Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konstert
Belle and Sebastian
Göta Lejon, Stockholm
Trenden med att framföra äldre album i sin helhet får väl vid det här laget betraktas som permanent. Om det är en reaktion mot samtidens låtbaserade strömningskultur eller sug efter nostalgi må vara osagt, men oavsett vilket går Belle and Sebastian all in för underhållning i stunden. Just nu turnerar det skotska indiebandet med 30-årsjubilerande tandemskivorna ”Tigermilk” och ”If you’re feeling sinister” i set om två konserter på raken i varje stad med ett album per kväll.
Göta Lejon är dubbelt slutsålt och stämningen piggare än man kan förvänta sig en söndagskväll. I bakgrunden projiceras bilden av en bedagad studio, komplett med rullande bandspelare. ”Välkomna till Belle and Sebastians första skivinspelning”, hälsar sångaren Stuart Murdoch. Sedan smyger han igång de smått ikoniska öppnigsraderna om förvåningen över att ha varit glad en dag 1975. Låten ”The state I am in” sätter tonen för debutplattans dråpliga små berättelser om uppväxttid och vuxenblivande, sexuell förvirring och andliga grubblerier.
I mitten av nittiotalet blev Belle and Sebastian en tystare – om man så vill mesigare – motsats till dåtidens grabbigare britpopsound. Samtidigt är spännvidden större än man kan få för sig. Inte minst i en livesituation som denna med nio musiker på scen. Den festliga trumpeten i ”Expectations” drar nästan åt mariachihållet, medan kostymklädda gitarristen Stevie Jackson tar ut rock’n’roll-svängarna i ”You’re just a baby”. Lägg därtill en discoblinkande ”Electronic renaissance” med melodikasolo samt välkammad kammarpop med cello, piano och tvärflöjt.
När bandet återvänder efter en kort paus för att köra ytterligare ett axplock ur karriären kommer publiken snabbt på fötter när en betydligt färskare låt som ”Nobody’s empire” bultar i bänkraderna. Inte ens Stevie Jacksons rätt skrala, men rara soulballad ”Seymour Stein” sänker entusiasmen.
Medan publiken strömmar upp på scenen under ”The boy with the arab strap” smiter Stuart Murdoch själv upp på balkongen för att berömma utsikten, improvisera och småprata med folk i största allmänhet. Inte för att det går att klaga på pophantverket, men den gemytliga känslan är mot slutet mer smittande än musiken.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson
