Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sedan starten 2005 har gotländska Pascal jobbat upp sig som ett av Sveriges viktigaste rockband. Positionen cementerades inte minst med senaste plattan ”Fuck like a beast” från 2021, som i sin melodiösa och stökiga sårbarhet bör räknas bland decenniets allra starkaste, svenska album.
Att sångaren Isak Sundström vid sidan av bedriver en förtjänstfull solokarriär som artist, konstnär och författare – i senaste diktsamlingen gjorde han poesi av minnesrunor – sänker knappast intresset.
Snabbt in på nya ”Tänker på dig jämt” står det klart att Pascal har bibehållit sitt säregna, underbart slamriga sound. Det är ödesmättad och elektrisk hjärtstartarrock som träffar där den ska. Man botaniserar snyggt bland skivbackarna – ”Gick över gränsen” tycks framdriven av Led Zeppelins gamla gitarrmotor, medan titelspåret drar åt Rolling Stones. Här finns därtill några enkla, vardagligt humoristiska strofer som tacksamt ringar in det briljanta i gruppens textförfattande: ”Vi brukade titta på sport / Vi brukade prata om ingenting särskilt”.
Måhända har de absoluta höjderna varit högre på tidigare plattor, men ”Tänker på dig jämt” har faktiskt inte en dålig låt. ”Orkar inte mer” pulserar av samma rasande känslosvall som titeln vittnar om, lugna ”Solen går upp” har gråtmilda ansatser och när man gör en cover av Eddie Meduzas dansbandssmäktande ”När man drömmer sina drömmar” vandrar tankarna osökt till hur bandet tolkade Kal P Dal för snart tjugo år sedan.
Allra bäst blir finalen ”Storgatan på Hemse”, som inledningsvis ekar av The Libertines och börjar i makligt tempo, men stegrar på det där skickliga sättet som Pascal gjort till sitt. Såväl musik som Sundströms röst balanserar ju ofta på den här knivseggen mellan återhållsamhet och desperation, och så småningom kulminerar allt i en nästan episk rocktriumf.
Det hade gärna fått pågå ännu längre.
Bästa spår: ”Storgatan på Hemse”.
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Gabriel Zetterström.
