Förra gången vi var här, för nästan exakt ett år sedan, behövde vi eskorteras till området av israeliska soldater. Kibbutz Be’eri låg inom den militära zonen och intill dess entré stod stridsvagnar uppradade. Gaza ligger fem kilometer bort och stridsvagnarna avlossade salva på salva i den riktningen. Hamas svarade då och då med raketer som fick oss att kasta oss in i skyddsrum eller ner på marken.
När vi anländer den här gången är stridszonen en parkeringsplats. Det enda som hörs när vi stiger ur bilen är fågelsång.
Nitzan Peled kommer för att möta oss på cykel. Hon ber så väldigt mycket om ursäkt. Egentligen skulle hon bara träffa DN i dag, men hon har råkat dubbelboka sig. Snart får vi därför sällskap av en liten grupp nederländare.
Journalister, gissar vi först. Men det ska visa sig vara fel.
Attacken mot Be’eri inleddes efter att Hamas hade skickat cirka 3000 raketer mot Israel. Hamas-krigare invaderade därefter flera kibbutzer och jordbrukssamhällen i södra Israel, samtidigt som de gick till attack mot dansande ungdomar på Novafestivalen.
I Be’eri klippte de upp en bit av staketet som omgärdar samhället och forcerade det därefter med en minigrävare. Hundratals män från Hamas Nukhba-styrkor, terrorgruppens mest stridsutbildade enheter, tog sig in på området. Tanken är att kibbutzens egen säkerhetsstyrka ska kunna hålla fortet i fem minuter, sedan ska det israeliska försvaret, IDF, komma och ta över.
Det dröjde många timmar innan IDF kom till Be’eri. 102 av kibbutzens medlemmar dödades. Yngst var bebisen Mina Cohen, 10 månader, som sköts ihjäl i sin mammas armar. 32 personer togs gisslan av Hamas och fördes till Gaza. Av dem är 11 kvar i Gaza, varav 8 befaras vara döda.
Nitzan Peled står intill vad som ser ut att vara en stor fotbollsplan, fast med sand i stället för gräs. Runt den löper plast och det som gör att man förstår att det inte handlar om någon fotbollsplan är det stora plakatet längs med ena långsidan.
”I det här kvarteret blev Adi Dagan, Ayala Hetzroni, Liel Hetzroni, Yanai Hetzroni, Pasi Cohen, Tal Siton, Hana Siton, Isaac Siton, Hava Ben Ami, Zehava Haker, Zeev Haker, Suhaib abu Amer al-Razem, Tal Katz och Rafi Mordo mördade i den brutala terrorattacken utförd av Hamas den 7 oktober” står det.
– Det här kvarteret låg närmast platsen där Hamas-krigarna tog sig in. Det blev helt utplånat och husen har rivits, säger Nitzan Peled.
Hon berättar om överlevande som har återgett hur Hamasmän förde med sig en stor grupp människor till Be’eri-bon Pasi Cohens hus. De samlade dem där för att försöka förhandla med IDF. De ville ha fri lejd till Gaza.
Förhandlingen misslyckades.
– Vi visste inte på många månader varför IDF besköt Pasis hus. Till sist fick vi svar. IDF säger att de gjorde bedömningen att de gisslantagna därinne redan var döda.
Nitzan Peled är skeptisk till det svaret. Ett vittne, som själv befann sig i huset innan hon släpptes av Hamas, berättade för soldaterna utanför att flera civila befann sig i huset och var vid liv. Ett annat vittne som höll sig gömd i ett grannhus har berättat om sina minnesbilder.
– Det var barn bland gisslan i Pasis hus och hon säger att hon hörde dem skrika. Långt in på dagen skrek de, säger Nitzan Peled.
En israelisk stridsvagn besköt huset. Smällarna var enorma när huset träffades.
– Efter det hörde hon inga fler skrik. Vi är lämnade med många frågor obesvarade. I månader har vi krävt en oberoende utredning.
Nitzan Peled är skild och bodde ensam i en lägenhet i Be’eri. Morgonen den 7 oktober satt hon i sitt skyddsrum och försökte via olika whatsappgrupper få grepp om vad som pågick. Hennes yngsta dotter, 19 år, befann sig i ett annat hus och hennes exman var i deras tidigare gemensamma hem.
– Jag såg meddelande på meddelande om människor som bad om hjälp. Men jag såg inga meddelanden om folk som har fått hjälp. Jag kunde inte förstå eller acceptera, varför kom inga ambulanser? Var var militären? säger Nitzan Peled.
Vid 12-tiden hörde hon en hög smäll och röster som talade arabiska. Rösterna kom allt närmare. Nitzan Peled insåg att de var inne i huset.
– Jag hörde dem öppna kylen, flaskorna i dörren klirrade. Sen hörde jag smällar. De sköt mot dörren, säger hon.
Vi står inne i skyddsrummet där hon satt. Nitzan Peled visar hur ett skott gick rakt igenom en tavla som hänger på sned därinne.
Hon vet inte vad männen sköt med, men det var något som avlossade rejäla skott. Hennes öron ringde efteråt.
– Jag kände många fysiska känslor, men inga psykiska. Jag gick in i överlevnadsmode. Jag var helt tyst. Och efter en stund hörde jag att de gick. Jag skrev till min familj att jag var okej. Jag förstod inte situationen, jag skojade om det. Jag skrev ”jag hade just ett besök från Gaza”.
Efter att männen hade gått kände Nitzan Peled röklukt. Flera hus i kibbutzen brändes. Det visste hon inte då. Inte heller visste hon att flera människor brändes inne, eftersom skyddsrummen inte är designade för att stå emot eldsvåda eller giftig rök.
Först många timmar senare, när hon evakuerades från kibbutzen av israeliska soldater, fick hon veta att hennes grannes hus hade bränts. Elden spred sig till Nitzans badrum, men av oklara skäl tog den sig inte. Den slocknade.
Förra gången jag var i Be’eri var de enda människorna där militärer och journalister. Blodet hade ännu inte städats bort och spåren av strider syntes överallt. Brända bilar. Ammunition från automatvapen. Kulhål i väggarna vid Be’eris förskola, brända barncyklar.
Kulhålen är kvar där. Barncyklarna är bortstädade.
Men en flicka cyklar förbi när vi går runt i de värst drabbade kvarteren. Det finns liv här.
Det finns också gott om bevis på liv som har tagit slut. Nitzan Peled visar oss runt bland utbrända hus och glassplitter.
– Här bodde Sandra och Ohed med sina tre barn. Deras dotter Mina var bara tio månader, hon sköts ihjäl i Sandras famn. Sedan sköt terroristerna ihjäl Ohed inför hans fru och söner. Jag har inte sett Sandra sedan i oktober. Hon klarade sig, men jag tror inte att hon kommer tillbaka, säger Nitzan Peled.
Kibbutz Be’eri grundades 1946 och firade sin födelsedag dagen innan Hamas stora terrorattack. Den är känd som en utpost för den israeliska vänstern och var befolkad av pacifister, fredsaktivister och pro-palestinska israeler som arbetade mot israelisk ockupation.
Runt 200 av kibbutzens 1500 invånare bor i Be’eri igen.
– Vi är ett samhälle och vi tar hand om alla. Vi kunde inte acceptera att vissa fick flytta hem, men inte alla. Först när kibbutzen skulle kunna byggas upp skulle vi flytta tillbaka.
Kibbutzen har börjat byggas upp igen – men på en annan plats, 50 minuter bort, nära Beer Sheva. Där har staten byggt temporära hus till Be’eri-bor i väntan på att de ska kunna återvända på riktigt.
Om de kommer att vilja göra det.
– Det finns olika uppfattningar, men min åsikt är att vi inte kan bo i ett Förintelse-museum. Vi måste riva och bygga nytt, säger Nitzan Peled.
Vi står inne i Be’eris tandläkarmottagning. Eller i resterna av den.
”Min älskade Eitan. Du slogs som en hjälte. Du räddade många liv. Jag glömmer dig aldrig. Jag älskar dig. Din fransyska, Gaëlle” har någon skrivit på en vägg.
– En del ser ingen framtid för kibbutzen här. De vill hellre bygga upp den på en ny plats, som inte är precis intill gränsen till Gaza och inte så förknippad med blod och död, säger Nitzan Peled.
– Jag har respekt för det. Men när jag kom tillbaka kände jag att det är här jag ska vara. Det är rätt.
I Be’eri levde Vivian Silver. Hon var grundare av fredsorganisationen Women wage peace och tidigare styrelsemedlem i den ideella organisationen B’Tselem, som dokumenterar övergrepp mot mänskliga rättigheter i palestinska områden ockuperade av Israel.
Här dog också Vivian Silver. Efter att i flera veckor ha befarats vara kidnappad av Hamas, hittades hennes kvarlevor i det demolerade hemmet i Be’eri.
När vi står utanför Silvers hus hörs smällar. De är höga, men inte helt nära.
– Det är lugnt, det där är bra eld. Det är Israel som anfaller Gaza, säger en av de nederländska männen.
Gruppen vi trodde var journalister visar sig vara nederländska pro-israeler från staden Urk. De är i Israel för att volontärarbeta. Städa på olika ställen, plocka frukt. Just nu: dokumentera förödelse för att sprida ordet och mota antiisraeliska stämningar i Nederländerna.
Jag frågar Nitzan Peled om Be’eri-borna fortfarande är pacifister.
– Några av oss har bytt åsikt. Det är de eller vi. De tror inte längre att vi kan vara grannar, de vill flytta alla palestinier från Gaza, säger hon.
Nederländarna nickar instämmande. Nitzan Peled fortsätter.
– Jag var pro-palestinsk aktivist före 7 oktober. Jag, Vivian Silver och två till kvinnor hade en liten kommitté som stöttade en grupp Gazabor som tidigare hade jobbat på kibbutzen. Nu är två av oss fyra döda. Jag har inte haft mod att ringa våra vänner i Gaza sedan 7 oktober.
Det fortsätter smälla från Gaza. De dova ljuden av stridsvagnar som anfaller.
– Först hade jag svårt att finna sympati för de döda och saknade i Gaza. Jag var så upptagen med mitt samhälles sorg. Jag kan inte säga att jag tycker att de ska fördrivas härifrån, jag tror inte på den tanken. Men jag kan inte heller säga att jag tror på fred. Fred är naivt för mig, nu.
Däremot tror Nitzan Peled att det kan gå att nå en överenskommelse. Att det inte kan fortsätta som nu tycker hon är uppenbart.
– På hebreiska finns det ett uttryck som säger ”du dödar dig själv medan du skyddar dig själv”. Vi är väldigt bra på krig, på att uppfinna vapen. Vi är inte bra på att finna lösningar på problemet. En dag måste vi hitta en överenskommelse. Annars kommer våra liv att fortsätta ligga i dödens skugga.
En glad hund kommer springande. Han heter Luke och han trivs med att åter springa fritt inom kibbutzen.
– Det är ett bra liv för en hund, säger Nitzan Peled.
När hon blev evakuerad den 7 oktober försökte hon få med sig sin katt, Snö. Den helvita katten var livrädd på grund av alla ljud från bomber och gevär och ville inte samarbeta.
– Jag tog tag i henne i nackskinnet och hon bet mig, om och om igen. Min dotter sa ”vad gör du, hon vill inte” och då släppte jag, berättar Nitzan Peled.
Nästa gång Nitzan kom till kibbutzen återförenades de.
– Men jag har tänkt mycket på varför jag så desperat skulle ha med mig henne. Nyligen insåg jag det. Jag ville rädda åtminstone en levande varelse från Be’eri.
Ett år har gått. Nitzan Peled går i terapi och försöker bearbeta sitt trauma.
Det enda hon vet om framtiden är att den kommer att utspela sig i Be’eri.
– Jag litar inte på staten, jag litar inte på armén, jag litar inte på politikerna. De enda jag litar på är människorna från Be’eri, säger Nitzan Peled.
Vi ska ta farväl. Innan den gula grinden skiljer oss från varandra får Nitzan mig att lova att komma tillbaka och skriva om hur bra allting gick, till slut.
– Detta är den jag är, den jag är ska bo i Be’eri. Om jag för den sakens skull får en kula i huvudet och dör så dör jag i alla fall där jag hör hemma. Men jag är inte här för att dö. Jag är här för att jag älskar det här stället och jag vill bygga upp det igen, med mina människor.
