Den legendariske politiske redaktören på Svenska Dagbladet, Håkan Hagwall, brukade ofta påpeka att en ledarskribent ”inte alltid behöver ha rätt, men aldrig någonsin får ha fel”. Med det menade Hagwall att åsikterna i en ledartext gärna får splittra läsekretsen, men att de faktabaserade uppgifter som en text baseras på måste vara korrekta och sakliga. Åsikter får skava, men fakta ska det råda enighet kring.
Det är svårt att inte tänka på de bevingade orden vid en genomläsning av ledarskribenten Max Hjelms minst sagt kreativa kulturpolitiska analys.
Ingenstans hittar jag nämligen några belägg för åsikten att jag, och nu citerar jag Hjelm ordagrant, ”drömmer om konstnärer som inte kan gläfsa”.
Vilka regeringsbeslut refererar Hjelm till här?
Vilka texter som jag skrivit?
Vilka tal som jag hållit?
Regeringen har inte tagit några beslut kring mina drömmar (tack och lov för det!)
Tvärtom har jag under hela mandatperioden, med en papegojas envishet, upprepat att konsten och kulturen måste få skava och utmana, men att den också kan fungera som en enande kraft i ett samhälle, särskilt i tider av oro. Det är inte något som jag – vilket Hjelm märkligt nog påstår – upptäckt i Ukraina, även om kulturens kraft som kitt i samhället blir extra tydligt när man besöker ett land som så modigt står upp mot den ryska aggressionen.
Jag förväntar mig inte att ledarskribenter som tycker till om politik ska lusläsa och lyssna på allt som politiken producerar i form av texter och tal, men om man är osäker på vad en politiker tycker och tänker i en fråga så kan man faktiskt ta kontakt för att få en kommentar.
Det är ett tips i all välmening, eftersom det gör att svepande antydningar och ett allmänt tillskrivande av åsikter kan undvikas.
Det är nämligen rätt märkligt att klumpa ihop mig och regeringen med ”de konservativas” kritik av konstverket till minne av offren för terrordådet på Drottninggatan. När jag klickar på länken i Hjelms artikel så ser jag att han citerar sin kollega Lisa Magnusson, som i sin tur citerar ledarskribenter på Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Jag ska inte lägga mig i diskussioner som ledarskribenter har med varandra, men jag har varken sagt bu eller bä om konstverket. Det vore ytterst olämpligt i min roll som kulturminister att recensera den typen av offentligt finansierad konst, eftersom jag till skillnad från vissa av mina företrädare tror på detta med armlängds avstånd.
Jag uppskattar dock Max Hjelms beskrivningar av Per Anders Fogelströms och Vilhelm Mobergs stora författarskap. Båda är prima exempel på litterärt skapande som både skavt och enat. Jag ska dock villigt erkänna att jag har lite svårt att förstå varför de används som exempel när kritik ska riktas mot regeringens kulturpolitik? Här tycker jag att Max Hjelm är svaret skyldig att visa på lagförslag, budgetåtgärder eller förordningar som tydligt visar att regeringen på något sätt försökt motarbeta den typen av författarskap.
Vilka är mina ”likar” i det här sammanhanget?
Hjelm kan samtidigt ta och visa vilka praktiska åtgärder, och nu citerar jag Hjelm ordagrant, ”kulturministern och hennes likar” tagit i fråga om det som Hjelm refererar till som ”kuddkonst”. Jag letar och letar, men jag hittar faktiskt ingenting som visar på att regeringen fördelat anslag eller ändrat i regleringsbrev med ett sådant uttalat syfte. Vilket regeringsbeslut är det Hjelm hänvisar till här? Och vilka är mina ”likar” i det här sammanhanget?
Jag, som en gång flytt från en stat där folk inte fick uttrycka sig fritt och där konst och kultur censurerades, sätter en enorm stolthet i att få vara kulturminister i ett land där konsten både kan och uppmuntras provocera normer och maktstrukturer. Det betyder dock inte att jag inte ser och uppskattar kultur som bidrar till samhällsgemenskap. Det går faktiskt att hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt. Och det går också att prata om kultur som binder samman som annat än ”kuddkonst”.
En sak som jag definitivt vet att regeringen inte tagit några beslut kring är mina drömmar (tack och lov för det!). Så när Max Hjelm hävdar att jag fantiserar om konstnärer som inte kan gläfsa, då är det varken seriös journalistik, kreativ analys eller nytänkande opinionsbildning.
Det är bara undermålig drömtydning och fria fantasier.
Max Hjelm svarar direkt:
Det gläder mig att kulturministern vill att kulturen ska ”få skava och utmana”. Men Parisa Liljestrand (M) har genom mandatperioden, med en papegojas envishet, upprepat att i dessa tider kan kulturen ”snarare ha en kraft att ena”.
Inte med en rad vill hon heller erkänna att kulturpolitiken är ett gemensamt projekt med bland annat SD. Det låter i repliken som att Liljestrand är helt ensam om sin politik, rent av som att hon känner sig förolämpad av att sättas i samma sällskap som det Tidöprojekt som hennes parti bildat regering utifrån. Ett projekt som ju färgar politiken – som nu fokuserar på kulturarv, kanon och att rusta upp Operan.
Menar ministern att hon driver en linje utan att fylla den med ett politiskt innehåll?
Kul att vi håller med varandra om Vilhelm Moberg och Per Anders Fogelström! De är relevanta eftersom det, skulle jag tro, inte är kontroversiellt att gissa att de kommer vara med i en svensk kanon. Samtidigt är de inte bara enande utan var också kritiska till nationens projekt på sätt och vis. De gamla verken är förstås mer lättsmälta än dagens, eftersom de behandlar gamla – överspelade – strider. De är helt enkelt inte så farliga.
Men tillbaka till ämnet: Är det inte lite underligt att Liljestrand inte förstår att hennes ord är av vikt, att de tolkas av människor? Om budskapet från Tidöregeringen är att det nu ”snarare” behövs enande kultur än splittrande, då hör folk också det. Och sätter samman det med att hennes samarbetsparti försökt stoppa museum från att visa ”nutidskonst”.
Och om konst ska ena på grund av en orolig omvärld måste man ju förstås fråga sig vad det betyder. Ministern frågar mig om politik – menar hon att hon driver en linje utan att fylla den med ett politiskt innehåll? Är det bara tomma ord av ministern? Är det inte i så fall drömmar?
Läs mer:
Max Hjelm: Högern drömmer om kuddkonst – svenskarna älskar det splittrande
