Dramaten har fyllt år igen. Den 17 maj firade Sveriges nationalscen för det talade dramat 237 år, med traditionsenlig utdelning av diverse medaljer och stipendier till sina medarbetare.
Enligt genusvetaren Vanja Hermele, som skrivit boken ”Antiorganisationen” om Dramaten, är födelsedagsfirandet typiskt för den här finkulturella institutionens familjära – eller autoerotiska? – aura. Hurra för oss!
I så fall får väl Hermele räknas som en partykraschare. Eller som den där gästen på festen som påminner om att det är en dag i morgon också och sedan kollar ifall det hånglande paret i hörnet behöver en intimitetskoordinator.
Men som Hermele konstaterar är det förstås alltför typiskt att karaktärisera jämställdhetsarbete som glädjedödande. Och kanske måste det bli dålig stämning för att luften ska rensas på allvar i ett dammigt marmorpalats?
Så verkar det i alla fall i ”Antiorganisationen”, som har undertiteln ”Dramaten och metoo”. Boken är en uppgörelse med teaterns romantiska konstsyn och en inifrånskildring av en dysfunktionell familj. Tacksamt nog studerar Hermele alltså Dramaten under det verksamhetsår som kulminerar med uppropet tystnadtagning, där kvinnliga skådespelare pratade ut om sexuella övergrepp och trakasserier.
Var går gränserna för konsten? Kan man ursäkta manliga divor med att de levererar på så hög nivå? Eller är det dags att sluta dalta med män med genikomplex?
”Antiorganisationen” undersöker de spänningsförhållanden som präglar konstnärliga verksamheter, inklusive institutionen vid Nybroplan i Stockholm – mellan mätbarhet och feeling, kontroll och frihet, arbetsmiljölag och lekstuga.
Hermele jagar efter den otillgängliga teaterchefen, hänger med receptionister och inspicienter, skådespelare och regissörer, får ett snack med lokalvårdaren som har pluggat företagsledning. Det har däremot inte teaterchefen. I stället är han en uppburen regissör, frågan är om det räcker för att driva en teater med flera hundra medarbetare.
Eftersom Dramaten just 2017 står utan både vice vd och ordinarie personalchef är svaret uppenbarligen nej. Nästan alla beslut tycks gå via teaterchefen, som har fullt upp med det konstnärliga. Det krävs ingen examen i organisationsvetenskap för att felsöka detta upplägg. Men triggervarning utfärdad för hr-överintresserade.
Av forskningsetiska skäl håller Hermele alla namn hemliga men anonymiseringen blir, för att tala med bokens begreppsapparat, performativ. Vem teaterchefen var? Jo – spoiler alert – Eirik Stubø.
Tyvärr bjuder ”Antiorganisationen” också på en del omständlig läsning, med långrandiga reservationer, ansträngda analyser och blandade självklarheter
Den som har koll (eller internet) begriper också att den argsinta tyska regissören, som håller teaterns medarbetare på tårna, inte kan vara någon annan än Michael Thalheimer. Skrämseltaktiken fungerar eftersom den aktiverar organisationens flexibilitet inför det stora geniet. Ett fullskaligt byggprov av scenografin? Vi löser det! Medan en kvinnlig regissör har svårt att få gehör för ett konfettiregn (en underbar upplysning i boken är att det finns en Facebookgrupp som heter ”Scentekniker mot konfetti”).
Poängen är att detta slags management by fear är ett manligt privilegium, som även praktiserades av Ingmar Bergman och otaliga farbröder före honom.
Ironiskt – eller följdriktigt – nog var det samma metod som slutligen gav ordentlig skjuts till teaterns jämställdhetsarbete: skräck. Metoo gjorde plötsligt den trögrörliga organisationen flexibel värre, när det var något mer än hållbarhetsredovisningens godkännande som sattes på spel.
Kapitlet om metoo är höjdpunkten i ”Antiorganisationen”. Här framgår bland annat ledningens strategiska okunskap, det vill säga att den försökte komma undan med att inte känna till missnöjet. Inte minst är diskussionen om tystnadskultur intressant. Är problemet att medarbetarna inte pratar med ledningen eller att ledningen aldrig gett sken av att vilja lyssna?
Tyvärr bjuder ”Antiorganisationen” också på en del omständlig läsning, med långrandiga reservationer, ansträngda analyser och blandade självklarheter. En inspicient som är trevlig begår ett ”förebyggande omsorgsarbete”, medan vi får veta att stora scenen har högre status än de mindre scenerna, att vuxenteater värderas över barnteater, att kända regissörer och skådespelare har mer att säga till om än andra, och så vidare.
Vi lär hur som helst behålla den krånglande konsten, för vi behöver äggen, som det heter i ett gammalt Woody Allen-skämt
Hermele är forskare främst – boken är en omarbetning av hennes avhandling – och debattör bara mellan raderna. ”Ett verkligt geni ska inte tyngas ned med något så själsligen dödande som organisationsfrågor som arbetsmiljö och arbetsledning.” Så beskrivs till exempel konstsynen på Dramaten, i en lätt avfärdande sarkasm.
Men antagligen vill inte Hermele heller att den konstnärliga ledningen ska ersättas av en hr-avdelning, som helt pulvriserat ”mytbildningen” att konst skapas av konstnärer. Och bokens slutsats – att Dramaten inte kan låtsas om att den inte är en arbetsplats – är förstås rimlig. Efter metoo har Dramaten också delat upp teaterchefens roll på två personer: en vd respektive en konstnärlig ledare.
Slutet gott, allting gott? Nja, men vilken familj är fullt funktionell. Vi lär hur som helst behålla den krånglande konsten, för vi behöver äggen, som det heter i ett gammalt Woody Allen-skämt.
När Dramaten fyllde 200 år publicerades en präktig jubileumsvolym, med Jarl Kulle utklädd till teaterkungen Gustav III på omslaget. I en ”självmedlidande” krönika citerade dåvarande Dramatenchefen Lars Löfgren sina föregångare på posten. ”Under dagliga omsorger för andras nöjen är han sjelf oupphörligen ett rof för ledsamheter och bekymmer”, som Edelcrantz skrev 1810.
Möjligen skulle Hermele definiera denna klagosång som en romantiskt skolad flykt från ansvar. Oavsett kan lärdomarna från metoo förhoppningsvis leda till att nästa person som får jobberbjudandet inte svarar som stjärnaktrisen Tora Teje: ”Nej tack, jag vill dö en naturlig död.”
Läs fler texter av Jacob Lundström och fler recensioner av aktuella böcker.
