Niohundra kronor.
Den gula lappen under vindrutetorkaren fladdrar i den kalla höstvinden. Parkeringsvakterna har gjort sina jobb, ingen skugga må falla över dem. Det är dyrt att flytta men vissa omkostnader svider mer än andra. Jag har ännu inte lärt mig parkeringsreglerna i mina nya kvarter och döper denna gata till ”torsdag”. Vad den heter officiellt har jag ingen aning om.
Surmulen går jag till ett kafé för att äta frukost och skriva. Redaktör Hansson kräver dessa rader innan dagen är över. Melankoli är ett vackert ord trots sin dystra innebörd, skriver jag på självömkande tangenter innan jag hejdar mig och tar upp telefonen.
En vän har just messat en dikt som han skrivit om sin avlidna hustru. Sju strofer som ger perspektiv. Hjärtskärande ord om spårlösa avtryck som dröjer kvar, om ensamhetens stillhet, om ett evigt avsked.
Döden. Vad är det? Ett horribelt slut? En port till ingenting? En trösterik tanke?
Jag minns en utflykt med dottern till Östermalms torg, dagen då hennes nyfikenhet tog oss till Hedvig Eleonora kyrka i ett moln av frågor som bara en femåring kan ställa – med ett stort antal ”varför” i släptåg. Att den halvnakna mannen som hängde på korset hade blivit dödad och till och med stött i sidan med ett spjut var särskilt upprörande. ”Dumma romare”.
Det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda. Visserligen konfirmerades jag en gång i tiden men de gamla inövade maximerna blev till sten i skenet av femåringens obönhörliga inkvisition. Hur förklarar man det oförklarliga? Hur svarar man på frågor som inte går att svara på? Varför byggdes det här huset? Vart åker man när man är död? Känner Jesus farmor? Hur länge är man död? Vad är en evighet?
Magstödet hos en frågvis femåring är en dålig förutsättning för att föra lågmälda samtal. Kyrkobesökarnas suckande blickar stressade och till sist ansträngde jag mig för att ändå, på något vis, formulera en generell tanke, ett avslutande svar.
”Emma, korset i kyrkan borde kanske i stället vara ett frågetecken. Vi vet inte varifrån vi kommer, varför vi är här och vart vi tar vägen när vi dör. Jag tror att det är därför folk sitter här. De söker svar.”
Då blev den lilla inkvisitorn äntligen tyst – i någon halvminut – innan hon utbrast:
”Pappa, vad är ett frågetecken?”
Läs fler kåserier, till exempel Palle om att tvärbromsa för gratis öl – trots att man borde veta bättre.
