Noveller
Ottessa Moshfegh
”Hemlängtan till en annan värld”
Övers. Helena Fagertun
Modernista, 236 sidor
I mottagandet av Ottessa Moshfeghs debutroman ”Eileen” från 2015 var det en aspekt som överskuggade alla andra: romanjagets personlighet. Den timida Eileen Dunlop sköter samvetsgrant sitt arbete på ett hem för vanartiga pojkar, men fantiserar i hemlighet om att hitta sin livlösa pappas kropp i en fåtölj. Med självförakt matar hon sin egen självupptagenhet och när dessutom en oskön besatthet vid den egna kroppens odör. Varför är Eileen en sådan hycklare? Och hur kommer man ens på tanken att gestalta en visserligen söt men i grunden motbjudande ung kvinna? undrade besvärade kritiker och journalister.
Frågorna förefaller redan daterade. Tack och lov, får man säga. I kulturen var mänsklighet länge huvudsakligen förbehållen män, undantag finns förstås, det hör till saken. Men de gångna tio åren har litteraturen – också den svenska – berett plats åt en rad oförglömliga misshagliga, alkoholiserade, arga, liknöjda och till och med ofräscha antihjältinnor.
Ottessa Moshfeghs välgörande vulgära novellsamling ”Hemlängtan till en annan värld”, som kom 2017 men först nu ges ut på svenska i översättning av Helena Fagertun, har till skillnad från debuten och succéromanen ”Ett år av vila och avkoppling” ingen feminin slagsida. Här finns lika många dumma män som dumma kvinnor. Tillsammans utgör de en spretig grupp av otaktiska solochvårare, kärlekskranka spelmissbrukare, cyniska fotomodeller, intriganta latmaskar och hetsätande nagelbitare.
Alla är de plågsamt medvetna om sina egna lyten och motsägelser, men självinsikten förändrar inget i sak. ”Han tänkte att det bara var kutym att hata sig själv en aning efter att ha gått till en prostituerad, och blev därför inte upprörd när tanken slog honom: Jag är motbjudande.” som Mr Wu i novellen med samma namn resonerar. Ett genomgående tema i berättelserna är alltså glappet mellan vad man vill – eller tror att man vill – och vad man faktiskt gör.
Upptagenhet vid detta dilemma är inte det enda som Moshfegh har gemensamt med Freud. Hit hör också kroppens mer kväljande funktioner. Äckel är för hennes författarskap vad kåthet var för Henry Millers, som någon amerikansk kritiker formulerat det. Obesvärat tar hon sig an den fysiska människoorganismens oangenäma uttryck. Jag talar inte om den skröplighet som kommer med sjuk- eller ålderdom och som de allra flesta, åtminstone i teorin, anser värd både överseende och respekt, utan om de urladdningar och manifestationer som bara ska mörkas: gaser, portömningar, andedräkter som luktar toalett.
Det är som att Moshfegh under inga omständigheter vill göra sig skyldig till något så förnumstigt som att knyta ihop säcken
Nog bor det en provokatör i Moshfegh, men effekten är, i alla fall för mig, något annat än upprördhet. Moshfegh gör inte upp med solkiga otyg, hon varken förskjuter, straffar eller upplöser dem. I stället härbärgerar novellerna äcklet och tänjer på så sätt på medvetandet, kanske rent av på moralen.
En sak som jag tycker mindre om är sluten.
Så gott som alla noveller i samlingen tar slut före både klimax och epifani, alltså innan det som dramaturgin, språket och psykologin samstämmigt eller motstridigt pekar mot har hänt. Ibland innan något har hänt. Det är som att Moshfegh under inga omständigheter vill göra sig skyldig till något så förnumstigt som att knyta ihop säcken. Med detta lyckas hon, men i längden blir det väl entonigt.
Det är en ganska liten anmärkning, vill jag betona. Moshfeghs prosa är drastisk och intelligent. Fulheten och fräckheten en slagkraftig fernissa. Men den döljer bara hjälpligt att ”Hemlängtan till en annan värld” egentligen är ett suktande kärleksbrev till friheten.
Läs fler texter av Sandra Stiskalo och fler recensioner av aktuella böcker
