Översättarna som satt svensk litteratur på världskartan

”En kraftfull hyllning till vad det innebär att vara människa.”

Så löd en del av nomineringen när Ia Genbergs ”Detaljerna”, i översättning av Kira Josefsson, nominerades till internationella Bookerpriset i fjol.

När Saskia Vogels översättning av Linnea Axelssons samiska familjeberättelse ”Ædnan” kort därefter hade chans att tilldelas National Book Award stod det klart att något hade hänt.

De senaste åren har en rad svenska romaner översatta till engelska rönt stora framgångar. ”Nordic crime” har fått maka på sig för att ge plats åt annan typ av skönlitteratur.

Att det blivit så handlar delvis om att en ny generation översättare klivit fram.

– Vi är många översättare – och författare – som kommer med nya perspektiv just nu, säger Saskia Vogel över telefon från sin adopterade hemstad Berlin.

– Vi översätter sådant som inte tidigare fått plats.

Samtidigt har statusen för översatt litteratur skiftat. En vind har vänt, fortsätter Saskia Vogel, som föddes i Los Angeles men lärde sig svenska via sin svenska mamma och gymnasiet i Göteborg.

– När jag började jobba i förlagsbranschen i Storbritannien, för 14 år sedan, behövde man dölja att en bok var översatt. Det fanns ett motstånd. Så är det inte alls längre.

För henne startade översättarkarriären med en oväntad känsla. Hon arbetade på litterära magasinet och förlaget Granta i London när hon plötsligt fick en novell av svenska Lina Wolff skickad till sig: ”Nuestra Señora de la Asunción”.

– Jag hade aldrig känt så förut, att jag behövde överföra novellen till engelska. Jag ville verkligen att andra skulle få ta del av den. Det var rent fysiskt.

Därefter var hon fast. Hennes svenska blev allt bättre och i dag har listan över böckerna hon översatt till engelska blivit lång. Där finns, vid sidan av ”Ædnan”, titlar som ”They will drown in their mothers’ tears” av Johannes Anyuru och, senast, ”Caesaria” av Hanna Nordenhök.

Vad är speciellt med att översätta från just svenska till engelska?

– Man kan hålla en tystnad i svenskan som man inte kan i engelskan. En mening kan vara kort och stram och verka enkel, men är egentligen rik. Det finns en tillit där, mellan texten och läsaren.

På samma sätt måste det finnas en tillit mellan översättaren och författaren. Arbetet är hela tiden en balansgång mellan att vara texten trogen och att göra den tillgänglig för engelskspråkiga läsare. Där finns ett väsen som inte får gå om intet.

– Man måste stanna så nära textens väsen som man kan. Och med vissa texter behöver man ta sig större friheter än med andra för att kunna överföra dess väsen.

Karolina Ramqvists raffinerade komplexitet, Johanne Lykke Naderehvandis korta meningar och sätt att skapa magi mellan raderna – det är inte alltid enkelt, men att köra fast är också ett verktyg, säger Saskia Vogel, det gäller bara att stanna upp och lyssna. Att få en idé om vem författaren är kan också lösa knutar.

– Att översätta är jobbigt, i kroppen och hjärnan. Jag kommer alltid till en punkt när jag känner: nej, jag kan inte göra det här! Då brukar jag tänka på författaren, som en uppmuntran eller påminnelse om hur viktig konstformen är.

”Den som inte läser litteratur i översättning går miste om en mängd berättelser och idéer”, sade Kira Josefsson när hon och Ia Genberg nominerades till internationella Bookerpriset för ”Detaljerna” (”The details”).

Det är ett slags grund i hennes arbete.

Liksom Saskia Vogel började hon översätta från svenska till engelska för att hon drabbades av en stark känsla. I hennes fall: frustration. Hon hade inte varit särskilt intresserad av översättning tidigare, tyckt att det verkat oglamoröst och trist, men det förändrades när hon läste ”Araben” av Pooneh Rohi.

– I Nordamerika hade jag länge känt mig frustrerad över att Sverige sågs som ett socialdemokratiskt paradis. Det synsättet försvårade samtal om ojämlikheten, säger Kira Josefsson, som är född och uppvuxen i en mångspråkig släkt i Sverige men sedan länge bosatt i New York.

– Jag ville att folk skulle kunna läsa romanen på engelska, dels för att den är fantastisk men också för att den visar ett Sverige som åtminstone då var ganska okänt här borta.

Hennes översättning av ”Araben” kom 2016 och snart insåg hon att hon inte alls hade haft tråkigt.

– Tvärtom. Översättning är den perfekta arenan för att fundera på ord, språk och litteratur, men också på frågor om skönhet, makt och politik.

Hon funderar mindre på vad som gör just det svenska språket unikt.

– Kanske för att det är mitt modersmål. Det finns också så många olika svenskor. Men det är klart att vissa författare har en mer ”svensk svenska”. Man kan se viss skillnad mellan unga författare som kanske läst mycket på engelska, och äldre som är mer rotade i en svensk kanon.

Ia Genbergs svenska är en ganska ”svensk svenska”, säger hon. Meningarna är långa, slingriga. Det blev en utmaning när romanen skulle översättas.

– I engelskan gillar man inte så långa meningar. Samtidigt ville jag inte förenkla för mycket, det vackra språkets karaktär är så viktigt. Det är också det som är kul med översättning: man kan tänja lite på reglerna och på så vis vara med om att utveckla språket.

Det går alltid att fråga författaren, också. Som när hon översatte Hanna Johanssons ”Antiken” (”Antiquity”) och ville veta vad för slags värme hon beskrev. På engelska finns det så många ord att välja mellan och i översättning är de små nyanserna avgörande.

Har du någonsin stött på motstånd från en författare?

– Väldigt sällan. De får läsa under arbetets gång och de allra flesta tycker att det är kul att se sitt verk i ett annat ljus.

Det är något som Ia Genberg kan bekräfta. Hennes första tanke när hon läste ”Detaljerna” på engelska var att den var bättre än det svenska originalet.

– Det handlade väl om att jag är lite imponerad av engelska. Där finns så många fler synonymer. Men också om Kiras språk. Vi hade jättebra samtal.

De kunde handla om hur en hembränningsapparat fungerar, eller hur en titel som ”De svarta gästerna” bäst översätts. Att man som svensk författare förstår engelska gör nog att man känner sig mer involverad i processen, tror Ia Genberg.

– Men jag hade aldrig gått in och petat. Jag kände att hennes tolkning var lika bra som min. Framför allt insåg jag hur viktiga översättare är. De är broar mellan språk, kulturer och folk, de borde bada i mjölk och honung!

Riktigt så ser inte verkligheten ut. Visst finns där översättare som får uppmärksamhet och nomineringar till fina internationella priser, men lönerna är låga och många vittnar om en vardag som blivit tuffare i takt med AI-utvecklingen.

För Saskia Vogel har det varit viktigt att förlikas med insikten att AI kommit för att stanna. Men det finns en del hon aldrig kommer förstå.

– Varför ska AI skriva böcker? Varför vill vi ens det? Jag vill att AI ska förutse cancer och göra min deklaration åt mig.

I tider av motstånd blir det särskilt viktigt att lyfta fram hur viktiga översättarna är, fortsätter hon. Det är ett arbete som pågår och har gett frukt, med framgångsrika kampanjer som ”Name the translator” och förändringen av Bookerpriset som innebär att både författaren och översättaren prisas. Särskilt viktigt blir det att hålla ihop.

– Och vi som översätter från svenska till engelska har ett väldigt fint samarbete, säger Saskia Vogel och nämner bland andra Kira Josefsson.

– Trots att vi sitter i enskilda rum i olika länder.

Kira Josefsson tror att det finns flera förklaringar till att översatt litteratur blivit mer hippt. Det handlar om nya samarbeten, plattformar och priser, men också om översättare som varit bra på att synas i media och argumentera för sina namn på bokomslagen. Att svenska romaner sett ett uppsving handlar också om statliga stöd, menar hon, och agenter som arbetar hårt för att föra ut den svenska litteraturen.

– I dag finns i allmänhet en större förståelse för jobbet som översättare gör. Och det skapar ju en mer intressant litteraturvärld om man som läsare har en känsla för alla val som gått in i en text.

Även om hon uppskattar att bilden av Sverige breddats genom litteraturen sedan hon började arbeta med ”Araben” – bortom det socialdemokratiska paradiset – är hennes dröm att översatt litteratur ska få vara just det: litteratur.

– Att den inte behöver vara representativ för ett land. Ta en bok som ”Detaljerna”, som inte alls utger sig för att representera Sverige. Eller Judith Kiros ”O”. Ju mer litteratur som översätts desto friare kan vi vara i våra samtal. Inte som representanter för nationalstater, utan som personer som funderar på alla de frågor som det tryckta ordet kan undersöka.