Allt stannade för Kaouther Ben Hania när hon först hörde den hjärtskärande mobilinspelningen där en sexårig flicka i Gaza ber för sitt liv i ett sönderskjutet bilvrak. Den tunisiskfödda regissören släppte genast sitt gamla hjärteprojekt när lilla Hind Rajabs röst krävde akut handling.
– Mina filmer börjar aldrig med en story utan med en känsla. När jag lyssnade till Hinds rop på hjälp och hörde samtalen mellan henne och hjälparbetarna, så blev jag förstås arg och förtvivlad men kände också att det var extremt bråttom att gestalta det här vittnesmålet. Att göra det till ett ”nu”, inte till något som reduceras till historia, säger Kaouther Ben Hania på ett hotellrum i Paris ett stenkast från Triumfbågen.
Den flerfaldigt Oscarsnominerade regissören pratar franska utan brytning, det är bara när hon uttalar Hind som ett tjockt ”Händ” som arabiskan bryter igenom. Vi ses några dagar innan Oscarsnomineringarna meddelas. Den 48-åriga Kaouther Ben Hania, som redan varit nominerad två gånger förut, vill inte jinxa och utan höjer bara en hand med en inknuten tumme. Men med facit i hand fick hon inte oväntat en tredje nominering för sin högaktuella film.
Sedan ”Hind Rajab. Rösten från Gaza” fick galapubliken att storgråta och applådera i över tjugo minuter på världspremiären i Venedig i höstas råder det nu vapenvila i ett vintrigt Gaza. Men drygt 70 000 är döda, många av dem barn. Och de små i Gaza fortsätter att dö. Nyligen rapporterade Sveriges Radio om att tio barn frusit ihjäl.
Filmen utgår helt från den autentiska ljudfil som spelades in när hjälparbetarna pratade med den lilla Hind Rajab som satt fast i en bil med sina döda släktingar.
Jag säger till Kaouther Ben Hania att att jag inte visste hur jag någonsin skulle kunna gå vidare, och stå ut med den här världen efter att ha sett den smärtsamma filmen – och frågar hur hon själv klarade av att jobba med historien utan att bryta ihop?
– Den inspelning som lades ut på nätet på sociala medier var ganska kort. I verkligheten pågick samtalet i 70 minuter. Det var otroligt jobbigt att lyssna på och jag fick pausa ofta. Genom att transkribera samtalet från arabiska till franska fick jag en slags distans som var helt nödvändig för att stå ut. Men jag kände också hela tiden att jag inte hade något val, berättar regissören.
Mötet med Hinds mamma, som inte var med sin dotter den fatala dagen, var också avgörande. Utan hennes tillstånd hade filmen aldrig blivit av.
– Hon var den första jag kontaktade. Hon ser filmen som ett sätt att få rättvisa för sitt dödade barn och är stärkt av att hennes minne hålls vid liv på det här sättet, berättar Ben Hania och ler vid minnet av sitt möte med Hinds mor, som i sin tur fick träffa hela teamet under höstens filmfestival i Doha.
Kaouther Ben Hanias förra film ”Four daughters”, Oscarsnominerad för bästa dokumentär 2024, var en hybridfilm som blandar dokumentära vittnesmål och dramatiseringar i en historia om unga kvinnor som radikaliseras av IS. Även ”Hind Rajab. Rösten från Gaza” mixar genrer men vilar i huvudsak på skådespeleri. Blandningen av autentiskt ljud och skådespelare som gestaltar personalen på den larmcentral på Västbanken som försökte hjälpa flickan, var given från början.
Kaouther Ben Hania berättar att flera av de verkliga personerna på palestinska Röda halvmånen var svårt traumatiserade av händelsen. Förutom Hind Rajab och hennes släktingar dödades två av deras kollegor från den ambulans som till sist skickades ut.
Personalen ville gärna tala med henne men ville absolut inte vara med på bild, vilket fick styra filmens form. Redan tidigt hade Ben Hania också bestämt att inte återskapa de brutala scenerna med det skräckslagna barnet instängd i en bil fylld med sina släktingars lik.
– Hind Rajabs röst är ryggraden i det hela. Alla de bilder som behövs finns i ljudet från telefonsamtalet och reaktionerna från de som lyssnar i filmen. Jag ville inte göra en krigsfilm med tanks och skott, och inte ha med en enda droppe blod, säger Ben Hania.
– Alla som hör det som sägs, ser det som händer för sin inre blick. Det var det som kändes mest etiskt för mig och mest respektfullt för alla inblandade tyckte jag. Det här handlar om de som försökte hjälpa Hind Rajab och om ett system som gjorde att man inte i tid kunde skicka en ambulans för att rädda henne.
På frågan om hur skådespelarna som gestaltar personalen på larmcentralen reagerade, svarar hon:
– Det var förstås väldigt tufft och mycket starka känslor. De är alla palestinier, och det var dessutom först under inspelningen som de fick höra flickans röst och agera mot den. Vi fick ofta avbryta för att gråta och kramas. Men jag tror att det som gav oss alla styrka var känslan av att göra något viktigt, att hedra den här lilla flickan som dog, att berätta om det som har hänt i Gaza genom den här specifika historien.
Under produktionen, efter att hon klippt klart, använde Kaouther Ben Hania sitt kontaktnät i Hollywood och hörde av sig till flera kända namn för att få stöd. A-listade kändisar som Brad Pitt och Joaquin Phoenix liksom regissörer som Jonathan Glazer (”The zone of interest”) och Alfonso Cuarón (”Roma”) ställde snabbt upp som exekutiva producenter.
– Filmen behöver all draghjälp den kan få. Inga stjärnor, bara arabiskt tal, inga förväntningar från ”marknaden”… jag ville verkligen göra allt för att den skulle få vingar, säger Kaouther Ben Hania som inför Oscarsracet fått extra kraft av dokumentärfilmsgurun Michael Moore och regissören Spike Lee.
Efter Venedigpremiären gick rykten om att Brad Pitt med flera tillskyndare av filmen fått sina mejlkorgar bombarderade och överfyllda med kritiska spam-mejl. Men den Oscarsnominerade regissören rycker bara på axlarna.
– Det var bara troll. Visst finns det väl riktiga människor där bakom någonstans. Men det är inte viktigt. De spelar ingen roll i det här, säger hon och avslutar hellre med några ord om sin allra senaste film, den gamla idé som hon övergav för filmen om den drabbade flickan i Gaza.
”Mimesis” kretsar kring en tunisisk by som under decennierna byggt upp en kult kring en mytisk händelse från det förgångna. En historia som hon mot alla odds lyckades spela in i en liten lucka mellan festivaler och framträdande i november.
– Jag var så illa tvungen. Pengarna höll på att brinna inne! Man kan säga att det handlar om människor som hellre väljer att tro på en vacker historia än på sanningen. Ganska aktuellt det med, eller hur?
”Snälla hjälp mig” gråter sexåriga Hind – sedan bryts samtalet
Läs mer om film i DN.
