– More slurs!
Uppmaningen att använda mer slurs – rasistiska, sexistiska och homofoba skällsord –kommer från en kille i publiken på Sovereign House. Det är en söndag kväll i mars och ett par hundra unga hippt klädda människor har samlats i en källare på södra Manhattan. Sovereign House har blivit navet för en avantgardistisk kultursalong som består av etablerade författare, debutanter och skribenter med konton på plattformen Substack. Kvällens tema är ”Bekännelser” – vilket är passande med tanke på att det för många i publiken blivit trendigt att vara ”tradcath”, det vill säga att konvertera till traditionell katolicism.
På kvällens program står åtta uppläsningar. Ketamin, som är ett bedövningsmedel för hästar, är favoritdrogen för många av författarna och nämns genomgående i texterna. Unga kvinnor iklädda genomskinliga klänningar utan bh och med knähöga strumpor läser fyndiga dikter med släpig röst om sexuella relationer med äldre män. Det är en del av ”tradwife”-trenden – det vill säga traditionella könsroller, en trend vi också sett diskuteras på svenska kultursidor.
Kvällen avslutas med en lång dikt av lokalkändisen Peter Vack, skådespelare och författare, som innehåller raden ”the summer of Trump” – en favorit som får alla att jubla och klappa händerna. Allt detta sker mot bakgrund av det amerikanska valåret, men publikens jubel är svårtolkat – hejar de på Trump? En viss oklarhet råder och det är en del av poängen.
På Sovereign House uttalas inga triggervarningar – tvärtom uppmuntras man att töja på gränserna för vad som är socialt accepterat
Bilden av den amerikanska högerns supportrar är normalt en annan – äldre, vita sydstatsbor, iklädda den röda MAGA-kepsen, inte coola kulturarbetare. Men dagens högerrörelser i USA samlar oväntade grupper. Författarna på Sovereign House har ledsnat på den politiska korrekthet som de uppfattar finns hos kulturarbetare och i universitetsmiljöer. På Sovereign House uttalas inga triggervarningar – tvärtom uppmuntras man att töja på gränserna för vad som är socialt accepterat.
Vi befinner oss på Dimes Square, ett mikroområde i gränslandet mellan Lower East Side och Chinatown. Dimes Square sträcker sig över två kvarter där Canal Street korsar Division Street. Det är ett undantag från Manhattans annars ikoniska rutnät av gator. Resultatet har blivit ett slags torg, som under den varma halvan av året stängs av för trafik. Här finns enkla kiosker, billiga dumplinghak och tvättautomater, insprängda gallerier och barer.
Detta är en av få fickor på Manhattan som fortfarande är (förhållandevis) billigt och därför bor gärna unga kulturarbetare här. Området blev hippt under pandemin tack vare de många uteserveringarna runt torget. Utanför restaurangen Le Dive eller på baren Clandestino sitter konstnärer, designers och fotografer. Mest märks författarna, som trotsat idén om subkulturens död och lyckats skapa en fysisk plats där de samlas.
Även svenska författare har koll på vad som händer i området. Ofta delar exempelvis de svenska poeterna Elis Monteverde Burrau och Ali Alonzo inlägg från författare som associeras med Dimes Square, såsom Sean Thor-Conroe, Jordan Castro och Madeline Cash.
Men att associeras med områdets litteraturkrets är inte bara positivt laddat.
Kulturskribenten Mike Crumplar har blivit känd för sin kritik mot rörelsen. Hans nyhetsbrev på Substack innehåller en salig blandning av skvaller och kulturkritik. I dag har han över 8000 följare. Crumplar, eller ”Crumps” som han kallas, var den som först använde begreppet fascism för att beskriva vad som pågår inom Dimes-rörelsen.
– Kretsen består av unga kulturarbetare som tröttnat på metoo och cancelkultur. Där ingår även techpersoner som vill få kulturell status. De är rika, har råd att finansiera fester och fungerar som Gatsbyfigurer. Jag tycker att det finns likheter med Weimarrepublikens avantgardekultur under 1920-talet.
I podden ”Red scare” slänger de sig gärna med n-ordet, kritiserar feminism och är öppet antivaxxare
I 20-talets Tyskland samlades unga författare runt den karismatiske Ernst Jünger. Mest känd är han för sina krigsdagböcker men han skrev också högerextrema traktater som inspirerat libertarianer och fascister. I dag har han en beundrare i Peter Thiel, en techmiljardär och Trumpsupporter som donerat stora summor till republikanska politiker som spridit lögnen om att valet 2020 var riggat. Enligt rykten finansierar Thiel en del av aktiviteterna runt Dimes Square, bland annat en anti-woke filmfestival, men ingen vet säkert.
Alt-right-tendenserna kommer till uttryck i kulturpodcasten ”Red scare”, som drivs av Anna Khachiyan och Dasha Nekrasova. De är två kvinnor i 30-årsåldern som beskriver sig själva som bohemiska dagdrivare från forna Sovjetunionen. I podden slänger de sig gärna med n-ordet, kritiserar feminism och är öppet antivaxxare. De har även sexigt fnissande intervjuat kontroversiella figurer inom den amerikanska högern. 2022 gästade alt-right-personligheten Alex Jones podden. Han dömdes nyligen att betala över en miljard dollar i skadestånd för att ha spridit en konspirationsteori om skolskjutningen i Sandy Hook 2012.
Khachiyana och Nekrasova anses vara drottningarna av Dimes, och deras inflytande märks genom att många av områdets författare har anammat deras släpiga röster och nonchalanta jargong. Och så förstås deras post-ironi, det vill säga att aldrig vara tydlig med om man är allvarlig eller inte. Resultatet blir att allt kan vara ”på skämt”.
Den 31-årige Nick Allen driver Sovereign House. Vi möts på en bar med bitcointema där han dricker en espresso martini iklädd kavaj inför en uppläsning som ska äga rum senare på kvällen. Han berättar att han egentligen skulle ha gått på mässa i en kyrka i NoLita, men prioriterat den här intervjun. Han öppnade Sovereign House i mars 2023 för att skapa en fristad för kulturen.
– Det är svårt att avlägsna sig från politiken i USA. Man är tvungen att delta i den genom valen och all politisk reklam. Men kulturen bör vara åtskild från politiken och jag ville skapa en sådan plats med Sovereign House.
Att inte rösta är enligt Nick Allen ett första viktigt steg för att ta avstånd från det han anser vara en korrumperad demokrati
Projektet finansieras enligt Allen av hans privata tillgångar. Han berättar att han tidigare arbetat med bitcoin och anser att bitcoin blev en kulturell rörelse som utmanade den rådande ordningen.
Allen beskriver sig själv som postpolitisk, något som för honom bland annat innebär att han avstår från att rösta. Att inte delta i den demokratiska processen har varit ett omdebatterat ämne i USA under våren. I primärvalen har demokratiska väljare valt att inte rösta eller rösta blankt som protest mot Joe Bidens stöd för Israel. Att inte rösta är enligt Allen ett första viktigt steg för att ta avstånd från det han anser vara en korrumperad demokrati.
Ett annat sätt att avlägsna sig från politiken är genom ironin.
– Om man inte tas på allvar blir man fri att experimentera. Man slipper få en viss etikett klistrad på sig. Det gör att man undgår politisk fångenskap.
Den post-ironiska tonen präglar litteraturen såväl som samtalen på Sovereign House. Även inom den samtida svenska poesin har ironin debatterats. Enligt kulturskribenten Mike Crumplar är den post-ironiska otydligheten ett sätt att inte fullt ut behöva ta ansvar för sina politiska ställningstaganden, som ofta är tydligt höger. Ett exempel på hur den kommer till uttryck är den provokativa konsten.
– Jag har i grunden inget emot provokativ konst men på Dimes finns en hel del halvbra författare, filmskapare och konstnärer som på ett ganska slappt sätt försöker provocera genom att revoltera mot politisk korrekthet. Användandet av slurs är ett exempel. Men chockfaktorn gör inte konsten automatiskt banbrytande eller intressant.
På uppläsningen som vi lyssnar på använder Peter Vack ordet ”kike” flera gånger, ett skällsord för judar
I USA är det tabu att använda slurs, med n-ordet som främsta exempel. På uppläsningen som vi besöker använder Peter Vack ordet ”kike” flera gånger, ett skällsord för judar, som han dessutom kryddar med ”bög” och ”efterbliven”.
Crumplar anser att en stark politisk nihilism har banat väg för den reaktionära konstströmningen på Dimes. Det är ett sätt att vara rebell, att göra uppror mot etablissemanget.
– Det som drar hippa konstnärligt lagda ungdomar till den reaktionära politiken är idén om att göra revolt mot borgarklassens liberala ideologi. Wokekulturen ingår i det man vänder sig mot.
Historiskt har konstnärliga kretsar ofta varit radikala och revolterat mot konservativa normer. Noah Kumin, som driver den populära tidskriften Mars Review of Books, menar att Dimeskretsen reagerar på det faktum att prydheten de senaste åren kommit från vänstern. Vid flera tillfällen har han haft sina releaser för tidskriften på Sovereign House.
– Jag tror att läsarna har blivit mindre sofistikerade. Många tror att en idé som uttrycks i skrift är ett uttryck för en författares ståndpunkt. Men konst är ett sätt att utforska vad det innebär att vara människa och i det ingår de mörka sidorna. Det är det som gör litteraturen så mäktig – det är en arena för idéer och känslor som inte passar i mer städade sammanhang.
Pandemin, säger Kumin, var en utlösande faktor för rörelsen.
– Staten förbjöd små uppläsningar och teaterföreställningar, samtidigt som Burger King var öppet. Det blev naturligt att de som var kritiska mot förbuden samlades. Om man vill vara bohem eller kosmopolit kan man inte ta hänsyn till sådana restriktioner.
Många som har drömt om kretsen runt konstnären Andy Warhol på 1960-talet känner kanske att de funnit något liknande på Dimes Square. Och man kan inte låta bli att inspireras av den kreativa kraften och upplevelsen av ett konstnärligt sammanhang. Samtidigt är det förvirrande. Handlar Dimes bara om unga människor som gör uppror mot sin föräldrageneration eller är det faktiskt en form av fascism som bubblar upp?
Mitt i uppläsningen ställde sig två personer upp i publiken och skrek att Davis var rasist, antisemit, sexist och transfob
Det är svårt att släppa känslan av att Dimes Square inte alls befinner sig utanför politiken utan tvärtom är genomsyrat av politik – en konstnärlig rörelse som dessutom är uppbackad av reell makt i form av kapital. Det allra första eventet på Sovereign House var ett boksläpp för högerbloggaren Curtis Yarvin, en vän till Peter Thiel. Yarvin har inspirerat ledande republikanska politiker. Han har inte bara argumenterat för att en liberal elit korrumperat politiken, utan också utförligt beskrivit hur demokratin skulle kunna störtas och ersättas av en monark eller diktator.
I juni förra sommaren ägde ett omtalat evenemang rum på Sovereign House. Uppläsningen ”Monsters of alt lit” leddes av Dasha Nekrasova, ena halvan av podden ”Red scare”. Hon hade samlat några av Dimesrörelsens mest kontroversiella författare. En av dem var Matthew Davis, som i texten han framförde gjorde narr av en transkvinna – i vanlig ordning var det svårt att avgöra om det var satir.
Mitt i uppläsningen ställde sig två personer upp i publiken och skrek att Davis var rasist, antisemit, sexist och transfob. En av dem vände sig även till dem som lyssnade och anklagade dem för att vara medskyldiga.
En allvarlig stämning sägs ha lagt sig över rummet, kanske för första gången på Sovereign House. Men den skingrades snabbt. Dasha Nekrasova reste sig upp och skrek ”Who the fuck let you people in?” Publiken började applådera och de två föstes snabbt ut ur lokalen.
