När Pandora – den första kvinnan i grekisk mytologi – öppnar sin ask flyger alla människans lidanden och faror ut. Kvar blir bara hoppet, människans enda tröst i en mödosam tillvaro. När klimatkris, krig och vintermörker präglar vår värld är det lätt att relatera till den bilden.
Men antikens tänkare misstror hoppet. Berättelsen om Pandora är en typisk misogyn skröna om att kvinnan är roten till allt ont. Hoppet, hävdar tänkare från Platon till Seneca, bygger på falska föreställningar om framtiden och får oss att tappa fokus på det som är för handen.
Med kristendomen följer en helt annan syn på hoppet. Aposteln Paulus behöver tre ord för att fånga in hur Guds nåd verkar i oss: tro, hopp och kärlek. Ofta blir tro och hopp nästan samma sak, som Hanna Hellquist är inne på i en krönika (DN 26/11). Kan man känna hopp utan en gudstro?
Vi kan vända på frågan: Hur behöver världen vara funtad för att hopp ska vara något grundat i verkligheten, snarare än i en illusion om den?
Ett exempel här är ”Hungerspelen”, den populära bok- och filmserien från 2010-talet. I den postapokalyptiska värld som berättelsen utspelar sig i verkar ingen religion förekomma, men mera betydelsefullt är att det handlar om en totalt cynisk värld, där även rebellerna öppet arbetar med propaganda som främsta verktyg. Den unga hjältinnan Katniss Everdeen blir genom sitt deltagande i ett slags gladiatorspel en symbol för hopp som får människor att resa sig mot den totalitära (och smått bisarra) regimen i Panam. Det intressanta är att Katniss egentligen inte bidrar med något annat än en rad symboliska handlingar som rebelledningen kan utnyttja i kampen om människornas hjärtan och sinnen. Hoppet bli bara ännu ett verktyg för att styra människor.
Katniss låter sig dock inte kontrolleras och just däri ligger hennes betydelse. Hopp kan endast finnas i en värld där varken makthavare eller rebeller helt kan förutse framtiden. Och mycket riktigt, det uppror Katniss ger upphov till tar en oväntad vändning.
Den franska kristna filosofen Gabriel Marcel hävdar att hoppet gör verkligheten flytande. Men det räcker inte med att se världen som oförutsägbar. Hoppet förutsätter att denna oförutsägbarhet är en bra sak. Och därmed är vi tillbaka vid tron. Hopp verkar anta att det finns en kraft som drar världen mot det goda. Denna kraft är det vi vanligtvis brukar kalla för Gud.
Är det alltså så vårt val ser ut? Antingen ser vi hopp som en illusion som möjligtvis har en användbar funktion, eller så ser vi det som ett uttryck för att, som Martin Luther King formulerade det, universums moraliska båge är lång men böjer sig mot rättvisa. En tro som bygger på att Gud vill oss väl.
Den tron kan beskrivas på många sätt och många lever nog i hoppet utan att uttrycka tron i kristna termer. Men kanske en del av de metoder som religiösa människor använder för att hålla hoppet levande kan användas även av den som inte är bekväm med kristendomens språk och berättelser?
I princip allt som kristna människor gör kan förstås som sätt att nära hoppet. Det går att göra världen mer oförutsägbar genom något så enkelt som en god gärning, eftersom en sådan bryter vårt förväntade beteende och vår idé om hur saker och ting vanligen fungerar. Att be och gå i gudstjänst övar upp den uppmärksamhet som behövs för att upptäcka hoppets källor.
Det främsta kulturella hindret för hoppet är därför viljan till kontroll
För den som vill leva i en värld där det oväntade när som helst kan bryta in är få saker viktigare än tålamod. Utan det riskerar vi att försöka tvinga fram förändring med våld; eller att falla ner i förtvivlan.
Att träna tålamodet syftar till att bygga upp en verklighet där hopp är möjligt. Hopp är alltså något mer än en inre hållning eller känsla. Det är ett sätt att leva sitt liv.
Gabriel Marcel skriver i sin klassiska essä om hoppets metafysik från 1942 om hur hoppet varken är något jag själv kan skapa eller något som kommer utifrån. Med ord som föregriper den tyska sociologen Hartmut Rosas tankar om resonans, beskriver han hur hoppet uppstår mellan mig och min omgivning. Hoppet ges mig som en möjlighet som jag måste välja att ta emot. Det främsta kulturella hindret för hoppet är därför viljan till kontroll. När vi intalar oss att vi kan förutsäga, kontrollera och styra världen stänger vi alla möjligheter för hoppet att sippra in. Det manar till eftertanke i en tid när algoritmer med allt större mängder data försöker förutsäga allt vi tar oss för.
Men är det inte just när vi tappar kontrollen som vi förlorar hoppet? När vi känner oss maktlösa inför världspolitiken, hoten i världen och vår närmiljö? Marcel hävdar att det är tvärtom. Det är bara när förtvivlan hotar som vi behöver hopp. När allt är lugnt och tryggt är det inget vi tänker på. Så den viktiga frågan är hur vi hittar hopp när ångesten kryper närmare.
Marcel pekar på ett annat område i livet som har samma förutsättningar: kärleken. Inte heller den kan kontrolleras, och när vi försöker underminerar vi möjligheterna att uppleva den. Och sambandet mellan kärlek och hopp går djupare ändå. Hopplösheten är alltid förknippad med isolation, ensamhet. Rötterna till tro, hopp och kärlek är sammantvinnade under ytan. Hopp blir därmed något som vi framför allt har tillsammans.
På festen ser vi betydelsen av relationer, skönhet, glädje
Här kan en klart underrapporterad sida av den kristna traditionen vara värdefull: den stora betydelse som Jesus i evangelierna tillmäter festen. Om och om igen låter Jesus sig bjudas på fest. Dessa fester blir hans viktigaste bild för den annorlunda verklighet – Guds rike – som han vill möjliggöra. Och Jesus är direkt oförskämd när han kritiserar den som ordnar fest enbart för att befästa sin sociala status. För Jesus börjar festen på riktigt när vi tänker att den börjar urarta: då objudna människor från gatan börjar dyka upp.
Varför är festen då så viktig för Jesus? Festen gör tre saker med oss, som alla är avgörande för vår förmåga att känna hopp. För det första: festen befriar. De ”tullindrivare och syndare” som Jesus umgås med upplever kanske bara här att de är accepterade och inkluderade. En bra fest får oss inte bara att slappna av, den får oss att glömma bort de tankar kring status och hierarki som ofta präglar vår vardag.
För det andra ger festen klarsyn: på festen ser vi betydelsen av relationer, skönhet, glädje. Plötsligt är sådant som trygghet, respekt, stabilitet och ordning av klart mindre betydelse. Festen hjälper oss alltså att se vad som är viktigt på riktigt, och därmed får vi en tydligare bild av vad för slags tro som egentligen krävs för att hoppet ska födas. Vi behöver tro på att världen är konstruerad på ett sådant vis att kärlek, godhet, skönhet och glädje är verkliga saker och spelar roll. Annars får vi lov att leva i ”Hungerspelens” cyniska verklighet.
För det tredje ger festen energi. I festens yra känns allting möjligt. Visst kan man känna sig sliten när man står med disken när vännerna till sist gått hem. Men man är fylld av något annat som gör att morgondagen ändå känns möjlig att möta.
Det är väl den energin som vi kallar för hopp.
Läs mer:
Patrik Hagman: När min son dog letade jag förgäves efter berättelser om sörjande fäder
