Festival
Östersjöfestivalen med Sveriges Radios Symfoniorkester
Verk av: Ludwig van Beethoven, Mats Larsson Gothe och Gabriela Montero
Dirigent: Marta Gardolińska
Solist: Gabriela Montero, piano
Scen: Berwaldhallen, Stockholm
Kanske ska man se tonsättarens kommentar som ett statement i den åsiktstäta samtiden: ”Symfoni nr 4” är absolut musik, alltså musik som inte skildrar någon utommusikalisk idé eller berättelse, menar Mats Larsson Gothe. Ändå dristar han sig till att tala om ett drama och beskriver hur verket (med ett Martin Luther King-citat som undertitel) föddes ur hans personliga ilska över att ”ett land invaderat ett annat land i en oprovocerad fullskalig invasion”.
Vreden hörs verkligen i denna fjärde symfoni som i lördags fick sitt uruppförande av beställarna, Sveriges Radios Symfoniorkester. Med polska dirigenten Marta Gardolińska på pulten låter det accentuerade motivet mer taggigt än partiturets ”pesante e mesto” – tungt och sorgset. Frustrationen ter sig gäll och gräll som i Sjostakovitjs mest krigslarmande stunder eller för all del hos Anders Eliasson. Inte minst i den typiska kontrasten mellan våldsamma utbrott och vilopunkter som Larsson Gothe odlat även i sina tidigare symfonier.
Jämfört med den förra, ”Symfoni nr 3” med material ur operan ”Blanche och Marie”, infinner sig samtidigt en tämligen identitetslös förutsägbarhet trots solistiska inslag i olika stämmor, däribland konsertmästare Malin Bromans violin. Men så har Mats Larsson Gothe denna afton, tillika Östersjöfestivalens överraskande pigga festivalfinal, hamnat i otacksamt sällskap av både Beethovens slitstarka sjua och kvällens självlysande solist.
Gabriela Montero är en politiskt engagerad pianist och tonsättare från Venezuela som till skillnad från sina länge tigande landsmän (jag tittar på dig, Dudamel) inte drar sig för att låta musiken belysa den politiska situationen i hemlandet. Som när hon uppmanar oss att höra även mörkret i den egna, på ytan läckert lättsamma pianokonserten ”Latin concerto”.
Senare, som bonuskonsert, uppmärksammar Montero den illegala gruvbrytningen i Amazonas med pianokvintetten ”Canaima”. Det är svårt att inte bli smått förälskad i hennes stil: ledig, öppen och levande. Särskilt när hon bländande elegant och inspirerat improviserar över publikens önskemelodier, från ”Helan går” till ”Dancing queen”.
Läs fler konsertrecensioner och fler texter av Johanna Paulsson.
