Utställning
Madeleine Pyk
Fabriken, Bästekille, Österlen. Visas t o m 3 november
Det är lätt att tro att har man sett en bild av Madeleine Pyk så har man sett dem alla. Hennes ystra, dekorativa motiv tycks hämtade ur en bilderboksfantasi som ständigt producerar samma pastelliga leksakslandskap. En fabelvärld befolkad av ungefär samma cirkusmenageri från bild till bild, där hundar, harar, människor och tigrar mest ser ut att vänta på att något ska börja hända.
Dessa skarpskurna, aningen mekaniska figurer har med sina avlånga ansikten och vänligt plirande ögon blivit Pyks signatur och gjort henne till en av Österlens mest populära konstnärer.
Men om man tror att de är hela bilden väntar en rejäl överraskning när nu Fabriken i Bästekille, lagom till att konstnären fyllt 90 år, visar den hittills största retrospektiven över ett oväntat mångfasetterat konstnärskap som spänner över nära sjuttio år och snart sagt alla genrer.
Mycket i denna generösa och gedigna utställning hör förstås hemma just i den idylliska naivism som gjort Pyks bilder så lätta att känna igen. Men mycket har aldrig tidigare visats, mycket finns som kastar oanade mörka skuggor in i harmonin, eller överrumplar med en drastisk humor.
Framför allt slås jag av den flödande produktiviteten, en bildhunger som tvingar sig fram över masonitskivor, brädbitar, väskor och tygtrasor, och som när man ser dem så här ger många bilders skenbara, harmoniska balans ett drag av ältande process och provisorium.
Särskilt fint att se är det tidiga måleriet, där Pyk banar sig väg i ett korsdrag av moderna influenser: Picasso och Chagall, Klee och Dubuffet. Särskilt de båda senare, med deras fascination inför barnteckningarnas bildvärldar, tänker jag mig måste ha varit förlösande för Pyk. Detta i sökandet efter den spröda, underfundiga ton som blivit hennes egen, som lika otvunget kan dra åt det dystert myllrande och hotfulla som åt det skirt och svävande romantiska. Där den nu inte brister ut i vanvördig komik – som i en snusförnuftig tolkning av hur ”Jesus botar de blinda” (de får helt enkelt glasögon).
Bibliska referenser dyker också upp i flera mindre, grafiska verk från samma tid, alltid med en befriande, vardaglig lekfullhet. När Delila klipper håret av Simson är det själva den monumentala saxen som står i centrum för kompositionen, och i bilden av hur ”Noa släpper duvan” syns fågeln inte alls genom virrvarret av energiskt, flaxande klotter.
Men de verk som griper mig starkast är trots allt några svartvita kolteckningar från tidigt sextiotal, gjorda under en period då Pyk vårdades på Beckomberga sjukhus för en psykos. Här finns den fantastiska ”Papiljotter”, där det oregerliga hårburret ser ut att svämma över och förvandlas till en okänd sagovärld. Och i ”Spegling” svävar det trasdockslika ansiktet som ett ensamt spöke i ett formlöst urmörker.
Det är bilder som förskjuter hela utställningen med sin dova, oroliga tyngd. Såriga, och tidlösa.
