Ett nybyggt konstmuseum öppnar i dagarna i Paris, bokstavligen i skuggan av Louvren och Palais Royal. Fondation Cartier har en astronomisk budget och ambitioner att bli världsledande på samtidskonst.
Samtidigt kämpar landets offentliga kulturinstitutioner med läckande tak och krympande anslag.
När Fondation Cartier först öppnade som konstmuseum 1994 låg det i 14:e arrondissementet i södra Paris, på tryggt avstånd från de mer anrika kulturinstitutionerna. Nu tar stiftelsen klivet in i hjärtat av staden. Den nya byggnaden är, precis som föregångaren, ritad av den nu 80-årige stjärnarkitekten Jean Nouvel. Han har radikalt förändrat innandömet på ett klassiskt haussmannskt palats från 1855, som spänner över ett 150 meter långt kvarter längs paradgatan Rue de Rivoli. Med 8 500 kvadratmeter blir det en av Frankrikes största institutioner för samtidskonst.
Under invigningen återhämtar sig Jean Nouvel från en operation och kan inte själv delta, men han beskriver i ett meddelande ambitionen att skapa en ”dynamisk och föränderlig arkitektur” som ska kunna anpassas efter utställningarna. Fem av museets golv ska kunna höjas och sänkas, väggar flyttas så att salar expanderas eller förtätas och entrévåningens glastak öppnas vid behov.
”Varje gång du kommer hit för en ny utställning kommer du också att mötas av ett nytt museum”, skriver Nouvel.
Han har tidigare använt liknande idéer om flyttbara plattformar för bland annat Lucernes kulturcenter och Louvrens fillial i Abu Dhabi. Men här har han slitit ut hela innandömet och ersatt det med ett nätverk av maskiner som kan höja och sänka golven. Enorma fönster släpper inte bara in Paris krispiga höstljus utan ger även besökaren en chans att se gatumiljön utanför. Nouvel var mån om att Paris stadsliv, terrasserna på kaféerna omkring torget, trafiken och den stadiga strömmen av förbipasserande skulle bli en del av den visuella upplevelsen. ”Poängen är att besökaren ska kunna se ut över staden”, säger Nouvel till Financial Times.
Från den södra änden går det att se rakt in i Louvren. Veckan då Cartier invigs har deras berömda granne, som länge varit världens mest besökta konstmuseum, utsatts för en uppmärksammad juvelstöld. Nu får den anrika institutionen även konkurrens tvärs över gatan, där Cartiers invigningsutställning visar höjdpunkter ur den digra samlingen.
Över 600 verk av 100 konstnärer ställs ut, från Patti Smiths intima polaroider till Olga de Amarals monumentala textilier, Ron Muecks hyperrealistiska skulpturer och oljemålningar av Joan Mitchell och Damien Hirst. Arkitektur fortsätter att vara centralt för Cartiers utställningar, med en entré där italienska Alessandro Mendinis minikatedraler och japanske Junya Ishigamis storskaliga konstruktioner samsas med kongolesiske Bodys Isek Kingelez utopiska modeller av framtidsstäder.
Cartier fortsätter även omfamna textil, keramik och foto, det som kuratorerna kallar ”de populära konsterna”. En hel våning fylls av konstfoto från Amazonas. Det första som möter besökaren är regissören och konstnären Agnès Vardas skulptur av katten Nini, som ruvar över museet på en hög piedestal, som en egyptisk farao.
Öppningen har väckt liv i den franska debatten om kulturlivets framtid och finansiering. Frankrike har länge haft Europas mest generösa kulturbudget, men den hotas nu av drastiska nedskärningar. Cartiers granne Louvren har inte bara drabbats av ett inbrott, utan lider även av mer djupgående problem som läckande tak och akuta renoveringsbehov.
Samtidigt som många anrika kulturinstitutioner går på kryckor tar de privata konstsamlingarna allt mer utrymme i Paris. Cartier var stilbildande när de öppnade 1994, men de senaste åren har de fått sällskap av Pinault Collection, i det gamla börshuset Bourse de Commerce som ritats om av stjärnarkitekten Tadao Ando, och inte minst Fondation Louis Vuitton, i en lika spektakulär byggnad av Frank Gehry. De tre nya konstjättarna tornar upp sig som spektakulära konkurrenter till de anrika offentliga museerna, som lider av hårda sparkrav.
Under de tuffa förhandlingarna om sparpaket som nu pågår i den franska nationalförsamlingen hotas kulturen med budgetnedskärningar på 150 miljoner euro, medan lokala bidrag ska minska kraftigt. Flera regionala scener och teatrar hotas av nedläggning och mer än 1 500 jobb kan försvinna.
Över 40 000 kulturarbetare, däribland skådespelerskan Juliette Binoche och rapparen Joey Starr, skrev i våras under ett upprop mot nedskärningarna. De hänvisade till forskning som visar att varje euro som investeras i fransk kultur genererar tio euro i intäkter från besöksnäring. De menar även att miljardärerna som finansierar nya konstmuseer får skattelättnader som går ut över den offentliga kulturen. Louis Vuittons konstmuseum byggdes med hjälp av skattelättnader på över en halv miljard euro – mer än tre gånger så mycket som de föreslagna nedskärningarna i den franska kulturbudgeten.
Många av Frankrikes ledande kulturinstitutioner förlitar sig allt mer på privata donationer, ofta från internationella oligarker och diktaturer. Saudiarabien har donerat 50 miljoner euro till renoveringen av Centre Pompidou och Förenade arabemiraten betalar två miljarder euro för en egen filial av Louvren i Abu Dhabi. Men även om nedskärningarna fullbordas är Frankrikes kulturbudget en av de största i Europa, på drygt nio miljarder euro. Det är nästan dubbelt så högt som Storbritanniens budget, med en jämförbar befolkning. Enligt the Art Newspaper lägger Frankrike en procent av bnp på kultur, jämfört med 0,46 procent i Storbritannien och 0,62 procent i Sverige.
Läs mer:
”Det tog bara sju minuter” – Louvrenkuppen i detalj
