På uppdrag. Kör vilse i villaförorten. Frågar en krattande man efter vägen. ”Larssons? De bor en liten bit bort i svängen. I det gula huset.”
Borta i svängen ligger dock inget gult hus och jag går rådvill ur bilen. Jag möts av en man som visar sig vara just den jag letar efter. Han skrattar när jag undrar över grannens beskrivning av husets färg.
– Sa han gult? Det stämmer, eller rättare, vårt hus var gult men det var länge sedan vi målade det grönt.
Minnet är ett underligt ting som ibland verkar ha en förmåga att förvanska verkligheten. På arbetet säger vissa fortfarande ”vi ses i de röda sofforna” – det vill säga soffgruppen i entrén. Men det har tryckts väldigt många upplagor sedan de kläddes om till färgen som de numera ståtar med. Blå.
Färgblindhet. Den vanligaste formen innebär att man har svårt att skilja på rött och grönt och i praktiken innebär det att man inte kan arbeta som lokförare, flygledare, pilot, eller polis. Politiker går dock bra, även om det för vissa verkar vara svårt att skilja färgen brun från andra. Särskilt i valtider.
Det var en magisk dag. Jag skulle till Hédi Fried och tog med mig min tonåriga prao-elev. Jag skulle ta ett porträtt av henne för tidningens räkning. Vi möttes i dörren av Hédi som spände ögonen i praon.
”Har du läst min bok?” ”Eh, nej.” ”Vill du ha ett exemplar?” ”Jatack.”
Sedan satt de där och samtalade medan kaffet kallnade. Hédi signerade boken och berättade om sitt liv. Om Auschwitz och en fasa som inga adjektiv kan beskriva. Om mötet med doktor Josef Mengele som på ankomstperrongen delade familjen – höger för hennes mor som dödades, vänster för Hédi och hennes syster Livia som överlevde och vid krigsslutet togs till Sverige av Röda korset.
Efteråt satt vi länge i bilen och pratade, jag och min prao-elev. Han var helt tagen, liksom jag.
Jag frågade om han förstod vad han just hade varit med om. ”Hur många människor kan berätta för sina framtida barn och barnbarn att de har fått ynnesten att träffa någon så unik person som Hédi Fried?”
Hédi berättade att hon fortfarande hörde rösterna från dem som tynade bort i lägret och att hon försökte upplysa nuets människor vad som hände då, för att förhindra att det ska hända igen. Hédi Fried led av sviterna från förr, men om det var något hon inte led av så var det färgblindhet.
Läs fler kåserier, till exempel Palle om att träffa ukrainska soldater på semester.
