Oskar Linnros
Scen: Flamingo, Way out west
Sju års frånvaro är en evighet i popsammanhang. Det vet Oskar Linnros också, som numera hunnit bli tvåbarnsfarsa. Inför sin stora comeback – och sommarens enda konsert – har han spänt bågen till max. Alla vill vara där. Om det rör sig om ett nytt publikrekord är oklart. Känslan är, åtminstone inledningsvis, klaustrofobisk. Och från kvällens huvudperson sprids en liknande, olustig vibe. För han verkar uppriktigt pressad.
Han vill ta tillfället i akt, förklarar han, eftersom en arenaspelning av den här storleken kanske inte kommer igen. Och talar sedan osammanhängande om att ta död på det gamla för att kunna ge liv åt det nya. Men när det nya låtmaterialet testas på publiken blir svaret mest en kollektiv axelryckning.
Det är för hittarna som folk har vallfärdat. Och med ”Vilja bli”, ”Genom eld” och, förstås, ”Från och med du” når han slutligen fram och får manifestera sitt arv. Hans protegé, artisten Daniela Rathana, drar konsertens största lass – både musikaliskt och socialt.
”Den här arenan är skoningslös”, säger han i slutet och talar sanning. Och: ”Jag gillar verkligen när allt går åt helvete”. Då har väldigt många redan hunnit tröttna. Vi som står kvar är förbryllade. Vad är det här? En kris som spelas upp i realtid? Det är den snälla tolkningen. Kris föder, i bästa fall, utveckling.
Läs mer:
Genuint och livsbejakande från Sampha på Way out west
Matilda Källén: Way out west får akta sig för att bli en nostalgifestival
Läs mer om årets upplaga av Way out west
