Namn: Hoda Younes, Rosengård
Ålder: 43 år
Gör: Studerande
”Jag var åtta månader när min pappa mördades under massakern i Sabra och Shatila. Min mamma stod bredvid när han sköts i huvudet.
Min familj kommer ursprungligen från Safad, som var en del av Palestina före 1948. Alla fördrevs under Al-Nakba, den stora katastrofen. Jag föddes och växte upp i ett libanesiskt flyktingläger. Som statslös palestinier har jag aldrig kunnat besöka mitt hemland, men Palestina finns i mitt dna.
Flaggan är en del av min identitet. Jag hängde upp den efter den 7 oktober och byter ut den när den blekts av solen. För mig är den en symbol, inte bara för ett land – den visar att man står upp för alla människors lika rättigheter.
För mig handlar det inte i första hand om att jag är palestinier. Att se det som händer i Gaza handlar om att vara människa, att känna medlidande med andra. Allt fler länder erkänner Palestina, plötsligt syns flaggan på demonstrationer över hela världen. Det känns som att världen, mänskligheten, nu står vid moralens dörr.
Jag hoppas att det blir fred, att ockupationen tar slut, och att jag en dag ska kunna resa till mitt land”.
Namn: Manne Mendel, Möllevången
Ålder: 47 år
Gör: Pedagog
”Min mormor kom från en judisk släkt. Varken min mamma eller jag har haft några judiska inslag eller traditioner i vår uppväxt. Så jag har inte direkt identifierat mig som jude och jag har ingen som helst anknytning till Palestina, eller det som kallas Israel i dag. Men absurt nog har jag rätt till medborgarskap i ett land stulet från ett folk som har fördrivits – på grund av att jag har detta påbrå.
Att ta ställning för Palestina är någonting som alltid har varit naturligt för mig. Även om jag tidigare inte har varit så engagerad i frågan som jag i dag önskar att jag hade varit. Efter den 7 oktober 2023 tog det därför några veckor innan jag helt såg igenom den israeliska propagandan. Någon månad senare gick jag i min första demonstration. Och kort efter det hängde jag ut flaggan, som en solidaritetsmarkering. Flaggan är nu en väldigt vanlig syn på Möllan och i Malmö överlag.
Många är rädda att kritisera Israel. Att se judar ta ställning mot Israel kan göra det lättare för fler att släppa sin ängslan och lyssna på sitt hjärta. Jag har valt att lyfta mitt påbrå för att en judisk röst kan göra skillnad.”
Namn: Per Eskilson, Gamla Väster
Ålder: 68 år
Gör: Pensionär
”För mig representerar den palestinska flaggan en desperation hos ett utsatt folk. Det är inte ett politiskt ställningstagande, det handlar inte om stöd för Hamas eller krig över huvudtaget.
Jag hängde ut flaggan för ett par månader sedan, när jag märkte vartåt det barkade hän. En dag satt det en lapp på min dörr, från en person med släktingar som blivit mördade under nazitiden. Personen tog illa vid sig, för honom symboliserade flaggan något annat än för mig.
Sedan hörde bostadsrättsföreningen av sig. Enligt stadgarna får man inte hänga någonting utanför sin lägenhet. Då satte jag upp flaggan som en gardin istället.
Mitt engagemang i den här frågan grundar sig i obalansen i hur mycket våld man använder. Det är ett mänskligt ställningstagande som jag tycker att fler borde göra. För att vi ska ha ett sammanhållet samhälle där vi betraktar människors lika värde.
Det var Hamas som började den 7 oktober 2023 och Israel vill gärna framställa det som att allting började då. Men jag håller inte med om den bilden utan det är något som har pågått mycket längre. Ända sedan 1948 med bosättningar, provokationer och trakasserier.
Jag välkomnar alla former av vapenvila, men genomförandet av fredsplanen måste ske neutralt och kontrolleras av en part som accepteras av båda sidor”.
Namn: Johanna Darnéus, Hindby
Ålder: 45 år
Gör: Folkhögskolelärare
”Många palestinier har tvingats bli aktivister, för annars kan de lika gärna lägga sig ner och dö. Då är det minsta jag kan göra att hänga ut flaggan, gå på demonstrationer, skänka pengar och prata om vad som händer.
Jag var ekumenisk följeslagare på Västbanken 2010–2011 och fick med egna ögon uppleva ett fruktansvärt förtryck av palestinierna där. Ockupationen var så påtaglig. Vid vägspärrar, på barnens väg till skolan, under nattliga räder.
Jag är besviken på Sverige, på journalister och människor runt omkring mig som inte bryr sig. Jag tycker att våra ledare ska vara mer tydliga och stå upp för Palestina på samma sätt som man står upp för Ukraina. Att vi ska ha lika måttstockar för alla människor.
För mig betyder den palestinska flaggan frihet och motstånd. Genom den tar jag ställning för alla människors lika värde och rättigheter.
Jag upplever att det finns en rädsla i Sverige kring att prata om Israels agerande i Palestina. Jag har inte vågat hoppas innan men nu hoppas jag att folkmordet i Gaza ska upphöra, att blockaden hävs och att det blir ett stopp på hela ockupationen och bosättningarnas expansion”.
Namn: Matilda Padoan, Södra Innerstaden
Ålder: 44 år
Gör: Samordnare, Malmö stad.
”För mig handlar den palestinska flaggan om att mänskliga rättigheter gäller alla, men också om motstånd mot förtrycket av palestinierna.
Engagemanget har jag haft med mig sedan barnsben då pappa reste till Västbanken och sedan kom hem och berättade om det fruktansvärda förtrycket han sett. Under min uppväxt på 90-talet hade jag många muslimska vänner. Jag såg hur rasismen förstörde deras liv och funderade på var hatet mot muslimer kom ifrån. Senare läste jag Mellanösternkunskap och besökte flyktinglägren Sabra och Shatila.
Ondskan förutsätter de mångas likgiltighet. Så var det under Förintelsen och under apartheid i Sydafrika. Sverige är medskyldigt till det som händer i Gaza, genom regeringen, militära israeliska företagssamarbeten och media.
När man bor i ett demokratiskt land har man ett ansvar för den politik som förs i ens namn. Om man inte protesterar när man ser ett folkmord då kommer historien att döma oss otroligt hårt.
Jag går i demonstrationer, delar allt jag kan i sociala medier, argumenterar i kommentarstrådar. Flaggan satte vi upp under Eurovision, tillsammans med en vattenmelon som min dotter målade i fönstret. Det är det minsta vi kan göra för att visa våra grannar att deras liv räknas.
Det som nu kallas vapenvila är ingen vapenvila. Israel dödar ju fortfarande palestinier. Vapenvila med Israel betyder ”You cease, we fire”.
Namn: Mónica Hernández Rejón, Möllevången
Ålder: 41 år.
Gör: Filmproducent
”Jag hängde ut flaggan för två månader sedan. Egentligen har jag alltid haft något emot flaggor för jag tycker att nationalismen som de symboliserar är problematisk. Men sedan började jag känna att det som pågår i Gaza är helt absurt. Man kan se det som att flaggan inkluderar alla som bott där. Framför allt känner jag att vid den här tidpunkten har alla gränser passerats. De kan mörda journalister, inte låta mat komma till barn. Vi har kommit till en punkt där jag känner att alla gränser passerats.
Jag har varit långsam. Sjunde oktober kände jag ”vad är detta?”, jag har jättemycket emot Hamas också. Så klart är det jättekomplicerat på många sätt – men det som pågår nu är inte så komplicerat längre. Hur ska vi se på detta om tio år, hur ska vi tänka om oss själva då? Det kommer att bli pinsamt för många som hade makt att göra någonting men inte gjorde det. Efter andra världskriget sa vi att det inte ska hända igen.
Jag tänker på att våra grannar som driver butik i huset mitt emot är från Palestina. Flaggan är ett sätt att visa solidaritet. Till stor del gör jag det för mina barn, jag vill visa dem att det går att skapa förändring om man säger ifrån.”
Läs mer:
Statsvetarna: Så påverkar Palestinarörelsen




