ÄTER NI SEMLOR!?
Enligt kalendern stavas månaden fortfarande november och den förbipasserande kollegans upprördhet ger vid handen att inte alla har samma frivola inställning till fettisdagstraditioner som undertecknad och kollegan Roger.
I våra hjärtan är det den 13 februari varje dag, i alla fall när det gäller semlor. Ingen av oss är någon vårkyckling längre och om livet lärt oss något är det att det ska levas. Här och nu.
Vännen Mortens motto att ”livet inte mäts i längd utan i volym” passar perfekt i ett sammanhang där vi just smällt i oss en dryg femtedel av det rekommenderade dagsintaget av kalorier.
Snart vandrar Roger vidare till en framtid som frilansare och det kommer bli tomt. En armbåge bort, där har han suttit i många år, som en självklar mänsklig närvaro, varm, insiktsfull och klok. Han har alltid generöst delat med sig av sin erfarenhet, medvetet och omedvetet.
Det han utbrast när han kom tillbaka från ett särskilt svårt uppdrag säger allt om hans etiska patos: ”Jag har aldrig inte tagit så många bra bilder som då.”
Ibland är de bilder man inte tar mycket viktigare än de man tar. Den gyllene regeln övertrumfar det mesta.
Journalistik handlar i grund och botten om mänskliga möten och de som mött konditorsonen från Västergötland kan skatta sig lyckliga. Många är de krig vi bevakat var för sig men minnenas klangbotten har vi gemensam.
Under den amerikanska invasionen av Irak sprang vi av en händelse på varandra i Bagdad. Det var kaotiska tider, plundringar överallt, Saddam var på flykt och nervösa amerikanska soldater patrullerade gatorna. Det var ont om vatten, elektricitet och det fanns ingenstans att äta.
Jag hade tagit med mig mitt stormkök och lagade mat varje kväll. Mina kulinariska talanger kan bäst beskrivas med vännens ord: ”Han använder brandlarmet som timer.”
Någon gång lyckade jag lägga tassarna på en lök eller tomat men oftast blev det samma visa. Tomatsås på burk och pasta. Lyckan var därför stor dagen vi fick nys om att grannhotellet hade öppnat sin restaurang. Samma kväll krånglade vi oss förbi de griniga amerikanska vaktsoldaterna och tog oss till restaurangen.
Glädjen blev kortvarig. När vi lyfte på buffébordets plåtlock slog en lukt mot oss som mest påminde om en illa skött komposthög. Roger lade snabbt tillbaka locket och konstaterade lakoniskt att det borde ha funnits en skylt ovanför buffén:
”Sponsrat av Imodium”.
Läs fler kåserier, till exempel Palle om att gå i kyrkan med en frågvis femåring.
