I helgen publicerade den israeliska tidningen Haaretz ett uppmärksammat reportage om nödhjälpsutdelningarna i Gaza. I slutet av maj, och efter nästan tre månaders totalt stopp för införsel av livsmedel, öppnade Israel för en begränsad utdelning av matpaket. Den nybildade organisationen Gaza Humanitarian Foundation har fått i uppdrag att sköta distributionen. Tusentals hungrande människor kämpar varje dag om något av de alltför få matpaketen. Redan under de första dagarna möttes hjälpsökande av skarp ammunition.
Det Haaretz avslöjar är vad många redan anat, men som den israeliska militären förnekat: israeliska soldater beordras att skjuta skarpt mot hjälpsökande. Haaretz citerar soldater som berättar om hur civila beskjuts medan de flyr och om hur granater riktas mot folkmassor. Sedan matutdelningarna inleddes har över 500 människor dödats i direkt anslutning, de skadade räknas i tusenden. Det som påstods vara distribution av nödhjälp visade sig vara distribution av död.
Hur kan vi ta in detta? Att en stat som så ofta kallas ”mellanösterns enda demokrati” först aktivt svälter ut en belägrad befolkning, för att därefter locka den med matpaket och möta den med skarp ammunition. Hur ofattbart det än verkar, har vi som befinner oss på tryggt avstånd från våldet en skyldighet att försöka förstå hur det som händer kan få fortgå.
Det har talats om matutdelningarna i Gaza som en variant på ”Hungerspelen”, och det är en träffande liknelse. Inte bara för att matdistributionen förvandlar ”humanitär hjälp” till en iscensättning av en perverterad socialdarwinistisk princip om den starkares överlevnad. Suzanne Collins böcker, liksom filmerna som bygger på dem, skildrar en totalitär stat där sociala konflikter avväpnas genom att omvandlas till underhållnings-tv. De fiktiva hungerspelen är direktsända tävlingar, där fattiga unga människor slåss mot varandra på liv och död. Endast en vinnare tillåts överleva till slutet. Deltagarna utses genom en lottningsprocess, och den som sätter sitt namn på fler än en lottsedel belönas med matpaket till sin familj.
Nekropolitiken har en lång historia av att genomsyra kolonial maktutövning
I sin klassiska studie ”Övervakning och straff” från 1975, skildrar den franske idéhistorikern Michel Foucault framväxten av det moderna samhället utifrån ett skifte i synen på hanteringen av brottslingar. Under förmodern och tidigmodern tid fungerade kroppsstraff och avrättningar som offentliga spektakel. De var folknöjen till vilka människor flockades, men också maktens sätt att manifestera gränsöverträdarens nödvändiga öde. Med moderniteten kommer gränsöverträdaren snarare att gömmas undan på institution och underkastas ”vård”. Makten manifesterar sig inte längre genom offentligt våld på kroppen, utan genom disciplinering, övervakning och kontroll av individen; cellfängelset, i vilket fångvaktaren har fången under ständig övervakning, ersätter tortyrstraffet.
I en modern regim såsom Foucault beskriver den framstår våldet som någonting förhatligt. Snarare än inriktad på att utdöma död, menade han, är den moderna makten inriktad på att administrera liv. Den är i den meningen biopolitisk. Det innebär inte att makten är god, bara att den fungerar på ett nytt sätt. En aktiv befolkningspolitik är det klaraste uttrycket för detta skifte.
I ”Hungerspelens” fiktiva framtidsdystopi har det statliga våldet emellertid åter gjorts till skådespel. Samtidigt bär den totalitära statens kontroll över sina invånare slående likheter med Foucaults moderne fångvaktare.
Det kan vara frestande att betrakta det våld som riktas mot hungrande Gazabor som en återgång till ett barbari vi borde ha lämnat bakom oss
Liksom i Suzanne Collins bästsäljande böcker är det i Gaza hungern som är drivkraften för människor att försätta sig i en situation där de är direkt exponerade för dödligt våld. Bilderna från matutdelningarna i Gaza, en plats dit internationella journalister fortfarande inte släpps in, sprids dagligen via palestiniers mobiltelefoner. Haaretz insamling av vittnesmål från israeliska soldater bekräftar bara det vi redan visste från palestiniers sociala medier.
Det kan vara frestande att betrakta det våld som riktas mot hungrande Gazabor som en återgång till ett barbari vi borde ha lämnat bakom oss, någonting som inte borde få pågå i den moderna världen. Men det vore också alltför enkelt.
Filosofen Achille Mbembe menar att Foucaults begrepp om biopolitik kommer till korta när vi ska förklara det nakna statligt sanktionerade våld vi ser framför allt – men inte bara – i det globala syd. För att begripliggöra det koloniala våldet talar Mbembe i stället om en nekropolitik, genom vilken hela kategorier människor kommer att leva liv som underkastade dödens regim. Långt innan den 7 oktober 2023 var det ockuperade och militariserade Palestina ett av hans exempel. Men nekropolitiken har en lång historia av att genomsyra kolonial maktutövning. Det våld vi ser i Gaza i dag är varken en återgång eller någonting nytt – även om nivåerna må vara nya.
Men framför allt är det ett spektakulärt våld, i meningen att det äger rum inför åskådare – ”spectators”. Under de många internationella toppmötesprotesterna kring millennieskiftet, hände det att demonstranter skanderade orden ”the whole world is watching” när polisen började bete sig alltför aggressivt. Det var ett slagord tänkt att ha en hämmande effekt. Likt Foucaults disciplinerade subjekt, skulle poliserna bli medvetna om att de var observerade och därför lägga band på sig själva.
I dag har detta slagord tömts på mening.
En detalj i Haaretz reportage som fått mindre uppmärksamhet, är hur en soldat berättar att de militära insatserna vid matutdelningen går under namnet ”Operation saltad fisk”. Detta är också namnet på den israeliska varianten av barnleken ”red light, green light”, eller som många av oss kanske lekt den i Sverige, ”ett, två, tre, rött ljus”. Som populärkulturell referens, är det den lek som inleder de dödliga tävlingarna i den koreanska tv-serien ”Squid game”.
Scenen är allt. Människan är intet
Om vi tänker att det omfattande våldet mot palestinier faktiskt avsiktligt begås inför åskådare, blir det lättare att förstå hur det kan få fortgå trots att det om och om igen ”avslöjas”. Kommunikationen är dubbel: å ena sidan förnekar Israel att civila görs till måltavlor, å andra sidan fortsätter den israeliska militären att skjuta ihjäl civila hjälpsökande. Detta våld har alltså en performativ funktion; inför världen som publik bekräftas gång på gång att vissa människors liv saknar värde.
Hur bryta skådespelet? Frågan är politisk. 1700-talets store militärteoretiker Carl von Clausewitz definierade kriget som politikens fortsättning med andra medel. Foucault vände på Clausewitz resonemang, och frågade om det inte i stället är politiken som är krigets fortsättning med andra medel?
Krig eller politik, oavsett vilket ser vi hur matutdelningarna i Gaza omvandlat både kriget och politiken till det mest grymma spektakel. I denna omvandling av allt till spektakel, ligger också ett fascismens modus operandi. Scenen är allt. Människan är intet. Att Israel, den stat som iscensätter detta obscena och bloddrypande skådespel, inte möts av total isolering från den förment demokratiska världen, visar att vi redan accepterat fascismen.
Läs mer:
Ghousoon Bisharat: Jag gick ut på Haifas gator och skrek i protest
