Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Den ryska ledningen förklarar att en humanitär katastrof pågår i Kaliningrad. De skickar en ”humanitär intervention” genom Litauen för att bryta genom EU:s inhumana sanktioner. USA tycker inte att det bör utlösa Natos artikel 5, utan tror på de ryska löftena om en begränsad operation. Polen mobiliserar, men skickar ingen trupp direkt till Litauen. Tyskland tvekar. Den tyska brigaden i Litauen gör inget då de ryska trupperna blockerat deras framryckningsvägar med minor från drönare.
Detta är scenariot för ett krigsspel hos tyska Bundeswehrs krigsspelscenter. Det genomfördes av tidigare toppolitiker och tjänstemän inom Nato, den tyska regeringen samt ledande experter. Operationen involverade blott 15 000 man och utnyttjade Rysslands fördelar.
Den första handlar om splittringarna i väst, både i relation till USA, men också inom Europa. Den andra handlar om övertaget bland drönare. De ryska styrkorna är de enda – tillsammans med de ukrainska – som har erfarenhet av modern markstrid med drönare överallt.
Hur illa det kan gå kunde vi skymta i mitten av februari. Vid Natoövningen Hedgehog deltog ukrainska drönaroperatörer. Där lyckades tio operatörer slå ut två bataljoner av Natotrupper på en förmiddag. I jämförelse har den svenska armén i grova drag tio bataljoner redo i dag (beroende på hur man räknar).
En av de viktigaste sakerna med detta krigsspel var att det inte utspelade sig 2030, då ryska styrkor enligt tidigare bedömningar kan vara redo att utmana Nato, utan hösten 2026. I det scenariot hade det blivit ett stillestånd mellan Ukraina och Ryssland under våren 2026, samtidigt som Ryssland inte demobiliserat utan förberett sig för en operation mot Baltikum.
Om vår politiska sammanhållning är svårbedömd även för oss själva, kan vi utgå från att Ryssland vill testa den.
Europa riskerar att invaggas i en falsk trygghet om att Ryssland behöver flera år på sig innan de kan vara redo för att utmana Nato. Den bedömningen baserar sig ofta på två antaganden. Det första är att scenariot är så storskaligt att det kräver en omfattande rekonstitution. Ryssland har visserligen lidit stora förluster, men de har också utökat de väpnade styrkorna i flera kategorier sedan 2022. Personalen har svällt från 900 000 till 1,3 miljoner man.
Det andra antagandet är att den ryska ledningen kommer att lyssna på sina militära experter innan den fattar sina beslut. Men så gick det uppenbarligen inte till vid invasionen av Ukraina 2022, och så kan vi inte räkna med att fallet är framgent. De ryska trupperna på 120 000 man var ihåliga förband som hade behövt mobilisering. Krigsplanen byggde på en att en snabb statskupp driven av underrättelsetjänsterna, snarare än förberedandet av det största konventionella kriget i Europa sedan andra världskriget.
Krigsspel är i sig inget facit, utan det görs för att belysa svagheter och starta en diskussion. Dock pekar det tyska exemplet ut några extremt viktiga fundament som vi i Sverige och Europa har att förhålla oss till:
● Om vår politiska sammanhållning är svårbedömd även för oss själva, kan vi utgå från att Ryssland vill testa den.
● Det finns inget som tyder på att Ryssland snällt kommer att vänta i fem år innan de testar Europa.
● Det är nu som Ryssland har rekryterat hundratusentals man till de väpnade styrkorna – och övertaget numerärt och teknologiskt är som störst mot Nato.
I dagarna kom Militära underrättelse- och säkerhetstjänstens (Musts) årsrapport. Grovt sett pekar den åt samma håll. Must påpekar att Ryssland prioriterar att stärka sin militära förmåga för att ”i framtiden möta Nato i en storskalig militär konflikt”. De påpekar också att ett stillestånd i Ukraina förändrar omfattningen och takten av rysk uppbyggnad i vårt närområde.
Det är nu som Ryssland har rekryterat hundratusentals man till de väpnade styrkorna – och övertaget numerärt och teknologiskt är som störst mot Nato.
Europa har sent omsider börjat investera i sitt försvar. Det är dock fortfarande mest för att laga hålen som gårdagens krigföring hade behövt. När ryska teoretiker analyserar den moderna krigföringen ser de enorma problem för traditionell operationskonst. Transparensen i det moderna slagfältet gör det nästan omöjligt att koncentrera trupp nära fronten utan att bli bekämpad. För att bryta detta ser de behov av en massiv precisionsbekämpning från robotar, UAV:er och raketartilleri för att bekämpa en motståndare på djupet.
Det är just det som Sverige, och Europa, är som svagast på: förmågan att se och bekämpa ryska förmågor på djupet i stor omfattning. Detta är något som väldigt dyra industriprojekt med långa leveranstider i fåtal – likt våra fregatter – inte kommer att lösa. Vi behöver ha precisionsbekämpning i stor skala, genom att skaffa ett stort antal vapenbärare och robotar – så fort det bara går. Det är så vi inte förlorar ett framtida krig.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: När SD-väljarna tycker att utvisningarna har gått för långt – då har migrationspolitiken blivit extrem
Lisa Magnusson: Är det verkligen en bra idé för tjejer att gifta sig med fienden?




