Inte ens Monty Pythons sketcher är lika roliga som vi minns dem. Komedi åldras sällan väl. Möjligen är det därför som Ronny och Ragge nästa sommar ska ut på turné, för att erbjuda en uppdaterad nostalgisk kick som de ursprungliga sketcherna knappast längre kan ge. Men det känns hårt att se ett skruvat barnprogram som ett ”sorgligt tidsdokument över de skeva värderingar som rådde då”, som Tara Moshizi beskriver det. Hårt, inte så mycket mot Ronny och Ragge som mot det tidiga 90-talet.
Samma år som serien ”Byhåla” gick på finsk tv låg det lesbiska rockbandet 4 Non Blondes etta på listorna. Kurt Cobain uppträdde i klänning och det var inte ironiskt. Jag hade ännu inte rösträtt men något år senare blev en kvinna, Elisabeth Rehn, nästan Finlands president.
Man ska inte anklaga ”Byhåla” för att vara en sofistikerad serie, men det var trots allt ett satirprogram. Det drev med raggarkultur och den ”sunkiga synen på kvinnor” var en del av det man skulle skratta åt. Varje ny karaktär som dök upp var lika förolämpande, men ständigt för en ny grupp i samhället.
De drev inte bara med lantisar, utan minst lika mycket med oss som tyckte vi var för fina för slapstick och snusk
Själv hatade jag som tonåring programmet (man tittade ändå – det fanns inget annat). Det hjälpte inte att vissa i min högstadieskola klädde sig som raggare, jag kunde ändå inte skratta åt det. Jag såg mig som bättre än de som gillade programmet. Jag var ju kultiverad (det vill säga, jag tittade på MTV) och bara något år senare skulle jag kalla mig feminist.
Skälet till att jag tyckte så illa om programmet var att jag på något undermedvetet plan insåg att Ronny och Ragge hade en udd riktad mot mig. De drev inte bara med lantisar, utan minst lika mycket med oss som tyckte att vi var för fina för slapstick och snusk.
Det sägs att vi lever i en polariserad värld. De som valt Trump, och de som inte gjort det, är helt oförstående för hur de andra ser på världen. Kanske blev det så för att vi slutade tolerera den typ av provokationer som Ronny och Ragge riktade mot mitt tonåriga jag. Det var nog nyttigt för mig att störas lite i min självgodhet.
En kultur kan hållas samman även av lågbudgetbuskis som urskillningslöst provocerar åt alla håll. I frånvaro av fiktiva raggare att förakta är risken stor att man tar till den äkta varan.
Läs mer:
Tara Moshizi: Ronny och Ragge gör comeback – men jag pallar inte se deras nakna rumpor igen
