framförhållning och bekämpa dem på väg mot fronten.
Drönare finns av olika slag och storlekar. Från så kallade kamikazedrönare, som är gjorda för att flyga in ett objekt och förstöras, till quadrocopters som släpper bomber och granater på mål nedanför dem. ”Drakdrönare” kan skjuta termit, så som en drake sprutar eld, och det finns drönare med flera hundra mils räckvidd.
Det var först i och med USA:s operationer i Afghanistan och Pakistan som drönarna blev kända för den breda allmänheten.
Så klart finns det också modeller vars uppgift är att jaga drönare, med till exempelvis nät eller hagelgevär. Dessutom börjar nu fler markgående robotar användas i kriget. De är i synnerhet effektiva för logistik vid fronten och för att evakuera skadade. Ukraina har också tagit fram sjögående drönare som effektivt slagit till mot ryska fartyg.
Den transformation som detta medfört beror inte på revolutionerande ny teknologi, utan främst på rena kostnadskalkyler. Drönare har funnits i decennier men det är nu de fått sitt genombrott.
När kriget bröt ut hade Ukraina en handfull TB2-Bayraktar som kunde slå ut större ryska system – nu producerar landet fyra miljoner drönare årligen, och den uttalade strategin är ”robotar först”.
Det finns en parallell här till elbilen. Den första elbilen byggdes redan på 1800-talet, och massproduktionen kom i gång på 1990-talet. Men det var inte förrän det gick att få ned tillverkningskostnaderna för litium-jonbatterierna och prestandan ökade som försäljningen kom i gång. På samma sätt har drönarna i grunden förblivit desamma – skillnaden är att kostnaden nu minskat dramatiskt samtidigt som tekniken gjort att deras räckvidd ökat.
I det bredare perspektivet fokuserade kalla kriget på kvantiteter. På 1980-talet kunde Sovjetunionen mobilisera upp till fem miljoner man och Sverige 700 000 man. Efter Gulfkriget – då västerländsk högteknologi slog sovjetisk materiel och doktrin – hamnade fokus i stället på precision. Med en bra lägesbild och hög precision kunde man slå brett.
Det som har hänt nu är att drönarna kan kombinera kvantitet med precision, givet det låga priset och de sensorer som gör slagfältet transparent. Det blir extra påtagligt då det är svårt att kostnadseffektivt bekämpa drönare.
Det var bara en enda dag i oktober som Ryssland inte avfyrade Shaheed-drönare mot Ukraina. Det är extremt kostsamt att försvara sig emot.
Telekrig (elektromagnetisk störning) brukade vara det mest effektiva sättet. Det senaste från fronten är dock en utbredd användning av drönare som styrs med fiberoptiska kablar (tänk er en fiskelina på spole). Först var räckvidderna 5–10 kilometer, men nu går några av de ryska varianterna upp till 40 kilometer.
Kostnadskalkylen är kritisk om man tittar på drönare med lång räckvidd. Den iransk-ryska drönaren Shaheed/Geran kostar ungefär 100 000–200 000 kronor och har en räckvidd på 250 mil. Motvapnet, en luftvärnsrobot, kostar i genomsnitt över 2 miljoner kronor att tillverka.
Det syns i praktiken. Under oktober 2024 sköt Ryssland runt 2 000 sådana mot Ukraina. Det var bara en enda dag i oktober som de inte avfyrade Shaheed-drönare. Det är extremt kostsamt att försvara sig emot.
Hur ser det ut i Sverige då? När DN besökte Försvarsmaktens drönarverksamhet i december 2023 hette det att Försvarsmaktens drönare räknades i tiotal och snart hundratal. Vid en övning i år berättade arméchefen Jonny Lindfors att ”tusentals” skulle köpas in under året. Det är ganska långt ifrån de fyra miljoner som Ukraina bygger – och ännu längre ifrån vad det moderna kriget behöver.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Kanske borde Arbetsförmedlingen hjälpa människor att få jobb?
Amanda Sokolnicki: Nationalister hotar Europa – men i Sverige ska de in i regeringen
