Vi var ett tjugotal unga män som kollektivt kämpade mot sömnen i ett lektionsrum på ett ställe vi tvingades tillbringa tolv månader av våra liv. Avskaffandet av den allmänna värnplikten låg ännu långt i framtiden, men det visste vi förstås inget om.
Inte heller visste vi något om hur många kulsprutor, pansarfordon eller soldater ett pansarskyttekompani i Warszawa-pakten bestod av. Kunskap som ett befäl med ensidig entusiasm och utan större framgång försökte få oss att lägga på minnet.
Tunga suckar och dito ögonlock dominerade rummet. Veckan hade varit lång. Det var fredag och helgens aktiviteter väntade på andra sidan den stängda dörren. Det gällde bara att bita ihop ett par timmar till. Tolv kulsprutor säger du? Okej.
Plötsligt slets dörren upp med en smäll och en officer klev in med bestämda steg, satte händerna i sidan såsom befäl gör och frågade med en stor portion magstöd:
”Hur många här har körkort för motorcykel”?
Omedelbart lyftes ett antal tjänstvilliga händer mot taket ackompanjerade av breda leenden som dock slocknade omedelbart. ”Bra! Då har ni kökstjänst i helgen!”
Då och där lärde jag mig en läxa. Anmäl dig aldrig frivilligt till något utan att ha skådat erbjudandet i vitögat. Det finns inga fria luncher. I alla fall inte på Luftvärnsregemente 6 i Göteborg.
Det har farit många motorcyklar under landets broar sedan 1983 men minnet har vaccinerat mig från dylika fällor. Forna fotochefens, vi kan kalla honom Pär, amatöraktiga försök att använda liknande knep stupade ögonaböj.
Trodde han verkligen att en gammal luftvärnare skulle läsa Excel-ark-tyngda mejl bara för att han skrev ”Tårta” i ärenderaden? Allvarligt? Här stannas det inte upp och läser instruktioner om kamerainventarier eller vad det nu var mejlen (han försökte flera gånger) handlade om.
Sommaren lider mot sitt slut, så även detta kåseri, och avslutningsvis hamnar vi på vägen mot Rönnäng. Strax innan jag körde in i kustbyn med mina festsugna passagerare stod en skylt vid vägrenen där det var skrivet: ”GRATIS ÖL!”
Även om jag var utsedd till kvällens chaufför – ”vi valde dig för att du var ute och paddlade” – stannade jag omedelbart. Ett sådant erbjudande kan man inte bara blåsa förbi. Jag hann dock inte kliva ur bilen innan jag fick syn på några småbokstavliga rader under de generösa versalerna.
”Skojade bara, men tack för att du sänkte farten.”
Läs fler kåserier, till exempel Palle om ett plötsligt avbrott i semestern och en ohyfsad papegoja.
