Krig och kriser fortsätter att försämra omvärldsläget. Rysslands invasion utspelar sig främst i Ukraina, men vi i väst är också måltavlor för Putins underrättelse- och påverkanskampanjer. Och det nya försvarsbeslutet är svaret på hur Sverige ska hantera det värsta säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Det ska styra inriktningen för det militära och civila försvaret fram till 2030.
Just 2030 är ett intressant år. I veckan berättade chefen för Tysklands underrättelsetjänst att han bedömer att Ryssland har förmågan att attackera Nato 2030. Han varnade också för att vi redan nu är i en direkt konfrontation med Ryssland, och att ryska dolda och hybrida operationer mot väst har nått nivåer som vi fram till nu inte skådat. Det skapar också kontexten för det försvarsbeslut som presenterades på tisdagen: Vad har vi för försvar på plats 2030?
I mångt och mycket erbjuder det nya beslutet det som var beställt 2020, men med vissa ambitionsökningar. Det förra försvarsbeslutet kunde inte uppfyllas då det rådde brist på personal och materiel. Försvarsministern kallar nu därför det som ska ske för ett stambyte snarare än en fasadrenovering: det handlar om kostsamma åtgärder som inte syns, men som är nödvändiga.
Regeringen har mer eller mindre accepterat försvarsberedningens förslag från tidigare i år, där alla partier deltog. Anslaget kommer att höjas till 2,6 procent av bnp enligt Nato-mått 2026.
Den ryska ledningen ökar sin försvarsbudget med 25 procent till nästa år. Det handlar om 265 extra miljarder på ett bräde.
På två punkter går regeringen emot försvarsberedningen: de bordlägger ett nytt regemente i Kiruna i händelse av krig och sänker takten på värnpliktsintaget. Regeringen lyssnar alltså på Försvarsmakten i stället för på försvarspolitikerna, och minskar därmed detaljstyrningen.
Samtidigt som försvarsbeslutet ger många nödvändiga förstärkningar har det också sina brister. Det är framför allt tempot och lärdomarna från Ukraina som saknas: Redan för två år sedan var det till exempel tydligt att drönare med sensorer och enklare vapen var en bärande del av den moderna krigföringen. Varför finns inte de redan på samtliga förband vid det här laget för taktik- och motmedelsutveckling?
Regeringen föreslår också en telekrigsbataljon medan Ryssland har sådana system utplacerade vid mer eller mindre varje mil längs fronten, för att störa ut ukrainska system, vapen och drönare. Både telekrig och drönare är en breddförmåga som samtliga förband behöver, inte något som kan koncentreras i ett förband.
Den moderna krigföringen förutsätter också ett mer kvalificerat luftvärn. Medan försvarsbeslutet innefattar förstärkningar i mindre system och brigadluftvärn finns det ingen ambitionsökning av det långräckviddiga luftvärnet före 2030. Både Rysslands angrepp mot Ukraina och Irans mot Israel visar betydelsen av att skydda tätbefolkade områden, kritisk infrastruktur och militära installationer.
Det är lätt att fastna i detaljerna av försvarsbeslutet, men låt oss också lyfta blicken mot omvärlden. Ryssland förbereder sig för en långvarig konflikt med väst, alltmedan den västliga sammanhållningen är skör.
Inom några veckor kan vi få en amerikansk president som ställer USA utanför Nato. Den ryska ledningen ökar sin försvarsbudget med 25 procent till nästa år. Det handlar om 265 extra miljarder på ett bräde, och anslaget är det högsta sedan Sovjetunionens tid. Ökningen utgör ganska exakt två gånger hela det svenska försvarsanslaget.
Vårt nya försvarsbeslut gör oss alltså bättre rustade än i går – men det stärker oss inte snabbare än omvärldsläget försämras.
Läs mer:
Erik Helmerson: Varför talar Kivra med mig som om jag var två år och gick i blöjor?
Gina Gustavsson: Sluta prata om ”hot och hat” som om det vore samma sak
