Hösten har varit mörk för Ukraina. Bombningar mot landets infrastruktur och industri har ökat. I oktober var det blott en enda dag som inga Shahed/Geran-drönare avfyrades mot Ukraina. I synnerhet utmanas det ukrainska elnätet, likväl som förutsättningarna för en fungerande ekonomi och ett normalt liv.
För ett år sedan var fronten ganska stabil. Ryssland hade tagit staden Avdijivka, men fått 50 000 skadade och döda soldater på manövern. I december 2023 tog Ryssland totalt 32 kvadratkilometer av ukrainskt territorium. Det fanns vissa tecken på utmattning bland de ukrainska förbanden men det såg i regel stabilt ut.
I dag är situationen en annan. Sedan i somras har de ryska offensiverna ökat i tempo och i genomslag. I juni tog Ryssland 50 kvadratkilometer av ukrainskt territorium, men i juli blev det 177, följt av 350 i augusti. Det ryska tempot fortsatte sedan att öka med 467 i september till 538 i oktober till för att sedan i november gå upp till 702 kvadratkilometer.
Att räkna territorium är inte det viktigaste sättet att förstå krig, men det är en konkret indikator på hur det går. Det vi ser nu är ett Ryssland som trycker på längs med hela fronten för att positionera sig inför Trumpadministrationens försök att tvinga fram ett eldupphör.
Läget är dock inte bara mörkt för Ukraina. Det strategiska valet Ryssland gör medför en mycket hög kostnad. I september 2024 dödades eller skadades i snitt 1 271 ryska soldater om dagen. Det var det högsta antalet hittills under kriget. Rekordet höll sig inte länge. Redan månaden efter förlorade de 1 354 soldater per dag (i snitt).
Anhöriga till en soldat som dör får runt 800 000 kronor.
Än värre skulle det bli för den ryska sidan i november, då tappade de 1 532 soldater. Detta får jämföras med i snitt 300 dödade och skadade under 2022 (siffror från den brittiska försvarsunderrättelsetjänsten).
Den amerikanska tankesmedjan Institute for the study of war bedömde att Ryssland tappat 125 8000 bara under september–november detta år. Det är uppenbart ohållbart på sikt, men frågan är hur lång den sikten är. Många av de soldater som tar kontrakt är i 40–50-årsåldern, och de med skulder hos kronofogden uppgår till nästan hälften. Kvaliteten på soldaterna minskar över tid.
Så är det även med materielen. Bland ryska stridsvagnsförluster står dess enda riktiga post-sovjetiska stridsvagn T-90 för runt 7 procent. Den typ som har vuxit mest som andel är T-62, och den står för en fjärdedel av ryska visuellt bekräftade stridsvagnsförluster. Det är alltså en vagn som är designad på 50-talet och inte det man helst sätter sig i för ett krig 70 år senare.
Den finansiella aspekten för att mata kriget med personal är påtaglig. En soldat får upp till motsvarande 350 000 kronor i bonus när han tar värvning. Anhöriga till en soldat som dör får runt 800 000 kronor.
Soldaten måste dock se till att dö på ett sådant sätt att han kan bli identifierad. Om du sprängs i bitar kommer du att markeras som saknad, troligen deserterad, och de anhöriga får ingenting.
Både 350 000 och 800 000 är ansenliga summor i Sverige, men är välstånd för generationer i Rysslands fattiga regioner.
Soldatlöner och bonusar kostar upp till 2 procent av rysk bnp. Det är lika stor andel som vi lägger på hela vårt försvar. Dessa enorma utbetalningar gör att Ryssland går med underskott samtidigt som man skär ned på vård, skola och forskning.
Den nationella reservfonden minskar också snabbt. Före kriget bestod dess likvida del av 8,8 biljarder rubel (ungefär 934 miljarder sek). I november var den nere på 5,5 biljarder rubel. Den tidigare ryske viceministern och ekonomen Vladimir Milov bedömer att 2024 års underskott gör att det bara kommer att finnas 2,2 biljarder kvar efter nyår.
Ännu värre för den ryska ledningen är att den inte kan få bukt med sin inflation. Centralbanksräntan har legat över 10 procent sedan augusti 2023 och över 15 procent sedan januari 2024. I skrivande stund ligger den på 21 procent, men inflationen fortsätter att öka samtidigt som rubeln försvagas. Valutan har tappat 48 procent mot dollarn de senaste två åren.
I min första kolumn i DN skrev jag att Putin satsar på 2024 och därefter pekar många ryska kurvor åt fel håll. Blickar vi mot 2025 börjar dessa kurvor gå från att vara abstrakta resonemang till konkreta problem för den ryska ledningen. Rysk militär förmåga kommer sannolikt att nedgå noterbart på sex månaders sikt och kraftigt på tolv månaders sikt.
Den ryska ledningen kan dock bli räddad av Trumpadministrationens önskan om ett snabbt eldupphörsavtal. Hade Trump i stället valt att stärka Ukraina inför en förhandling hade han ökat sannolikheten för ett avtal som är hållbart. Den förhandling som är på väg att komma ser mer ut som en kapitulation, enligt vad som framkommer i media.
Om Trumpadministrationen gör en rimlig analys av styrkebalansen och spelar sina förhandlingskort på rätt sätt, kan de undvika ett återstartat krig om ett eller två år. Om de i stället tvingar igenom en dålig lösning utan säkerhetsgarantier pekar allt mot en kort paus i ett krig som pågått sedan 2014.
Läs fler kolumner av Oscar Jonsson här.
