På jakt efter en förlorad barndom i förorten

När bilarna kröp fram under parkeringsfickornas plåttak och deras karosser glänste i solljuset påminde de om skalbaggar. Också människorna var miniatyrer. Som små kolonier stod de vid 3:ans busshållplats eller runt alkisarnas bänkar eller utanför kvarterskrogen Spisaren inspunna i tjocka moln av cigarettrök. Om de nu inte rörde sig i de glesa karavaner som passerade under mig: mammorna med sina ungar, sömngångarfarsorna, åldringarna, narkomanerna som stannat i steget och somnat där de stod. Och ungdomsgängen. Rastlösheten som vibrerade om dem. Dessa horder av löst sammansatta kroppar på väg ingenstans.

Minnesbilderna kommer för mig när jag sitter i bilen med fotografen André och ser gångbron som välver sig över körbanan. Så gott som varje dag under min uppväxt passerade jag över bron; den ledde till min förskola och mellanstadieskola, till centrum och vårdcentralen, fritidsgården och basketplanen, den vildvuxna dungen där vi samlades för att slåss, mina vänners lägenheter och, vill jag minnas, under en kort period, min pappas stökiga enrummare.

På nätet har jag läst att området genomgått en omfattande upprustning de senaste åren

Dagar, säkert månader i ackumulerad tid, stod jag där uppe med händerna på räcket och såg ut över min värld. Inga hemligheter kunde den undanhålla för mig. Inga gator, grönområden, gårdar eller gränder var obeträdd mark. Detsamma gällde de boende i området, vars levnadsvanor, kroppsspråk, uttryckssätt, sociala koder jag var så förtrogen med att ingen tycktes vara mig främmande.

När jag nu tittar ut genom bilfönstret grips jag av en känsla av desorientering. Smala gång- och cykelstigar löper fram på ömse sidor om vägen och nybyggda höghus reser sig som monoliter.

På nätet har jag läst att området genomgått en omfattande upprustning de senaste åren. Medier, kommunpolitiker och byggbolag beskriver Vikingavägen i stadsdelen Linero i östra Lund som ett bra exempel på hur ett ”nedgånget och socialt utsatt miljonprogramsområde” genom ”uppfräschning och förtätning” kan bli mer ”attraktivt och välkomnande”.

Mitt uppväxtområde, min enda egentliga hemvist på jorden, har förändrats, slitits i stycken, och återuppbyggts till oigenkännlighet. Jag gillar det inte. Jag vill att Vikingavägen ska förbli sådan jag minns den, sådan den en gång var. En förändrad arkitektur och topografi innebär ett förändrat minneslandskap, en förvrängning av hågkomster som bara platsen kan återuppväcka; en utraderad barndom. Jag förstår att mitt återbesök är en sista chans att fånga minnesfragmenten som virvlar likt sotflagor i vinden.

Jag möts av en bekant syn: vår hyreslänga, Vikingavägen 22

Men bakom det nya gömmer sig det gamla. Jag möts av en bekant syn: vår hyreslänga, Vikingavägen 22. Den är så anskrämlig att jag skrattar till. Huset har krympt ett par storlekar, en betongkropp med rektangulära fönster. Stuprören är rostiga, fasaden fläckad av lav och mögel, missfärgad av tid, väder och vanskötsel. I många av fönstren är persiennerna trasiga, juldekorationerna sitter ännu uppe, gardinerna är neddragna eller hänger på sned.

Precis som jag minns det.

Det är tjugotvå år sedan jag var här senast. Rummen i lägenheten tömda på möbler. Bara två väskor med mina tillhörigheter stod ute i hallen. Jag skulle överräcka nycklarna till de nya hyresgästerna och lämna det hem som varit mitt sedan vi kom till Sverige nitton år tidigare. Mamma var död sedan några månader, brorsan hade flyttat till en vän. Min framtid sträckte sig inte längre än de kommande timmarna.

Det ringde på dörren, jag öppnade den, och där framför mig stod vi igen: en mamma, slående lik min egen, och en pojke i tvåårsåldern, Camilo, en kopia av mig. Hans bruna lockar hängde ner över ögonen. Han grep oroligt om sin mamma och pressade ansiktet mot hennes lår. Det var som om vår lilla familj flyttade in på nytt och allt började om. Jag plockade fram ett porträttfoto på mig från dagis och sträckte fram det till mamman. Hon ryckte till, satte sig på huk och höll upp fotot framför sin son. Som glodde storögt på sig själv.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Jag kliver ut ur bilen, och när jag panorerar omgivningen inges jag av en fantomkänsla: jag ser det som inte längre finns. Hjärnan tycks vara så fast inställd på att blicken ska fästa vid vissa bekanta föremål att den frammanar dem likt en synvilla. Under ett kort men intensivt ögonblick ser jag den stinkande blå containern som vi rotade efter leksaker i och som flera gånger stacks i brand, parkeringsfickornas stolpar med stripor av färg från alla bilar som repat lacken, de otrimmade buskarna och träden som växte höga därbakom. Allt är dock borta. Illusionen upphör samtidigt som den uppstår, och utsikten är obruten.

När jag träffar bekanta som det har gått bra för, kan jag känna ett slags hopp – om de blivit för framgångsrika kan min själ förmörkas av avund

André pekar upp mot hyreslängan på andra sidan vägen, en bit upp för sluttningen. ”Där”, säger han, ”längst ut till vänster, i D-trappan, växte jag upp”.

Innan jag själv förmådde att göra det, eller ens drömde om möjligheten, lämnade André Linero och tog tillflykten till Malmö. De minnen jag har av honom är tätt sammantvinnade med min storebror. De var under en period i tonåren oskiljaktiga, tillhörde den skara av unga män som kom och gick i vår lägenhet, med vilda blickar och blod i munnen.

När jag träffar bekanta från uppväxten som det har gått bra för, och som verkar må okej, kan jag känna en värme, ett slags hopp. Men om de blivit för framgångsrika kan min själ förmörkas av avund och missunnsamhet. Skönast är det när jag stöter på någon otrevlig som det har gått sämre för. Då kan en känsla av tillfredsställelse infinna sig därför att det jag betraktar som deras misslyckande är ett mått på hur långt jag kommit i livet, en personlig seger. Men eftersom känslan vilar på en lögn, och därmed ett självbedrägeri, blir den kortvarig och övergår ofta i skam och sorg.

Jag är medveten om att självförverkligande för människor ur de lägsta klasserna ofta har med rena tillfälligheter att göra. Några kommer att hitta ett sätt att bryta mot den sociala ordningen. Men de flesta har, bara genom att födas på en särskild plats och av just sina föräldrar, underkastelsen inristad i sina kroppar.

En av dem som trotsade klassamhällets ödesbestämmelse var André. Jag föreställer mig att han kunde kosta på sig att lalla runt, härja och slåss därför att han i sin passion för fotografi, som han utvecklade tidigt, hade upptäckt en spricka i muren till ett universum av möjligheter bortom vår döende galax.

Han frågade om jag ville medverka i ett reportage. ”I ett va fan då?” måste jag ha tänkt

Från den ena dagen till den andra var han borta. Och när jag såg honom igen, några år senare, var det i en ny skepnad. En höstdag 1995 kom han gående i korridoren på min högstadieskola. Han hade en kamera hängande i en tjock rem runt halsen och en reporter vid sin sida. Han frågade om jag ville medverka i ett reportage. ”I ett va fan då?” måste jag ha tänkt eftersom jag minns att han mer än en gång fick förklara vad han skulle rapportera om. Det pågick en debatt om huruvida skolungdomar skulle få bära huvudbonad i klassrummet. Jag och min kamrat Cesar svarade på frågorna och lät oss fotograferas. Jag har sparat artikeln. Rubriken lyder: ”Keps eller inte? Våga tycka olika”. Jag har en svart mössa på huvudet, hörlurar klämda runt nacken, min mun gapar en aning och jag ser allmänt tölpaktig ut. Fotot är taget av: ANDRÉ DE LOISTED.

Blott arton år gammal hade han tagit klivet över till andra sidan. Han var inte ett objekt som blev dokumenterat utan ett subjekt som dokumenterade.

När vi rör oss ner mot hyreslängorna och jag tittar bort mot gångbron minns jag att brorsan en gång sprejade Andy ’90 på betongpelaren. Taggen lös som neonbokstäver efter mörkrets inbrott, och jag var omåttligt stolt över min storebror. Men eftersom han sprejat sitt eget namn bara ett stenkast från vårt hem behövde inte polisen – som redan hade vår familj på radarn – vara Sherlock Holmes, och dagen efter knackade det på vår dörr. Jag har inget konkret minne av polismannen, bara att hans närvaro drog som en iskall vind genom rummen, ett förebud.

Vuxenvärlden hjälpte inte min bror att förstå – i stället valde de att göra det omvända: bestraffa och isolera honom

Det var första men inte sista gången brorsan hamnade i klammeri med rättvisan. Han var bara elva år gammal och uppståndelsen – polisens och skolans involvering, skadeståndet för vandalisering som mamma fick betala – stämplade honom som brottsling, en odugling, något han tidigt införlivade i sin identitet. Vuxenvärlden hjälpte honom inte att förstå, formulera och hantera de känslor som låg till grund för hans upproriskhet – stressen att leva i fattigdom, mammas ängslan, områdets negativa inverkan på unga, smärtan över att pappa stuckit.

I stället valde de vuxna att göra det omvända: bestraffa och isolera honom, ingjuta skam i honom, låta självhatet och alienationen tränga in och forma hans personlighet. Mammas böter försvann in i statskassan, men renderade inte de arbetstimmar där sanerare kunde avlägsna klottret. Elva år senare, 2001, när jag lämnade Linero och svor att aldrig återvända, lös taggen ännu emot mig under bron, bara aningen mattare.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

André vill fotografera mig utanför fönstren till vår gamla lägenhet. Daggfunkior, rynkiga och stora som näckrosblad, väller upp ur rabatten. De borde inte växa här, tänker jag. Daggfunkior hör hemma nära sjöar och vattendrag, i sagor om grodor och prinsar, inte i en miljö av betong och metall. Så hejdar sig André tvärt, sänker kameran och tittar förbi mig: ”Det står nån i fönstret bakom dig.”

”Ser man på”, säger hon. ”Det var vi som flyttade in efter er”

En kvinna med kortklippt gråblont hår i en rufsig gloria runt huvudet har uppenbarat sig i dunklet i mitt pojkrum. Hon är i pensionsåldern, ler vänligt. ”Hej på er”, säger hon. ”Hej”, svarar jag. ”Vi skulle bara ta några snabba bilder. Det är så att jag växte upp i den här lägenheten.” Leendet blir bredare. ”Du spelade basket, visst?” säger hon. ”Ja”, säger jag häpet. ”Men ser man på”, säger hon. ”Det var vi som flyttade in efter er.”

Tanken att mamman och pojken med de bruna lockarna ska bo kvar har inte ens slagit mig. ”Är det sant?” säger jag. ”Du hade en liten son, eller hur?” Jag ångrar genast att jag ställt frågan. Tjugotvå år är lång tid och mycket kan ha hänt pojken sedan dess. ”Han är inte så liten längre”, säger kvinnan. ”Camilo är 24 år gammal. Du kan få träffa honom.” Hon vänder sig om och försvinner in i lägenheten.

Ut genom porten kliver mamman, och efter henne, med lockarna hängande ner under kepsen, kommer Camilo. ”Nej, men för helvete”, säger jag. Jag går fram till mamman och kramar henne, och kramar sedan pojken som numera är en man lika lång som jag. Jag inser att han inte kan ha en aning om vem den skalliga snubben är som trycker sin kropp mot honom. ”Du minns så klart inte mig”, säger jag. ”Men jag träffade dig när du var mycket liten. Jag bodde i lägenheten innan ni flyttade in. Och när jag lämnade nycklarna till din mamma slog det mig hur lik du var mig när jag var i din ålder.” ”Okej”, säger Camilo, ännu osäker på vad vi hetsar upp oss över.

Hon undrar hur det gått för mig och brorsan – det känns fint att höra

Marie, mamman, säger att hon har varit orolig för oss, att hon undrar hur det gått för mig och brorsan. Det känns fint att höra det. ”Vi mår bra”, säger jag. ”Vi har fått barn båda två och har jobb vi trivs med. Allt löste sig till slut, tack och lov.” I ögonvrån noterar jag att Camilo verkar vara mer avslappnad så jag inkluderar honom i samtalet. ”Vad gör du då, Camilo?” frågar jag.

Jag förväntar mig att han ska sänka blicken, skruva på sig och kryptiskt svara: ”Jag är mellan jobb”. Eller möjligen: ”Jag städar studentlägenheter”, eller redogöra för sin långa historia av psykisk ohälsa.

Camilo säger: ”Jag pluggar ekonomi på Lunds universitet och satsar på musiken vid sidan av.” ”Camilo är mycket driftig”, fyller hans mamma i. ”Han pluggar ekonomi för att själv kunna kontrollera sin musikkarriär och inte hamna i händerna på folk som försöker utnyttja honom.”

”Fan vad fint att höra!” säger jag och lägger band på mig för att inte krama honom på nytt. Jag skämtar som jag brukar när studenter berättar om sina akademiska ambitioner: ”När du är klar kan du få hantera mina enorma tillgångar.”

När Camilo pratar väcks en vag irritation inom mig. Det är inte valet av utbildning eller hans drömmar utan hans dialekt. Camilo talar lundensiska. Han låter med andra ord som människorna som bor i Lunds centrala delar, i Professorstaden, eller på Väster, och på Östra Torn, eller för den delen Linero norr om Vikingavägen – på andra sidan av den knivskarpa gränsen mellan miljonprogramsområdet och villaidyllen. Kort sagt: där akademisk borgarklass hör hemma.

Våra r skiljde sig markant från akademikerskånskans – ädelskånskans – status-r

När jag bodde här talade arbetarklassen och stadens prekariat särpräglad skånska. Vi lyckades aldrig göra oss av med de grötiga diftongerna eller de skorrande r:en som uppstod och liksom bröts av längst bak i munnen, vid svalget, och lät som harklingar. Våra r skiljde sig markant från akademikerskånskans – ädelskånskans – status-r, detta enerverande lilla kukhuvud till försmädlig bokstav som sa allt om personens sociala status och geografiska hemvist, som rullade fram i käften på den som uttalade det och under färden genom munhålan slipades ner, för att nå tungspetsen där den nästan helt löstes upp i ett visslande ljud, en läspning, ett talfel.

Eftersom Camilo talar lundensiska, och då han vuxit upp på Vikingavägen där han utvecklat sitt språk, måste det väl innebära att hela området gjort en klassresa?

”Hur är det att bo på Vikingavägen nuförtiden?” frågar jag. ”Det är mycket bättre än tidigare”, svarar Marie. ”Det finns fortfarande sociala problem, men det går inte att jämföra med hur det var när vi flyttade in.” Hon sänker blicken och säger med lägre röst: ”Fast vi funderar på att flytta. Grannarna ovanför oss väsnas för mycket. De spelar musik till långt in på nätterna. Det går inte att bo kvar.”

Vi tar avsked av Marie och Camilo och rör oss ner för backen och in bland husen. Överallt blixtrar minnesbilderna till. Varenda kvadratmeter är besjälad. Där plockade vi vildplommon. Där, från tredje våningen, hoppade gubben mot sin död. Där bodde rumänerna som tämjde skator i sitt öppna badrumsfönster. Där eldade vi pinnar. Där byggde jag en snögubbe vars huvud Hamid avlägsnade med en spark. Där gick mamma med Muffins i sitt nya, blå bandkoppel.

På vägen tillbaka till parkeringsplatsen säger vi inte mycket. Vi kliver in i bilen, kör under gångbron och ut på motorvägen i riktning mot Malmö

Vi går mellan gårdarna. Överallt är det samma sak: Människor som är döda, som flyttat härifrån eller ännu ruvar i sina rum, träder fram som flimrande hologram.

Vi kommer knappt halvvägs. En skock kraxande fåglar sveper förbi ovanför taken. Från andra sidan motorvägen, där en ny stadsdel håller på att ta form, rullar svarta moln in. De första dropparna träffar oss. Vi hinner ställa oss under tak i ett cykelskjul just som trumvirveln drar i gång.

Mörkret faller innan skyfallet upphört. Det är försent att fortsätta, går inte längre att fotografera.

På vägen tillbaka till parkeringsplatsen säger vi inte mycket. Vi kliver in i bilen, kör under gångbron och ut på motorvägen i riktning mot Malmö.

André säger: ”Fan, det kändes ändå fint att gå omkring där.” ”Ja”, säger jag. ”Men vemodigt, sorgligt på något vis. Blev bilderna bra?” ”Jag vet inte”, säger han. ”Får se när jag kommer till kontoret. Det kan vara att vi behöver åka tillbaka för att komplettera. Skulle det vara okej? Eller ska det gå ytterligare två decennier innan du återvänder hem?”